Jag hör till de människor som far hem oavsett åt vilket håll jag reser över Bottniska viken. Då jag stiger ombord på Finlandsbåten i Stockholm far jag hem; då jag tar Sverigebåten från Åbo far jag, just det – hem.
”Vatusvensk” kallade man förr sådana som mig hemma i Österbotten.
I höst har jag varit vatusvensk i 30 år. Den som av en eller annan orsak byter ett land mot ett annat blir utlänning i båda och får på köpet ett slags dubbelseende: man betraktar det nya landet med ögon man har med sig från det gamla och tvärtom.
Steget från Finland till Sverige är egentligen inte så stort, särskilt inte för en finlandssvensk med språket i bagaget och smaken av Kalles Kaviar kvar på tungan sen barndomen. Efter 30 års fältstudier kan jag påstå att likheterna mellan Sverige och Finland är större än många (särskilt i Finland) har varit villiga att erkänna. Men också att Sverige och Finland vuxit isär sedan Berlinmurens fall och det gemensamma EU-inträdet 1994.
Sexhundra år av gemensam historia, arvet efter Luther och socialdemokratins ledande roll i samhällsbygget har gjort Sverige och Finland förvånansvärt lika.
Folkhemsprojekten i bägge länderna utvecklades i parallella spår decennierna efter kriget; det låg en hel del sanning i det gamla påståendet att Finland gjorde om de svenska misstagen, fast tio år senare. En strävan efter social utjämning var ledstjärnan för den nordiska välfärdspolitiken; samhällen som utmärktes av långt gången jämlikhet och stor homogenitet blev resultatet. En finländare som korsade Bottniska viken hade inga svårigheter att känna igen sig i Sverige.
De senaste femton åren eller så har de svenska och finländska välfärdsprojekten krackelerat. Den nordiska socialdemokratin har förlorat sin ledarroll och ersatts av en nyliberal ”katastrofkapitalism” – för att använda Naomi Kleins term – som samhällsbärande ideologi i båda länderna. Sverige och Finland har reagerat olika på detta ideologiskifte: enkelt sagt har svenskarna förlorat det självförtroende de engång ägde i så rikt mått, medan det finländska självförtroendet växer. Under nittiotalet fick svenskarna lära sig att deras land halkar efter på så gott som alla områden. I Finland fick man lära sig att man inte längre behöver ta efter Sverige i allt; tvärtom pekar svenskarna numera gärna på Finland som föregångare när skolan, kärnkraften eller skatteavdrag för hushållsnära tjänster står på dagordningen.
En följd av utvecklingen har varit att det nya Nokia-Finland inte längre är en lika självskriven del av Norden som förr. Efter 1994 har förändringarna i Finland varit mycket större än motsvarande förändringar i Sverige: Finland har öppnat sig mot omvärlden i betydligt högre grad än Sverige gjort och det finländska samhället har förlorat mer av sin homogenitet än det svenska. Det enda Sverige numera tycks ha att erbjuda Finland är snus, ty snuset har de finländska myndigheterna i sin strävan att anpassa landet till den nya sköna EU-världen som känt förbjudit.
Lars Sund
