I går kom ett meddelande genom pressen att en av filmkonstens störste, den ryske regissören Sergej Eisenstein avlidit. I dag låter vi filmkritikern Hans Kutter berätta något om denna märklige man och hans verk.
Sergej Eisenstein föddes av rysk-judiska föräldrar i Riga 1898. Han utbildades till byggnadsingenjör och tjänstgjorde under första världskriget vid statsjärnvägarna, därifrån han dock avskedades.. Konstnären inom honom hade vaknat, och han hade börjat utstyra vagnarna med futuristiska pappersornament i stället för den skyddsfärg som hade beordrats. Efter revolutionen blev han regissör vid den radikala (konstnärligt och politiskt) Proletkult-teatern i Moskva. Därifrån kom han han över till filmen.
Den ryska filmindustrin befann sig ändå vid denna tid, 1923 på ett ytterst primitivt stadium: strålkastare, kameror, överhuvud all modem apparatur saknades. Det enda som fanns var djärv framåtanda och hjärnor lysande av nya ideer. De nya männen kallade sig ”Kinoögat” och deras ledare var Dziga Vertov. Enligt Vertov skulle teatern sopas bort ur filmen. Den skulle icke berätta historier, inte arbeta med yrkesskådespelare. Filmmannens kamera skulle gripa ögonblicket i flykten. han skulle skildra scener ur människans vardagsliv och arbete, och strunta i als la romantiska äventyr. Regissörens enda uppgift var att så effektivt och överskådligt som möjligt ordna det material kameran avbildat. Men Vertov var tyvärr mer teoretiker än konstnär. Det blev Eisenstein som skulle omsätta Vertovs teorier i konst.
Sergej Eisenstein.
Efter några års trevande och experimenterande kom han med den stora sensationen, filmen om upproret på pansarkryssaren Potemkin i Odessa 1905. Den har inga roller, dess hjälte är den stora namnlösa massan under ett upplopp, förorsakat av att befälet ville tvinga besättningen att äta skämd föda. En av de revolterande matroserna avrättas offentligen. Liket föres i land och en grupp människor samlas omkring det.
Eisenstein låter deras anleten tolka det som alla känna: först likgiltighet, så går det som ett stilla ljus över människornas hårda drag. de liksom fatta omedvetet att någonting stort inträffat. Hela Odessa grips av samma känsla, roddbåtar lägga ut för att föra mat ombord. Men militären ingriper. Och nu följer en av de mäktigaste filmscener som någonsin skapats. Under gevärseld flyr folket i vild förfäran ner för de stora trapporna i Odessas hamn. En övergiven barnvagn kommer rullande efter dem. Över döda och sårade går dess våg, följd av soldatstövlarnas tunga obevekliga trampande. Spänningens intensitet och visuella slagkraft stegras nästan till det otroliga när Eisenstein genom ett sinnrikt grepp låter oss uppleva den ohyggliga massakern som en av de flyende. Det är när bilden av en man av en kula efterföljes av en bildsvit som visar huru trappans steg rusa mot mannens ögon, mot våra ögon: med förfärande tydlighet uppleva vi huru han i dödsögonblicket ser trappan. Vi ser huru matroserna ombord rikta en kanon mot stadens teater, mot en marmorgrupp på dess tak. Och i blixtsnabb bildväxling kanonskott som avlossas, en explosion, ett sovande marmorlejon, lejonet reser sig, öppnar gapet liksom till ett rytande — teaterporten störtar in. Det är en symboliskt förtätad skildring av huru detta första revolutionsförsök flammar upp. Syftet för Potemkin är propaganda, och i sin objektivitet mycket farlig dylik. Men Potemkin är också dikt. Stor dikt. Genom Eisensteins geniala konst blir detta myteri på Svarta havet en mänskligt skakande berättelse om de förtryckta och deras förtryckare.
I en annan monumentalfilm, Oktober, skildrar Eisenstein på ett storslaget sätt, dock utan att nå upp till nivån i Potemkin, den ryska revolutionen, oron före och efter, demonstrationstågen. kulspruteelden, stormningen av Vinterpalatset. kuppen på kryssaren Aurora. Knappast ens någon amerikansk regissör har haft så väldiga resurser till sitt förfogande som Eisenstein i denna film. 10.000 statister av vilka de flesta varit med 1917. Vad som särskilt imponerade i denna film var en mängd talande och betecknande detaljer.
Eisensteins sista stumfilm hette först 3-årsplanen men kristnades senare om till Generallinjen och skildrar främst kollektiviseringen.
Efter ljudfilmens genombrott var det först en tid tyst omkring Eisenstein, kanske främst för att han då utnämnts till professor vid filmhögskolan i Moskva. Hons första ljudfilmförsök Romance sentimental slog Inte särskilt väl ut. 1930 begav sig Eisenstein till Mexiko för att filma på ort och ställe. Ett amerikanskt konsortium med bl.a. Upton Sinclair stod bakom företaget. När E. hade vevat cirka 75.000 meter film undandrog konsortiet honom sitt stöd och han måste avbryta. Hans upptagningar har sedermera använts för att ge liv åt några amerikanska filmer och har dessutom redigerats som korta miljöfilmer av utmärkt kraft och skönhet.
Filmen Storm över Mexiko blev tack vare Eisenstein en momentvis oförglömlig filmupplevelse. Vem kan väl någonsin glömma sandkullarna med dess vegetation av jättekaktéer: hetsjakten efter de två förbrytarna som fly likt djur: upprorsledare, som grävas ner i sanden så blott huvudena sticka upp: deras bödlar som rida över dem; blodet som stänker över deras död bleka ansikten då de krossas under hästhovarna … Storm över Mexiko är en ohygglig, smärtfyllt skön som som får en att tänka på det spanska i måleriets största mästare. På Goyas skildringar av krigets fasor och på Ribeira när han förtäljer om helgonens tortyr.
Först åtta är senare år Eisenstein färdig med sin nästa film, Alexander Nevski, som även gått i vårt land. Filmen har påfallande brister och kastar ljus över vissa av mästarens svagheter. Men dessa blir små vid sidan av den levande genialitet som blommar i filmen. Det är som om Eisenstein skulle ha druckit ur forntidens dunkla källor och fört syner med sig som ingen dödlig före honom skådat.
Filmen om Alexander Nevskij är en monumental medeltida ballad, full av skräck, grymhet och blod. Så visionär, så lysande och suggestiv i sin bildprakt, att man sitter häpen och förstummad inför den stora diktare, som manat fram dessa syner ur folkfantasins mörkaste djup.
Vid sin bortgång höll Eisenstein på med utredigeringen av andra delen bil Ivan den förskräcklige, vars första del visats i Helsingfors senaste höst, och vilken skulle bli i tre delar. Eisenstein är inte den som tjusar genom ett insmickrande föredrag. Tvärtom skrämmer hans konst en ofta genom sin brutala lidelsefullhet. Men det finns ingen annan filmdiktare som äg de så mycken glödande intensitet förenad med ett så kallt räknande förstånd som han. Och under hela filmkonstens historia har ingen ägt en så ursprungligt rik och nyskapande bildfantasi som Sergej Mihailovitj Eisenstein.
Hans Kutter
Fotnot: Det man naturligtvis inte visste 1948 var att Eisenstein hade ett ytterst ansträngt förhållande till Sovjetledningen, som såg honom som ”trotskyist, eller värre”, som den filmtokiga Stalin själv uttryckte det. Hans Kutter grundade tillsammans med bl.a. Alvar Aalto 1934 Finlands första filmklubb, Filmistudio Projektori i KOM-Teatteris nuvarande utrymmen på Kaptensgatan. Klubben var den första som visade Sergei Eisensteins då förbjudna filmer i Finland, eftersom den som privat klubb inte omfattades av censuren. 1936-1946 arbetade Kutter som filmkritiker för Hufvudstadsbladet, och efter det som teaterkritiker. Hur borgerliga HBL lät Kutter skriva för Ny Tid 1948 är ett mysterium. Artikeln digitaliserad 19.5.2017.
