På middag med Mao Zedong

av Velio Spano

Velio Spano.

I slutet av 1949 utropade Mao Zedong Kinas kommunistiska folkrepublik. Bara några månader senare fick den italienska socialisten och journalisten Velio Spano en audiens hos Mao, och skrev ett personporträtt över honom i vänstertidningen Unitá. Ny Tid fick 16.2.1950 möjlighet att publicera Spanos intervju. Denna fullständigt kritiklösa hyllning kan te sig rätt komisk i dag, men som NT:s redaktör noterade, ger den också ”en levande bild” av den uppburne ledaren.’

Ingress och digitalisering: 9.5.2017

Efter Sovjetunionens 200 miljoner människor, efter folkdemokratiernas närmare 100 miljoner har även Kinas 475 miljoner människor beträtt vägen in i socialismen. Den obestridde, i Kina oändligt populäre ledaren för detta folk — världens väldigaste, som omfattar en fjärdedel av jordens befolkning — är kommunistiska partiets ordförande, kamrat Mao Tse-tung.

— Jag såg honom när den politiska, rådgivande konferensen öppnades. Rogov och jag hade kommit tidigt och väntade med spänning på hans ankomst. Jag hade varit i Kina i tio dagar och Rogov i nära 20 år, men ingen av oss hade ännu sett Mao Tse-tung, denna människa och ledare som gått in i legenden, innan han ännu blivit historisk personlighet.

Plötsligt, det var en minut före utsatt tid — utbröt en applådåska. Han hade obemärkt kommit in i salen och först när han nästan kommit fram till sin plats bröt applåderna ut. För ett ögonblick blev han stående, hälsade hövligt på ombuden, utan att le, och satte sig.

Han liknar ingen av bilderna, där han verkar vara liten, bred och tjock. I verkligheten är han nästan stor, något framåtlutad, har ett milt ansikte och är — som alla stora ledare — något blyg, hans sokratiska huvud omramas av slätt, svart hår.

Några ögonblick senare förvånar mig hans röst: den är mjuk och likväl fast, hög, modulerad, något sjungande — det är stämman hos en verklig kines som först tränger till känslan och sedan till förståndet. Här talar det nya Kina!

Vi beträdde en liten och enkelt inredd salong. En minut senare kom Mao, följd av Wang. Jag sade redan att han är stor och går lätt framåtlutad. Hans rörelser är långsamma, mjuka och avmätta. Huvudet är stort, det svarta håret faller åt båda sidorna, ansiktet är runt, huden slät som på ett barn. Han gör ett friskt intryck. Han är just sådan som man föreställt sig honom när man tänker över hans verk, lugn, säker, herre över framtiden och därmed över tiden.

Ytterligt blygsam

Jag har aldrig förr sett så mycket blygsamhet. Det är som om han vore litet skrämd av det faktum, att han intar en så hög plats inom hela mänskligheten. Han räcker mig handen och föreställer sig:

— Jag heter Mao Tse-tung!

Sedan sätter han sig och börjar tala. Hans ton är en ledares och samtidigt en fulländad värds. Han är en stor marxist och talar som en kinesisk bonde. Förmodligen ligger en stor del av hans kraft just däri, att han kan uttrycka varje ting på ett enkelt och omedelbart språk. Hans språk måste vara ett under av klarhet för varje enkel kines.

Segerns faktorer

— Det finns två faktorer för vår seger, börjar han, vår kamp och de andra folkens hjälp. På första plats står Sovjetunionens hjälp och sedan hjälpen från folken i de nya demokratierna samt de arbetande i de kapitalistiska länderna. Båda dessa faktorer är viktiga och ingen får förbises. Även för den på sin tid revolutionära borgerliga klassen var de yttre faktorerna mycket betydande, man behöver bara titta på Frankrikes förbindelse med Förenta staterna i slutet av 18:e århundradet.

På första sidan av Kommunistiska Manifestet talas om ett spöke som går genom Europa: – Proletärer i alla länder förena eder! För imperialisterna betyder detta spöke enighet mellan alla arbetare och folk!

Mao ursäktar sig för den ännu bristfälliga organisationen. Jag vill försäkra honom om motsatsen, men då protesterar han med en häftig handrörelse:

– Nej, nej, nej, var snäll och säg inte så! Det fattas organisation i Kina. Kapitalismen har inte utvecklat sig här. Vi besitter inga statistiska uppgifter, i olika områden råder ännu medeltida förhållanden, det består ännu stora motsättningar mellan landets olika folkskikt. Nu skall vi gå framåt steg för steg och organisera vårt folk. Men landet är stort, befolkningen talrik och kadrerna är ännu små. Därför måste vi samtidigt göra olika saker. Det är så, att vi måste anpassa en tiggare, som plötsligt blivit omåttligt rik, efter nya förhållanden.

Se sanningen i ansiktet

– Studera Kina tåligt och uppmärksamt. Ni får då se att en hel del ännu inte går som det skall. Gå in på varje enskild fråga och analysera den och ni kommer ständigt att finna en ljus och en mörk sida, ni kommer, att stöta på en del riktigt och annat som är felaktigt. Det finns ännu kvinnor med förkrympta rötter och till och med karlar med hårpiskor, om också blott få. Människorna lever ofta i smuts. Kina omfattar ett område på mer än nio miljoner kvadratkilometer och har bara 17.000 km. järnvägar. Goda landsvägar saknas nästan helt.

Han ler och fortsätter:

– Efterblivenheten har för oss såväl en negativ som en positiv sida. Den positiva sidan består i att de reaktionära krafterna i Kina är dåligt organiserade. Det räcker att vi är en smula bättre organiserade än de, blott en smula. Vårt folks lidanden utvecklade dess revolutionära anda.

Kina har lidit mer än något annat medan exempelvis England och Amerika haft mindre att utstå än alla andra. Även Italien och Frankrike har lidit, men där är de reaktionära krafterna starkare och bättre organiserade, edra organisationer har ännu inte överträffat de reaktionäras. Hos oss tog det lång tid. Vi har först i oktober 1948 överträffat imperialisternas och deras bandhundars organisationer i Kina.

Kinas stora historia

Likväl var inte Kina alltid ett efterblivet land. Marco Polo berättar, att kineserna använde svarta stenar som bränsle. Det betyder, att kineserna redan då kände till stenkolet. De var således inte efterblivna.

– Först efter 1840 blev vi ett efterblivet och förtryckt folk. Dock tror vi, att vår civilisation står högre än den amerikanska. Vi kommer framåt, visserligen långsamt. men dock säkert.

Åter skrattar han och säger:

– Kom åter om 30 eller 40 år, kamrat Spano, och ni skall få se hur allting då har förändrats!

Hans optimism år betvingande och jag lovar att komma tillbaka om 40 år. Samtalet är slut. Mao reser sig och säger att han på kvällen skall föreställa mig för kamraterna och ge dem i uppdrag att hjälpa mig.

– Frukta inte sanningen. Titta på allt ni vill se. Denne kamrat är ansvarig för edra studier, han är er gäldenär. Om man åtnjuter kredit så måste man också ha en gäldenär och detta är er gäldenär. Om han inte skulle uppfylla sin plikt så kan ni göra honom ansvarig.

Ej övermodiga av framgångarna

Mao Zedong.

Jag har samma känsla som för några dagar sedan hos överbefälhavaren Chu Teh: Framgången har inte stigit dessa män åt huvudet, och frestelsen till ett bekvämt liv kommer aldrig att röra dem. Deras levnadssätt är enkelt och sunt. Runt omkring dem har sceneriet förvandlats men de har förblivit desamma. Mao Tse-tung är i dag tvivelsutan en av de mest populära och berömda männen i världen, och dock är jag säker på, att man även i dag skulle kunna sätta fram hirs och havregröt till honom utan att han lade märke till det.

Jag träffade honom samma kväll sedan jag hela eftermiddagen hade iakttagit hur uppmärksamt han lyssnade till varje inlägg. Han inträdde i den sal där mottagningen förberetts och där man redan såg Liu Chao-chi, Chu Teh och andra politiker och berömda generaler, medlemmar av kommunistiska partiets centralkommitté. Så snart Mao Tse-tung inträder blir han medelpunkten. Han föreställer mig samvetsgrant för varje enskild och han förklarar hur var och en ska kunna bli till nytta för mig.

Därefter föreställes jag för alla på en gång och så, som de inte kände mig, han gör dem uppmärksamma på vikten av min mission här och tillfogar, att varje kamrat måste betrakta det som sin viktigaste uppgift att understödja mig i mitt arbete. Vi lyssnar under djup tystnad: vi vet att denna högtidlighet inte har någonting att göra med det gamla kinesiska ceremonielet, utan att partiets ledare även på detta sätt vill understryka vikten av att man sköter de internationella relationerna och vänskapen mellan folken. Alla lyssnar vi nyfiket på honom: jag på grund av en begriplig önskan att närmare lära känna denne man i vilken hundratals miljoner arbetandes tankar lever, och de andra – hans medarbetare – av gammal vana att alltid lära något när denne man talar.

Med en lång svepande rörelse anvisar Mao mig plats vid sin sida och säger godmodigt:

— Ser ni, i kväll är allting efter sederna i ert hemland.

Ingen fruktan för imperialisterna

Bordet är faktiskt individuellt dukat, så som hos oss, och i stället för små kinesiska pinnar finns det kniv och gaffel. Därefter ber mig Mao berätta om läget i Europa. Han lyssnar uppmärksamt och lika lugnt som han talar. När jag talar om faran för ett angreppskrig mot Kina avbryter han mig. Han säger att imperialisterna dock inte är alldeles från vettet och att de inte vill gå under ännu fortare. Han tror visserligen på lokala provokationer här och där, men inte på ett allmänt angrepp mot Kina.

— De är ändå inte alldeles rubbade, upprepar han samt frågar mig:

— Finns det vilda bin hos er också? I Asien finns det nästan en miljard sådana, och om man angriper ett sådant så vänder sig alla de andra mot angriparen för att sticka honom. Och arbetare, och bondbina sticker bättre än de borgerliga bina. Ser ni, detta är marxism och leninism.

Maos bildspråk

Detta Maos bildspråk tjänar inte blott som ironi. Han betjänar sig även av detta språk för att säga mycket allvarliga ting:

— En orsakerna till vår seger är hjälpen från arbetarna och bönderna i andra länder. Idag kunde alla exempelvis säga, att imperialismen håller tre fingrar på oss och sju på er. Detär  som ett lejon skulle ligga med framfötterna och huvudet på er, europeiska folk, och med bakbenen och svansen på oss. Vi har redan huggit av svansen och bakbenen. Nu haltar lejonet. Ni är bland dem som hjälpt oss och därför måste vi också hjälpa er. Alla här församlade är svans- och tassavhuggare. De kan berätta för er hur de har gått tillväga. Det kan vara nyttigt för er att höra, liksom edra erfarenheter har varit nyttiga för oss …

De kringstående kamraterna skrattar. De tänker måhända på Formosa, den sista tass som de måste hugga av. Sedan reser sig Mao. Sammankomsten är slut. De följer mig alla till min vagn. Fastän de är ledare glömmer de inte hövligheten hos ett stort folk med fin adel. Ännu en gång betraktar jag Mao Tse-tungs höga gestalt med gossansiktet. Jag kommer aldrig att glömma honom. Och jag beklagar att inte alla mina kamrater kan vara här för att säga honom, hur innerligt de är honom tillgivna och hur högt de uppskattar hans kärlek.

Text: Velio Spano

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.