Samtal med Pablo Neruda

av Ny Tid

I december 1953 hedrades den chilenska poeten Pablo Neruda med Stalinpriset. I motiveringen underströks poesins värde och dess skapares möjlighet att i den vara spegel för människans djupaste och sannaste lägen.

Pablo Neruda besökte nyss det novembermässiga Stockholm. Han ärende var fredskongressen, där hans tal till freden och vädjan till världens folk att sluta upp kring den blev en av dessa minnesrika dagars höjdpunkter.

På fredskommitténs mottagning i Blå Hallen gjorde jag hans bekantskap, Redan vid hans ankomst lade jag märke till honom, jag kände hans utseende från bilder och fotografier. Detta tunga ansikte, som hugget i någon hemlighetsfull bergart från hans eget land, fångade mångas uppmärksamhet. Jag hörde flera personer, vars känslighet fyllde ut det som fattades i litteraturkännedom, fråga efter hans namn.

På författarpartyt på Solliden, som så ynkligt tecknade parnassens brist för sina kolleger i andra länder, hade jag lärt känna en ecuadoriansk poet. Denne skötte presentationen.

Oändligt lättillgänglig och med ett fyrverkeri av berättelser, planer och påståenden tog Pablo Neruda mot oss, Lasse Söderberg och mig.

Av den kvällens konversation minns jag endast brottstycken. Till vårt sällskap flöt en aldrig sinande ström av litteratörer och litteraturintresserade, fotografer och tecknare. Språken kastades oupphörligt om och genomlöpte var för sig alla nyanser av skicklighet och accenter. Men jag minns hur Pablo Neruda vid ett tillfälle blev allvarlig. Hans hustru Delia, Anna Seghers och jag hade råkat i en halvt skämtsam dispyt om någon numera bortglömd storhets betydelse för sin samtid. Pablo Neruda hörde skrattande på och invände till slut:

”Men mina fåglar, vi är ju här för fredens skull.”

Så blev han allvarlig:

”Freden ja, och den hör hemma i nuet, eller i alla fall i morgondagen.”

Han skrattade lite men behöll sitt allvar och talade sedan länge om freden, som en poet talar om den. Detta sysselsatte honom till dess anblicken av en brasiliansk senator påminde honom om en papegoja, som Brasiliens parlament förärat honom, och en rolig historia denna fågel varit upphov till. Han talade om freden och papegojan på franska och tvärt emot vad Olof Lagercrantz påstod i en DN-artikel talar han detta språk mycket väl. Den gode doktorn lät sig väl förvillas av de rullande r:en, en accentegenhet som Neruda delar med sextio procent av det franska folket.

Innan vi bröt upp visade Neruda en samling fotografier från Chile. Dessa skall så småningom illustrera en svensk utgåva av sången Den stora oceanen som Lasse Söderberg översatt ur Canto General. I samband med detta bad han mig söka kontakt med min förläggare. För att meddela utgången av min ambassad besökte jag honom någon dag senare och från detta sammanträffande daterar sig mina djupaste intryck av författaren till Canto General och Las uvas y el viento.

Jag blev efter någon halvtimmes samtal medveten om Pablo Nerudas suveräna ställning i dagens litterära förkunnelse. I denne man lever sången, och dess källa är världsfredens oerhörda vision. På resor och vandringar har denne poet samlat tecken och bevis för människans ojämförliga betydelse som människa.

För alla,
för alla dem som jag inte känner,
för alla dem,
som aldrig skall känna mitt namn,
för dem som lever
längs floderna
vid vulkanens fot,
i svavelsyrans skugga av koppar
för fiskare, för enkla arbetare,
för blå indier vid randen
av sjöar glittrande som glas,
för skomakaren som vid denna
timm undrar
gripande lädret med åldriga händer,
för dig, som utan att veta det
hört mig
deltar jag, återfinner jag och
jag sjunger.

Så adresserar han sin Canto General och när jag frågade honom, medvetet grovt, vad som fått honom att skriva ”Den stora sången”, svarade han mig, med blicken i strömmen av folk i Götgatans ljus under diset:

”Jag var landsförvisad och ur min hemlängtan och upprördhet steg bilden av Chile, och ur den bilden steg nya, som vidgade sig till synen av hela Amerika med alla dess möjligheter. Jag såg Amerikas del i den värld som förnedrades av oro, Av det samlade jag en lång dikt – den här.” Han lade handen på pärmen till boken han nyss dedicerat till mig. Den högra handen, som skrivit dessa ojämförliga rader.

Las uvas y el viento (Druvorna och vinden) är frukten av en vandring i Europa och Asien. Eurasien: vår fläckliga linda. Det beständiga och ursprungliga sökte jag sen samla ihop och av det blev Oda elementares (Elementära oden).

”Men är våra element desamma?”

”Ja, det finns ting och begrepp som inte kräver någon fotnot för att förstås var än i världen de förekommer, inför vem det vara må. Brödet, exempelvis … och freden.”

Och jag mindes dikten som avslutar hans volym i Seghers’ serie Las Poetes d’Aujourd’hui:

Bröd,
med mjölet,
vattnet
och elden
reser du dig.

Jag svarade honom med de orden och han fortsatte:

”Och i brödet, människans bröd som lika fördelat utesluter hunger och krig, finns freden som en inre grodd i det malda kornet. Det är till grunderna vi måste gå och finna rätten i allas rätt, Montespuieus lära om klimaten som människans fostrare kan ha sin riktighet. Men överallt finns de mänskliga elementen. och det är allas lika rätt till dem som jag och alla andra medvetna människor strävar för, jag och alla andra medvetna människor under månen. Poetens uppgift är att söka dessa grunder och besjunga dem så att de självklart blir alias egendom. Upptäckten av det nödvändiga måste meddelas så att den från början blir allas, med ord så nära jorden att ingen kan vränga en begränsning ur dem.

Allt existerar för att kunna delas,
för att kunna ges,
för att mångfaldiga sig.
Det är därför, bröd,
om du flyr människans hus,
om man gömmer dig,
om man förnekar dig,
om den girige prostituerar dig,
om den rike beslagtar dig,
om kornet inte söker fåran och jorden,
bröd, vi skulle inte be,
bröd, vi skulle inte tigga,
vi skulle kämpa för dig
tillsammans med andra som hungrar
Vi skulle söka dig på flodernas botten
och bland skyarna.
Vi skulle kalla hela världen samman
för att du skulle kunna slå rot
och världen skulle resa sig med oss,
vattnet, elden och människan
skulle kämpa med oss.

Sedan Delia ”la fourmis”, myran, som Neruda och alla de som känner hans dikt kallar henne, serverat oss kaffe och Pablo tittat på klockan och än en gång frågat efter tidpunkten för någon intervju, fortsätter han sedan jag bett honom tala om sina svårigheter:

”Det svåra i enkelheten. När jag skrev Canto General måste jag hela tiden undfly det dunkla i mig själv och i texten och treva efter det klara. Det är dunkelheten som häller på att vrida poesin ur led, som håller på att göra den till de initierades privilegium. Jag känner mycket litet till den svenska poesin men om den är oförståelig utanför kasten så måste ni förändra den.”

Under det han talade hade han rest sig och hans ögon såg stint och allvarligt in i mina. Hans blick som nyss fåglat omkring i rummet och ansiktena lät mig förstå att han talade om något av stor betydelse. Ett leende bröt allvaret och han berättade att en svenska, gift med en chilensk poet, hade översatt Artur Lundkvists dikter för honom.

”Han är en verklig poet, nära jorden och fågelvingarna. Jag hade hoppats få träffa honom nu igen, men hans resa i Kina är viktigare. En poet med hans drift att gripa världen med handen och förvisa horisonten till polerna kommer att finna tråden i Kinas pärlband.”

När jag berömmer Lundkvists Neruda-översättningar i Vistelse på jorden (för övrigt titeln på en av Pablo Nerudas samlingar) ler han och ser nästan ivrig ut.

”Är de verkligen så bra?”

När jag uttrycker en förhoppning om en snar utgåva av Canto General på svenska skakar han på huvudet.

”Den skulle bli för dyr för ett så litet språk. Men havsdikten med fotografierna skulle jag gärna vilja ge ut här i Lasse Söderbergs översättning.”

Och Pablo Neruda talar om Chile och Santiago och om sitt hem vid Stilla oceanen. Från hans hav som på franska har tillnamnet ”pacifique” (fredlig) kommer han med en ordlek tillbaka till sitt ärende i Stockholm.

Han talar länge och lågmält om freden. Detta enkla ord — ”paix” — vecklar ut sina kronblad i hans tal, lysande och uppnåeligt. Och medan han talar har journalisten kommit för sin intervju och jag gör mig beredd att gå. Men Neruda hejdar mig. ”Stanna och tala med Delia. Jag ska vara tråkig en stund. Tala om Paris med min fourmis.”

Och av Delia får jag veta att hon och Pablo ska flyga till Moskva nästa dag. Sedan Neruda fick Stalinpriset är han medlem i dess jury. Delia gläder sig inför Rysslandsresan. Och medan hon berättar om Leningrad i skymningen och Kremls torn i solljus hör jag Pablo Nerudas röst stiga och falla i ett samtal där de enda ord jag förstår, ”poeta” och ”paz”, ständigt återkommer. När Neruda ser att jag lyssnar ler han hastigt och ropar på franska över rummet:

”Språkets enda element är den mänskliga rösten.”

Paul Andersson

Fotnot: Artikelskribenten är ingen annan än den mytomspunna, geniförklarade poeten Paul Andersson, som 1955 var på toppen av sitt intensiva, men kortlivade författarskap. Andersson var medlem av den nyromantiska, drogförhärligande Metamorforsgruppen på 1950-talet, då han under loppet av fyra år gav ut fyra hyllade diktböcker. Han avled 1974, endast 46 år gammal, efter ett tärande leverne i Europa. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.