Över 2 000 har nödgats lämna fädernejorden
Mellan Vinterkriget och sjuttiotalet emigrerade över en halv miljon finländare till Sverige — Finland var fattigt och jordbrukarna led av den gradvisa automatiseringen av deras bransch. I Sverige hade industrialiseringen kommit igång mycket bättre, och fabriksjobben lockade. En av statistiktopparna för Sverigemigrationen kom på 1950-talet, då framför allt svenskspråkiga österbottningar valde att åka över Östersjön i i stället för att söka arbete på finskspråkiga orter. Artikeln är digitaliserad 2.6.2017.
Närpes, sa K.J. Wenman och tittade på väggkartan, är 550 kvadratkilometer stort och innehåller 12,500 hektar odlad mark.
Det är med andra ord en mycket stor kommun, som vi befinner oss i när vi sitter i Wenmans trevligt gammaldags-moderna gård. Jag är dock osäker om huruvida kommunen intar någon ledande ställning i det fallet. Men på ett annat sätt leder den utan diskussion. Nämligen i fråga om antalet emigrerade. Låt oss alltså fråga Wenman, som är folkdemokratisk kommunalman och välkänd också utom sin kommuns gränser, om det exakta antalet.
Karl Johan Wenman var riksdagsledamot för SDP 1933-1945 och elektor i flera presidentval. Under fortsättningskriget hörde han tillsammans med bl.a. Ny Tids sedermera chefredaktör Atos Wirtanen till de 33 i den så kallade fredsoppositionen som överlämnade en fredsappell till president Risto Ryti. Då kommunistpartiet igen blev lagligt efter kriget, anslöt han sig till DFFF.
— Det vet jag inte, men så mycket kan jag säga, att det nog är över tvåtusen i detta nu!
De flesta emigrerar till Sverge. Men hur många stannar?
— I stort sett, så stannar de nog där. Nästan alla kommer ju hem på semester, men alla återvänder också när den är slut.
När blir strömmen Sverge-resenärer starkast?
— På hösten, svarar Wenman.
— På somrarna finns här bättre tillgång på arbete. Det hela är ju katastrofalt, främst därför att det är ungdomen, som far. Sen blir det inga barn heller! Skolorna måste snart nog reduceras. Det är ju mest småbrukarungdom, som reser, för befolkningen består mest av småbrukare. En hel del är gifta och tar familjen med sig. Är de inte gifta, så gifter de sig ofta där – i synnerhet flickorna.
Och orsaken till emigrationen?
— Mycket lätt att finna. Själv har jag fem barn i Sverge. Tre här hemma. Vi är småbrukare och mer än ett visst antal människor går ju inte att försörja på hemmanet; blir det många barn, så måste en del med naturnödvändighet ge sig i väg. Och eftersom förtjänstmöjligheter är något, som i stort sett inte finns i Närpes, så måste de fara någon annanstans. Och så bär det av till Sverge…
— Många bygger gård åt sig där. En stor del av våra ungdomar har redan slagit sig ner för gott. En mindre del stannar ju förstås bara om vintrarna och kommer hem för att hjälpa till i skördearbetet om somrarna. Men ofta nog blir det så att de börjar komma bara till semestern…
Hur är det med de finska språkkunskaperna här?
— Finska förekommer egentligen inte alls i Närpes. Största delen kan det väl nog inte. Vi har ju ett Medborgarinstitut här och många har gått i deras finskakurser.
— Som en kuriositet, tillade Wenman, kan det nämnas att det är en stor fördel att kunna finska när man reser till Sverge. Man behövs mycket ofta som tolk, för det far också andra än finlandssvenskar till Sverge. En annan kuriositet år det faktum att ”Närpes-språket” är ytterligt allmänt i Nyby utanför Eskilstuna. Där lär sig barnen det, eftersom så många Närpesbor hamnat just dit.
Wenman berättar en anekdot från sin ”Amerikatid”. En tid, som många äldre österbottningar kan se tillbaka på. Det var i en trakt, med många närpesbor, där några negerpojkar råkade i gräl. På äkta Närpesdialekt skrek en: Gåseka, gåseka …
Var har emigranterna från Närpes i allmänhet bosatt sig i Sverge?
— Ja, det finns många exempel i Stockholm, i Fagersta och i Krylbo. Andra ställen också förstås.
Hur reser de?
— De flesta reser över Åbo. Men en del av invånarna i strandbyarna for med båt över Bottenviken, oftast till Härnösand. I sommar har många rest på det sättet.
— Finns det någon by, som blivit speciellt utsatt för emigrationen?
— Jovisst. Norrnäs heter den kommunen. Därifrån har de flesta farit. Senaste höst i oktober tror jag, att där bara fanns några få pojkar och två flickor. Annars är antalet flickor och pojkar bland emigranterna jämnt.
Hur är det ned ungdomsarbetet här i kommunen nu?
— Förklarligt nog ligger det nere!
Finns det då ingen möjlighet alls göra småbruken mera inkomstbringande, så att fler människor kunde få sin utkomst därifrån?
— Specialodlingar vore det enda sättet Men det finns inte avsättning för de produkterna. Nästan alla här är ju jordbrukare. Nästan alla år producenter och kan inte börja köpa av varandra. Transporten är annars mycket väl ordnad. Den har andelslagen skött om. Men det finns som sagt inget omsättningsområde. Om bara industrin växte till sig här, så kunde det gå att vara bonde! Exempelvis om så skulle ske i norra Finland.
Nationalekonomiskt är ju emigrationen en stor åderlåtning av landets livskraft. Exempelvis skatteunderlaget minskar. Och folk borde ju ha moralisk rätt till livsuppehälle i eget land!
Besök i Norrnäs
Norrnäs sade vårt föregående intervjuobjekt som bekant, när vi frågade efter någon by, som är alldeles speciellt utsatt för emigrationen. Vi far alltså dit för att få reda på orsaken. Norrnäs borde ha ett ganska unikt rekord för övrigt. Närpes är den värsta emigrationssocknen, Norrnäs värst utsatta by i denna kommun. Följaktligen ledande i hela landet!
Vi ser ingenting ovanligt hos byn. Gårdar och fält, en del sämre, en del bättre. Vi uppsöker K. J. Finell, Som är en av byns många jordbrukare och frågar om det är sant att endast två flickor fanns förra hösten.
— Jag vet inte riktigt. Kanske det inte var så pass få som två, men många var det i varje fall inte — svårt är det här med emigrationen. Många stannar visserligen bort bara om vintrarna, men inte är de ju hemma här inte.
Vi får vela att Norrnäs har några hundra invånare och räknar ut att det kan vara över två tredjedelar av ungdomen, som emigrerat. En del kommer som sagt hem om somrarna men i allmänhet stannar de och oftare år det flickor än pojkar. De gifter sig ofta. Själv har Finell en dotter, som gift sig i Jönköping och ren har ett par barn.
Hur har det då gått med befolkningsantalet i Norrnäs under de senaste åren, när så många emigrerat?
— Jag känner inte till några siffror, men säkert har det snarare minskat än ökat.
Inträffar det att alla barnen lämnar hemmet?
— Nej, ofta stannar nog en eller ett par — vanligen pojkar — hemma och sköter jordbruket. De andra måste fara, då det ju inte finns några arbetsmöjligheter. Jag har en pojke här hemma, som var i Sverge under kriget och fick lära känna det då. Men han vill nog inte tillbaka!
Så inte är det någon slags ”äventyrslust”, som driver ut ungdomarna inte! I vanliga fall d.v.s. om det funnes arbetsmöjligheter här, så skulle kanske några få pojkar av ”äventyrslust” fara ut och resa. Men de skulle vara så få att de inte skulle märkas och förresten skulle de snart nog komma tillbaka! Någon som helst betydelse i stor sett skulle den emigrationen inte ha. Nej, det är nödvändigheten, som driver ut folk.
Red
