Det vidsträckta Westanfjärd är motorcyklarnas förlovade kommun. Ingalunda för att folk där skulle ha bättre råd än på andra ställen. Men det finns inte arbete i hemkommunen. Det blir långa färder dagligen till och från arbetet, och därför är det nästan tvunget att ha motorcykel.
När kalkgruvorna stängdes i Westanvik — den största Illogruvan, slogs igen för två år sen — sökte sig en stor del av befolkningen till Sverge, andra främst till Förby, i andra hand till Dalsbruk. Sen blev det kris också i Förby. Kalk-Petter Forsström slog igen gruvan där. De flesta arbetarna i Westanvik får nu sin utkomst från låsfabriken i Björkboda.
Kalkgruvorna i Illo, Bredvik och Styrs sysselsatte i tiden 120 man. Nu är gruvorna vattenfyllda, pipan är sprängd i Illo, linbanor och bockar har tagits ner. Av brännfabriken finns inget kvar.
En ny industrialisering i Westanfjärd är nödvändig. Kommunens invånare måste beredas arbete på hemorten. Industrier i Westanfjärd skulle också stärka kommunens ekonomiska ställning.
Kalkfyndigheterna har inte sinat, men gruvorna är i sådant skick att en restaurering skulle vålla stora svårigheter. En ev. framtida gruvdrift måste för övrigt läggas på modern bog — förhållanden i Westanfjärdgruvorna var ytterst svåra. Allt arbete måste utföras för hand. Flera av arbetarna har ryggarna förstörda. Skarpa växlingar mellan hett och kallt var också ägnade att undergräva arbetarnas hälsa.
Blir det inte ny kalkindustri I Westanfjärd under den närmaste framtiden kan man emellertid tänka sig också andra industrier. Det skulle t.ex. finnas förutsättningar för en stenmjöjsfiabrik. Det har också ryktesvis varit tal om att firman Wiik & Höglund skulle anlägga en sulfitfabrik I Westanvik.
Red
Artikeln är digitaliserad 3.6.2017.
