Förlorade tankar
Stönande, skrattande mänsklighet.
Du svettiga del av en storhet,
som i oljesurriga maskiner,
på snökalla byggen
förtvivlar och gråter — tänker.
Du, som är en del av mänskligheten
och därtill innefattar
denna i din själ
— därför ä r mänskligheten
i dess storhet och låghet.
Till dig — tänkande del —
riktar jag dessa ord.
Gråt inte över dina gångna
förlorade tankar.
De tankar,
du inte fått lära bibringa
människorna.
Ty du är människorna.
Ty alla tankar finns
i alla hjärnor
och alla år en del
av samma enhet.
Ty alla tankar finns
från ursprungsbörjan
och en del märker man
och en del inte.
Sprungna upp ur massorna
— ur mänskligheten —
tala de till dig genom män,
som fått bibringandets,
skapandets gåva.
Och du förstår dem strax
ty de har alltid funnits inom dig.
”Vad är nu detta? Att det ska föreställa lyrik! Jo, det lär vara yngre bror till Leo Ågren, ni vet han som blev litterär händelse i fjol och fortsätter i år — det är ju liksom på modelinjen nu med sånadär folkliga finlandssvenska, isynnerhet österbottningar… Denhär är av höstens sju lyrikdebutanter som fick läsa i radion — så ung, och hårda öden. Och yngre bror…”
Nej vet ni vad — gå nu på take! För att tala allvar: låt för det första hela kopplingen med Leo-etikett (ursäkta, förträffliga Leo, försök också du glömma detta faktum!) och låt allsags privatbroderskap ryka! Och ni som kanske är vana vid vackert vemodiga verser, lättfånget vitsglitter, färdiga modeller — låt dem ryka! MEN NI strupar som har gapat ropat suckat snyftat snålats – efter DEN NYA DIKTNINGEN, ”sprungen fram ur folket” — pass på att ni lägger märke till vad som sker nu. För inte hade n i väl färdiga modeler tillreds, att känna igen den med?
”Nå äntligen, säg ut — vad dr det då frågan om?”
– Jo, Jag ska säga: Norden har rest sig. Nu reste sig. Nu reste sig upp genom dimmor, ur ”tysnande, / men stängdigt levande / nattljus” som ett helt stycke stort land av skog och mord.
Det är finlandssvensk d i k t n i n g. Den har b r e d d e n, l u g n e t, k l a r h e t e n. U r d j u p a v e t e n h e t e n. Norrifrån kom den, och nu är den här — med Sibelisk registerbredd och ett anslag av kärvhet, klarhet, i ”en storm av tankar”. Och i dikten Mitt land trots allt:
”… allt är öppet,
allt sträcker ut sig
i böljande vidder”
växer den ut till ”enhetens jubel” och in emot framtiden:
”Tankarna levde och
blev mina nya hjältar.
Jag tänkte
och visste med ens
att framtidens mänska
är tankens,
är varelse alstrad
av fredlig dådkraft.
Glädje — tankarna lever!”
Alltnog — Kraft och tanke är synbarligen en diktbok, men en sådan bok som mest av allt är som en bred grund, ett stort landområde varifrån perspektiv öppnar sig utöver en hel värld — den idévärld som innehas gemensamt av den mest framskridna delen av mänskligheten, och med de ständigt växande nyerövringar som fogas därtill under kampen för ”lycka, gemenskap och fred.” Ty Gösta Ågren står i sin diktning visserligen med båda fötterna på jorden — på den finlandssvenska fattiglappen sent tvingas nära sina egna barn med nöd, hemma från trakten av ”polcirkelns köldtyngda jord… där norrskenet skriker / och midnattssolen flämtar / medan skogarna växer…” ”— men dedär fötterna är placerade ytterst på den nuvarande dagen, färdiga för steget över till morgon, dagens värld. Med sin tanke plöjer han sig in mot övermorgondagen.”
Efter Hiroshima heter inledningsdikten, den gränslinje som tvingar eller bör de tvinga envar annan att ta ställning, är här redan själva utgångspunkten varifrån denna diktare börjar sitt arbete. Ty det är ett samvetsgrant, ihärdigt och planmässigt a r b e t e diktarna åtagit sig. Strävan att fatta, Sanningstid, Filosofi, Förlorade tankar, Segrande tanke och Tankarna överlevde (slutdikten) lyder namnen på endel av dem. Där har Gösta Ågren genomdiskuterat, prövat, vägt och — kastat ut allt oväsentligt, ”de av filosoferna i tysta kammare ältade frågorna på det enda rätta sättet”, han har vräkt dem på dynghögen! Ty, ”vet det enda rätta: / Rörelse, Utveckling, Framåtskridande, / Att den ende sanne filosofen / är den / som alltid står i progressivitetens tjänst, / Kan den inte detta /är den ingenting annat / än det virrvarr som alltid föds / i den hemlöse metafysikerns hjärna /”
Men det är ingalunda enbart för sig själv han har klargjort vägen – de tankeklargörande dikterna är faktiskt ett gott förarbete för andra — som ettslags kraftfulla muskelgrepp fattar de om sin läsares tankar och framlägger bevisen, övertygande genom ordkoncentrationen i dess självfallenhet, inhamrande och utkastande med resoluta ibland humormättade tag, än av fejarkvasten, än av dess skaft! Det är kosmiska färder — ”Det är svindlande virvel, / fart, rymd, mörker och ljus / — ett mäktigt inferno /” — faktiskt en filosofidiktning kemiskt fri från torka och damm, i stället enligt ”— Och allt är Rörelse / runt sin axel / runt sin sol, / framåt i rymden / med fart som inte vet av ned / eller upp eller inte vet av ned / eller upp eller bakåt. /”
Nästan så man ville rekommendera dem som pedagogiska verktyg av ny effektiv typ: dikter som inpluggningsmedel för ännu outredda huvudknoppar. Och så kan man fastslå genast: detta är raka motsatsen till all mer eller mindre ”individualistisk” diktning. Snarast stämmer boken in på vad gamle Leo Tolstoy i tiden träffande definierade i den tidens litteraturdiskussioner om konstverkets uppgift och syftning (i de frågorna sa Tolstoy nämligen utmärkta saker, oberoende av hans ”läror” i övrigt) såhär: konstnären formar sitt verk i enlighet med behoven och uppfattningen hos de människor vars lycka han har i sikte!
Detta gäller hela boken. Den är nämligen ett allvarligt verk — ingalunda i gängse tråkig mening — den är det ungefär som en kraftfullt verkande vitaminkur: dess resultat skänker en känsla av lugn, glädje, styrka, optimism och tillförsikt. Den framlägger också saker som kvarstår som uppmaningar, anklagelser: Det gamle och forna / skall lära och visa, / Det måste mana och fordra / att människoåldrarnas fruktan — och nöd / skall krävas ut som skuld / av Livet. / Den skildrar i träsnittskarpt skurna ord livsskisser, porträtt (1 maj) neddämpat ömhetsfyllda, med en inlevelse och samtidigt objektiv placering som är en mogen mänskas erfarenhet. Gösta Ågrens dikt v ä j e r inte — den förmår — i nästan sakligt lugnt registrerande ton mana fram, bygga samman bilden av Moderns livsöde, en dikt som ingen kan komma förbi, den står kvar som ett anklagelsemonument, en vägstolpe av sten — med frågan hur länge ska sådant få gälla? Det finns dikter av nordlig natur målade och snidade fram ur ödemarksskogen: älgen glider fram ur höstens dimmor, den skadskjutna ekorrens tarm dinglar tyst för vinden men ögonen är levande. Hästen med ungdom i kroppen går längs buckliga vägar, men om natten har en kanin frusit till en vitnad staty av rim. Årstiderna glider in i varandra i Forntidens hembygd, efter den gungande leken i talltoppen kommer / Svartvitt / vitt och svart / och molnmulenhet i skyn / träden strålar av kyla i huggskogen för svärande, stelnande män, och om sommarn är barnens drömland den lerfyllda bäcken — medan solen glöder på svettiga män, / slitande hästar / och räfsande kvinnor /
Helt egenartad i sin episka utformning är barndomsdrömmen I natten, väl sammanhållen, dramatisk, effektfull som en gammal målning om vargarna, mörka vilda mördardjävlar som ”jaga dreglande av längtan efter älgens höga krona”, med sin slagkraftiga slutrad: ”Vargars nöd fick sig en ände”
I en lång dikt till Whitman —varför kärlek? kämpar sig diktaren steg för steg fram genom: dumheten, likgiltigheten, intoleransen med frågeställningen hur han ska kunna hjälpa ”den pimsande officern från hans vidriga lust”, inskränka sitt hat, ehuru han inte kan ”älska mänskan som sårar mig” — och utformar därvid i en diktdel vad som också mycket väl kunde sägas vara en god förklaring på s. k.genèveanda — den, som blir så misstrodd.
Ty kärleken
i din dikt
omfattar också de,
som söker smutsa den
— per honorar.
Och samtidigt
kämpar den mot dem,
ty den omfattar det undangömda
i deras själar
och vräker bort
den klibbiga slemsmutsen där.
Språket är klart och rent i sin äkthet med ett och annat fräscht hembygdsord som nyvinning och inte ett ord är tillfälligt slarvat med. Det är ett kärvt språk, tycks det först, tills det hela kommer i ett slags glidande, massiv rytmisk gungning — någongång kanske man tycker ett alltför matematiskt, eller ett annars vanligen som vetenskaplig term använt ord sticker av — men om det gör någon skada, är egentligen svårt att veta. Varför får man inte skriva så? Genomgående är intrycket av god planering, klart uppbygge, frisk ”intellektuell” fantasi. Självfallet kan man finna en och annan ”tung” rad eller osmidig andning — småsaker som är för oväsentliga att pet-anmärka på.
Kraft och tanke är skriven av en 19-årig — men vid radiouppläsningen klang denna diktare med tyngden av ett metalliskt lod tvärs genom det stillsamma prasslet de flesta föregående uppläsarna presterat.
Det var tung klang — från de levandes värld, som fick resten att te sig som blodlösa pappersdockor. Därmed ingenting sagt om dessa andras verk i övrigt som jag inte känner. Men med Gösta Ågren torde nog en diktare från en expanderande, kraftig ny tids värld ha tagit avgörande steg in tvärs genom gammalt damm.
Eva Wichman
Gösta Ågren: Kraft och tanke Söderströms. 450:—.
