Österbottniska idyller

av Gösta Ågren

Gösta Ågren hade 1956 nyligen publicerat sin debutdiktsamling, och skrev flitigt i Ny Tid, såväl sportreportage som kulturartiklar och samhälleliga texter. Ågren skulle sedermera tilldelas Finlandiapriset i litteratur och en rad andra utmärkelser.

En idyll. Vad är det? I den mening som den svenska borgerligheten lägger in i ordet innebär det någonting mycket halvt och bakåtgående, som på ett åskådligt sätt exemplifieras av de österbottniska småstäderna. Sina åsikter om dessa och andra idyller i kombination med livets krav och vår finlandssvenska framtid luftar här Gösta Ågren.

Av svenska Österbottens sex stader är tre små, vilande och fridfulla, tre större, livligare och industrialiserade. I norr verkar och lever Gamlakarkby och Jakobstad. I mitten av landskapet Vasa. Och däremellan har vi den lilla, fridfulla skolstaden Nykarleby som tycks ha vuxit alltmer in i sig själv varje gång man återvänder till den. I söder finns de två återstående småstäderna — Kaskö med den goda hamnen och Kristinestad på sidan om allfarsvägen.

Det är något speciellt med de här små, vilande österbottntska städerna. Husen är utbredda, små och tunna på slätterna under den stora rymden. Gatorna är dammiga och fridfulla i solgasset och där syns vanligen inte en själ. Eller också år de höljda i en rykande vinterstorm och inte heller då syns någon där. Bara snön som virvlar… I bakgrunden sticker fädernas kyrka upp och mitt bland husen finns ett par skolor. Rådhuset är vanligen litet och avsides.

Det är idyll. Det är den gemenliga bilden av ren och oförfalskad idyll. För att riktigt kunna njuta av den här idyllen bör man dock, om man inte tillhör de privilegierade i samhället, inte vara född i småstaden. Man ska komma dit på besök under semestern och vila upp nerverna från större städers verksamma slit. Man ska akta sig för att stanna kvar dar.

Vanligen är det dock ingen fara för någonting dylikt. Den semestrade utsocknesbon möter ofta någon ortsbo som inte fötts i sådan ställning att han kan njuta av idyllen och för honom är falskheten bakom det hela klar och han berättar mer än gärna hur det i själva verket är med livet i den lilla staden.

Är han en man, som ”är om sig och kring sig”, d.v.s. följer med de små och stora skeendena i världen, så vet han också botemedlet för det onda i idyllen — industri, fabriker.

Den semestrande får veta, att det saknas arbetsmöjligheter och att livet därför blir osäkert och fruktat av arbetaren i den idylliska småstaden. Han får vela att stadens borgerliga ledning — hur skulle arbetarrörelsen fått fäste på en sådan ort — i sin äkta ängslan för borgerlighetens fortbestånd där, i omsorgen om svenskhetens bevarande och i och för bibehållande av en allmän och meningslös idyll inte tar några initiativ för eller ens uppmuntra industrialisering av staden.

I sådant fall blir naturligtvis borgerlighetens fortbestånd ett ytterst negativt och döende fortbestånd.

En utveckling, som stagnerat, leder till död. Det finns ingenting, som står stilla. Antingen utvecklar det sig bakåt eller framåt. Och därför går utvecklingen för det till synes stillastående bakåt. Det är likadant med den borgerliga omsorgen om svenskheten. Den svenskhet man kämpar för är en negativ och döende svenskhet, inte en livsbejakande och verksam svenskhet, som baserar sig på de många, enkla finlandssvenskarna i stad och på land, på deras arbete och strävan bland fält, i fabriker, kontor och i den kommunala ledningen.

Den svenskhet man önskar sig är en skollärarnas och medelklassens blodlösa, avtynande svenskhet. Folket i Österbotten och dess slätter, både äldre och yngre, emigrerar till främmande land, så att befolkningssiffran minskar medan de gamla, borgerliga svenskarna sitter och drömmer i sina idyller. Vad är detta? Det leder ju till död för allt vad som är svenskt i Österbotten. Det förnekar den enda bas, som är möjlig för en nationalitets fortbestånd — folket, och det förnekar den enda ursäkt, som finns för dess fortbestånd — skapande, aktiv verksamhet, ständig utveckling och en ständig insats av alla för alla.

Den politik, som förts, har lett till avtynande — det märks i de små städerna mest. Den allmänna blodlösheten och tillbakagången i Svensk-Finland visar sig i konsten, i litteraturen, i lyriken.

Konsten måste uppstå ur folket och vara för folket. Till det behövs inget specialiserat program, normer för hur del ska göras konst. Det enda, som behövs och del enda, som kan hjälpa, är lite mera liv i samhället, lite mera tro på sig själv. Konsten är och förblir alltid en återspegling av samhället. Det är dystert att tvingas konstatera, att så är fallet även i Svensk-Finland. Det blodlösa i konsten visar hur ungdomen flyr landet och lämnar kvar de små idyllerna.

Idyll!!

Inget ord, kommer den semestrande i idyllen att få veta, är så avskytt av arbetarna i småstaden som ordet idyll. Med det ordet kan man motivera de mest livsförnekande beslut eller underlåtande att fatta beslut.

Småstadsidyllen behövs inte. Man kan njuta den med full mage, men människan behöver arbete för att leva, och vila man vila upp sig kan man fara ut på landet – där finns idyll överallt och skönhet överallt, men för dem, som kunnat bli kvar på jorden, är det i varje fall inget drönande, det är liv, arbete och vila.

Småstadsidyllen behövs inte. Det som behövs ’r fabriker. Idyll kan man lika väl finna i solnedgången, när västerhimlen står röd bakom de svarta huskonturerna och färgar röken från fabriksskorstenarna till röda pelare. Idyll kan man finna på en söndagsutflykt till fisketjärnen, till skärgården, in i de höga granskogarna — bara man vet att man har arbete och tryggad utkomst att återvända till på måndagsmorgonen.

Men alltfort vilar städerna små under himlavalvet på de skogklädda vidderna. Svenskheten i Österbotten och överallt kommer att leva och utvecklas i allt starkare och friskare riktning, men för det fordras friska tag, det fordras att man följer med sin tid och bygger fabriker och gör varor åt sig och andra. Det gäller att gå med i kampen för ett socialistiskt samhälle. Spökrädsla inför faran av förfinskning genom inflyttande finnar när det kommer industri — ja, den är ett säkrare medel att ta död på svenskheten än någon inflyttning

Vi arbetare tycker också om svenskheten, säger ortsbor till den semestrande. Den är vår likaväl som någon annans. Men vi uppfattar den inte på samma sätt som de borgerliga. Vi vill en levande svenskhet, inte en döende.

Bort alltså med de döende småstäderna, håll vår ungdom kvar i landet, bygg fabriker!

Gösta Ågren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.