När psykoanalysen i olika förpuppningsstadier föds i slutet av förra seklet är det, som vanligt för övrigt, i Wien — världsmodellen. Skarpa klassmotsättringar, även inom klassen, döljs bakom borgerlighetens diskreta charm, dubbelmonarkin Österrike-Ungern styrs av en tvångsneurotiker (kejsaren) och hans anorektiska kejsarinna. Omkring dem härskar fin de siècle och la belle époque i skön och förvirrande förening. Allt ska bli bättre, allt ska dö.

Självreflektion kan man kalla tillståndet som rådde, med en både klinisk och vag term. Snarare föddes väl här den moderna skepsisen; den som är enkel att bära och utöva för att den ger intryck av världsvana, och inte kräver optimistiska alternativ av sin utövare.

”Wien var ett slags mikrokosmos i vilket själva kejsardömet, upprört, skakat och på gränsen till sammanbrott, reflekterade över sitt sönderfall. Språkkritiken, psykoanalysens födelse, tolvtonsmusiken, fasadernas och byggnadernas avklädning: det var varje gång ett fädernearv som man satte i fråga” skriver Gunilla Hallerstedt som 1990 översatte och utgav Freuds Fallet Dora. Brottsycke av en hysterianalys (Alster förlag).

Ett fädernearv som man satte i fråga. Och vid divanens huvudända satt Freud, ungefär tio år från sekelskiftet, ännu bara beväpnad med hypnos och elektroterapi som behandling. Bakom denne man stod en svag kvinna i taget.



Iréne Matthis som står bakom volymen På Freuds divan (Natur och Kultur), som består av Freuds fallbeskrivningar i sju nytolkningar av lika många rikssvenska psykoanalytiker, skriver förtätat att psykoanalysen föddes ur den hysteriska kvinnans sköte — i överförd bemärkelse, fast bokstavligen talat. Det betyder att Freuds långsamma väg mot det ögonblick då han vågade låta patienten säga ”allt” — också det skamliga, som i kulturen då bara skildrades i konsten — gick via kvinnornas tal som ju ansågs komma ”ur livmodern” (eftersom de var hysteriska) och bar med sig skuggan av ”alkovens hemligheter”.

Psykoanalysen är ganska vanhävdad i den rikssvenska kulturen, trots vårt 30-tals intensiva intresse för den. Tidskriften Divans födelse för några år sedan verkar öka intresset igen, och kanske kan man se att vi upprepar det förra sekelskiftet nu. För aldrig har tidningar och böcker (bl.a. Per Svenssons flanöressä ”Den leende mördaren”) uppehållit sig så intensivt vid psykoanalytiska förklaringsmodeller som nu. Varenda våldsbrott får narcissistisk prövning, på gott och ont. Gott är den ökade fokuseringen på samband och tänkbara psykiska reaktioner, ont är de förhastade förklaringar na (”skilsmässa, daghem, inga normer”-bilden) och den tafsandets kultur som växer fram parallellt. Självreflektionen, skepsisen bör också hämtas tillbaka från tidigare sönderfallsperioder.



Psykoanalysen är djupt lockande när den träder fram som i Matthis antologi, i händerna på skarpsinniga kliniker med stil och moderation, den låter oss se så mycket klarare. Den kan inte förklara allt, men reda ut det, och ser nästan inga omöjliga uppdrag. Med dörren stängd till den ruggiga psykiatrin blir plötsligt hela världen en berättelse när vi tillämpar psykoanalysen. Freud själv klagade över att det han skrev liknade noveller. Varje utsaga från den som ligger på divanen länkas till en annan och blir på så vis en hel novellsamling. Varje novell är möjlig att läsa enskilt, men tillsammans ger de en helt annan bild av upprepning och favoritfraser. Så var hamnar vi? I litteraturkritik eller psykisk sjukdom? Metaforens makt är stor, och just där illustreras psykoanalysens förförelse. Den går att se — som kulturhistoria och litterattur — som ett konstverk i varje enskilt fall, ett konstverk som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament. Jajamensan. Men det är vid temperamentet man ska uppehålla sig, tänker jag mig. Sen kan man vifta med konstverket bäst man vill.

Imre Szecsödy skriver i sin essä Dora — Freuds Pygmalion? eller en icke tillfrisknad patient till en berömd analytiker om just berättelsen som dilemma. ”Freud har betonat att behandlingens praktiska mål är att bota den sjukas minnesskador och att man således vid ett framgångsrikt slut kommer att äga sin historia.” Psykoanalysen blir här ett sätt att få sin egen legitimation utskriven, korrekt stavad, med hänsyn tagen till alla väsentligheter. Novellsamlingen

är läst och tolkad av en intelligent läsare, patienten fyller i de avgörande bitarna och tycker sen att det är en hygglig recension analytikern fått fram. Psykoanalysen är ”det slutgiltiga självbeviljandets handling, då man tillägnar sig sin egen historia.”



Ett fädernearv som man sätta ifråga. Inte undra på att det gick långsamt eftersom det var fadern själv som var närvarande och skulle sätta arvet i gungning. Fadern Freud, skriver Iréne Matthis, betecknade sina behandlingsformer med ordet

”vapen”. Som om det gällde att slåss mot demoner, fiender, skuggor, när det i många fall var söner och döttrar som gjorde uppror med kroppen som språk, som låg och vibrerade av inre, hemliga kunskaper på divanen där divanens övervakare satt och instinktivt

kände att en förklaring av de underliga symptomen skulle sätta igång än större skalv.

Fenomenet fortsätter att verka än idag, särskilt i rättegångsfall där psykologisk tolkning bildar grund för straff. Men, skriver Iréne Matthis i 100 år av hysteri, angående alla sådana historiers fakticitet eller brist på fakticitet: ”att avgör om något är fakta eller inte hör inte hemma i den psykoanalytiska diskursen utan i domstolen.

För psykoanalysen är alla utsagor just sagor eller berättelser, men det är berättelser värda att tas på allvar som beskrivningar av den psykiska verkligheten, den som är psykoanalysens objekt. Än idag hör vi denna berättelse om förförelse och övervåld eka i våra mottagningsrum, från fåtöljer och dyschor”…



Här uppenbarar sig kanske en avgörande punkt. Om vi nu inte bryr oss om huruvida en människas historia om sina känslor är sann eller ej, så är det desto intressantare att fråga varför historien finns. Vilken funktion fyller den? Då närmar vi oss ett perspektiv som idéhistorikern Karin Johannesson utvecklar i sin bok Den mörka kontinenten (Norstedts) när hon beskriver bl a just hysterins historia som dominant i den medicinska historien om kvinnan. Att vara hysterisk gav vissa sjukdomsvinster, visst skydd och försvar, kanske rentav de argument man inte kunde uttrycka verbalt. Idag har vi samma behov av försvar, men våra vapen heter andra saker. Anorexi bl.a. Och det står väl klart att det är ett fädernearv som ifrågasätts idag också, kanske i form av själva fadern.

En läsning parallellt av Johannesson och Matthis är därför att rekommendera. Matthis skriver att den narcissistiska kvinnan liksom den hysteriska, alltid väckt mannens åtrå. Hon citerar Freud:

”Dessa kvinnors betydelse för människors sexualliv måste rankas mycket högt. Sådana kvinnor utövar den största lockelse för männen, inte bara av estetiska skäl, därför att de vanligen är de vackraste, utan också på grund av en kombination av intressanta psykologiska egenheter.”

Här föds det moderna subjektet: i korsningen mellan kropp och språk, i människans berättelse om sin kropp.

Ulrika Milles

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.