Ny Tids hektiska serie rockintervjuer återkommer (senast var det väl Ragnar Hare, sådär -82).

Dagens scoop heter Masa-Yards (Masa-Yardbirds?). Bändet som säkrade att Ny Tids 50-årsbileet den 7.1 blev en succé också på dansgolvet.

Masa är (åtminstone tillsvidare) ett coverband, en portabel jukebox. Fast en jukebox med personligt innehåll — hur ofta hör ni andra spela Donovan, Madonna, The Smiths (Panic) och Bowie (Suffragette City)?

Sönderslagna hotellrum överallt i världen. I nåt skede mister den ultimata rockdrömmen trots allt nåt av sin glans. Till exempel Marco Koskinen reparerar idag tvärtom klockor i det civila och Pale Olin, känd från Paleåwille, är liksom Niklas Groundstroem fr.a. skådis. Peter Hägerstrand, ”det här bandets musiker” enligt dom andra, hann ge ut både LP:r på åländska och CD:r på engelska med sitt Good Evening Manchester innan det blev Good Bye med det. Han är väl den i gänget som varit närmast nånsorts internationell rockkarriär.Men tillbaka i realiteterna, och gärna det: ett hobbyband för fyra killar som insett att de är 30nånting och kanske har annat att homma med — jobb, barn o.s.v. — men som ändå vill spela. Stilenligt nog intervjuade av ett par redaktörer som insett att dom har annat att homma än Ny Tids rockspalt. Men som ändå vill dansa.

Too old to be a Tonårs-Jesus — too young to die.

Vi träffade Masa & Co. på en turkrestaurang, det exotiska ylande ni ständigt hör i bakgrunden är alltså inte Masa live, utan mer eller mindre turkisk muzak. Sättningen är Marco på nötspett och trummor, Peter på kebab och gitarr, Pale på svinspett och vokaler och Niklas på mixed ribs & bas (ett instrument som tycks gå i arv: jfr. farsan Mosse i det legendariska Wigwam, som t.o.m. var på väg att bli stora i England nångång på 70-talet).

Till er besvikelse måste vi meddela att rockpojkarna uppförde sej helt artigt, de varken slog sönder inredningen eller glömde att tacka för maten.

Sådär som Cream

Hur kom det sej att ni beslöt bli Ny Tids…

Marco: House-band?

Pale: Aha! Historien förfalskas redan såhär i början av vår karriär!

Ni är ju egentligen en supergrupp, alla har spelat i andra band förut..

Pale: Sådär som Cream. Ja, jag och Peter har ju alltid pratat om ett eget bänd. Mest i fyllan. Det var visst på Studenthuset…

Peter: Det var faktiskt på Ny Tids fest i fjol.

Pale: …aha, nå då tala vi om att man måst ju int lira eget, man kan lira covers. Och då sa jag att jag har ett villkor för trummis, Marco som jag spelat med för jättelänge sen i Mary and Me. Niklas igen är min och Peters gemensamma bekanta.

Peter: Vi har spelat på film tillsammans.

Pale: Vi är teaterskolbekanta från skämtpoppor, The Great Niklas Åkerfeldt Blues & Mopo Orchestra och så.

Så namn har det funnits.

Pale: Fast vi har haft jättesvårt med namn på den här orkestern. På vår första keikka hade vi en namngivningstävling och fick in massor med förslag.

Niklas: Punkhelvetet, t.ex.

Pale: …men de är sådär att använder man dem så får man spela på mycket udda ställen…

Som Eldkvarn, dom hette först Piska Mej Hårt men då trodde alla dom var sadomasochister…

Pale: Det här namnet kom sådär klassiskt, vi satt på krog och jutta och ingen var riktigt tänd på de andras förslag och så fråga jag min och Masas gamla orkesters basist som gick förbi att ”Moi Olli, hitta på ett namn åt oss” och så titta han på oss och Marco kallas Masa…

Marco: Nä det var Sam /Huber/. Du var och beställa öl till bardisken och så sa han ”Ni kan ju vara Masa Yards”.

Pale: Och därifrån började vi härleda Masa-Yardbirds…

Marco: Nu när vi spelat två keikkor så byter vi namn till Stackrarna.

Proffsigare än proffs

Hur känns det annars för dej Peter att spela med amatörer? (Förtjusta flabb från amatörerna. Men kalla fakta är att Peter dagen innan blivit erbjuden anställning i ett av landets toppopband, Poverty Stinks — han tackade nej förstås.)

Peter: På många sätt är det här roligare. När man spelar eget material är det en evig kamp när man är ute, man måste alltid vinna publiken — åtminstone på den nivån som Good Evening Manchester var. Drar man coverlåtar man själv vill spela så finns segern där från början när folk känner igen dom.

Levde ni i GEM på att spela?

Peter: Kortare perioder nog. Fast allt gick ju åt till resekostnader i och med att gänget bodde på Åland. Inte var det fett, inte. Sen höjde vi våra gager och då fick vi mindre spelningar.

Hur är bandets kemi jämfört med ett proffsbands?

Peter: På många sätt är det här bandet nog proffsigare. Åtminstone på många sätt mera musiker.

Pale: Åtminstone i dom band jag spelat har det harmat att allt tog så lång tid och man kom aldrig igång med själva musiken för alla personliga maktkamper, ”jag tycker cisset ska filas så här” och nån annan tycker nåt annat… Hellens Hårband som var jätterolig för mej att spela i, mycket av slitningarna i den orkestern var att vartenda ett litet beslut, vartenda ackord skulle runkas och grälas om så man blev personligt sårad fast man var jättegoda vänner. Fast man hade en sån multimusiker som Niklas Häggblom så kunde vilket doberhuve som helst som undertecknad eller Saliven Gustafsson komma och säga hur han ska spela sin violin.

— Den orkestern var tyvärr motsatsen till den här i att få ihop — man måste riva med järntråd för att få en låt färdig. Didär samma satans låtar som vi spelat i många år var ändå helt obekanta för oss om vi inte spelat på en tid för dom var på helt vacklande… golv. Vilket live kunde vara bra och låta sottigt och råddigt på rätt sätt.

Inte Cocaine!

Niklas: Jag tycker också det här bandet går mycket snabbare framåt än dom mera seriösa juttur jag varit med i.

Peter: Idén har ju varit att inte spela dom allra vanligaste coverlåtarna.

Pale: Inte Cocaine och Proud Mary och Johnny B. Goode

Var övar ni?

Marco: I andra mänskors knutar.

Vad är följande steg? Hur få keikkorpå annat än Ny Tid-fester?

Pale: Fast ingen av oss har väl illusioner att det skulle behöva vara så mycket annorlunda än det är nu. Man spelar på fester och keikkor vi får och så gör man kanske ett demotejp.

Niklas: Att spela klubbkeikkor i Hesa på tisdagkvällar, det blir man int någå gladare av. Då kan man sitta hemma lika gärna.

Peter (erfaren röst): Eller nåt hotell i Viitasaari.

Har ni gemensamma idoler? Pale, du nämnde en gång Van Morrison.

Pale: För mej personligen. Jag är väl överhuvudtaget den i gänget som har blivit mest old fart i musiksmaken fast jag var grym punkare i tiden. Nu verkar det vara jag som hämtar didär softlåtarna.

Är det helt förbjudet att ta med nån Good Evening Manchester-låt? En del av dem är ju redan klassiker.

Peter: Varför inte. Men däremot den här Blues Sections-låten, Call Me On Your Telephone

Tapani (nostalgiskt): Den var den första singeln jag ägde…

Pale: Vi hade här senast en ganska bra lista på nya låtar att pröva öva in: Scritti Polittis The Sweetest Girl, Kinks’ Waterloo Sunset, Terence Trent d’Arbys She Kissed Me, Elvis Costellos Alison, Motörheads Ace of Spades och Cures Friday I’m In Love.

Är det inte ganska svårt att ta ut låtar?

Pale: Vi har ju Peter. Sen är det intalls som man tror. Vi trodde t.ex. att Jimi Hendrix’ Fire skulle vara otroligt svår men den börja svänga genast på första träningen.

Niklas: Jag tyckte int att den svängde.

Neger-Drömmen

Säg nån svår låt då.

Niklas: En som verkar svår är Van Morrisons Jackie Wilson Said.

Peter: Sen är det ofta så med låtar som är svåra att få reson på när man tränar är nåt helt annat sen när man spelar live. Jag tycker Jackie Wilson har gått bra, den är stökig men den går hem

Pale: Men Terence Trent d’Arbys Rain

Niklas: Det var ett sånt komp som man aldrig spelat.

Pale: Vi är helt enkelt inte negrer.

Men ni skulle gärna vara?

Peter (storsint): Jag tycker nog det finns bra vit musik också…

Pale: Nog finns det, men man kunde vara neger åtminstone på keikkorna. Och sen förstås när man ska gå och söka ett jobb…

Niklas: Man kunde smörja in sej med skokräm.

Pale: Som på 30-talet. Men det är det att fortfarande spelar man lika dåligt. Vi har faktiskt fått lite kritik redan, jag har fått höra att på Ny Tids keikka lär min stämma i Children of the Revolution ha varit vedervärdig.

Niklas: Det skulle vara roligt att ha ett möjligast brett register av låtar och stilar.

Peter: Det är ju därhän vi gått hittills.

Pale: Men vi har inte ännu sådär bra förslag som du hade t.ex. att vi ska börja spela Je t’aime. Åtminstone kan man pröva på allt. Det finns alltid encorerna, där kan man spela vad som helst.

Hur skulle det vara med lite world music? Turkisk pop och så?

Peter: Det som bekymrar mej lite är att vi inte har nån Kiss-låt ännu.

Niklas: Kiss är lite trendigt.

Men kanske ni har mera chanser att bli Svenskfinlands Spinal Tap?

Niklas: Eller Svenskfinlands Bitter Sling. Eller Svenskfinlands Hot Five.

Ny Tids mansfrågor

Nå är ni vänner sådär annars också eller är dethär att ni nu äter tillsammans unikt, det verkade vara ganska svårt att samla er.

Pale: Det är inte så att vi måste åka med olika bilar till träningarna. Ännu.

Niklas: För vi har bara en bil. Vi far hellre med den än med buss.

Är det nåt speciellt manligt dethär att villa ha ett rockband?

Pale: Haha, nu kom vi in på dedär Ny Tid-frågorna.

(Allmän tystnad)

Marco: Säkert är det nåtsorts andningshål.

Pale: Nog har jag åtminstone spelat med kvinnor. Men det är klart att branschen är väldigt mansdominerad.

Niklas: Det är det att brudar kan ju inte spela rock.

Pale (skratt): Niklas! Det där var väldigt inkorrekt!

Peter: Efter första kvällen tänkte vi ju att vi skulle heta Peter, Paul & the Sexists. För att poängtera att det inte är visom är sexisterna.

Pale: Ett annat förslag var Girls Like Us som är ganska bra, dubbeltydigt.

Inga groupies?

Marco: Vi har faktiskt haft en kvinna med på träningarna, Ginger Lynne.

Pale (förklarar): I en av våra kamraters träningskämppär fanns… sånadär som finns… vissa symboler… en plansch från ett suspekt magasin… Och flickan på planschen hette Ginger Lynne. Och vissa från orkestern hade svårt att spela… så vi måste täcka över den. Fast det var också ett förslag, mitt, att vi skulle heta Ginger Lynne.

Ni har inga andra groupies ännu?

Marco: Våra fruar läser er tidning, vi kan inte tala fritt…

Pale: Vi är ju alla sedan länge fast förankrade. Men detdär med manlighet, nog är det ju roligt ha en orkka. Att få, med självironi, leka rockstjärna för en sekund. Nog är det jävligt roligt att spela keikkor.

När man står på scenen, hinner man tänka på att leka rockstjärna?

Pale: Som skådis tycker jag att teater inte går att jämföra med extasen i en bändikeikka. Den är så jävla momentan och explosiv och olika varje gång. En pjäs ser ändå tyvärr ganska lika ut från dag till dag.

Niklas: En keikka är nästan alltid i olika lokaler.

Rockband har sällan egna lokaler dit publiken kommer kväll efter kväll.

Pale: Helsingfors stadsorkester. Det är ganska hurja, jag var häromdan på klassisk konsert och kom att tänka på att de är där på månadslön, det är deras don. Och de såg också ut på det sättet. (Allmänt skratt.)

Men vad tänker man på när man står däruppe?

Marco: Att ”vad är nästa låt?”

Pale: Jag tänker att ”vad är nästa ackord?”

Marco: Och ”vad ska jag äta när jag kommer hem?”

Pale: Aj du tänker på det.

Marco: Det beror på låten, under Everybody’s Talking tänker jag på vadsomhelst. Och på att hur kan Niklas gå med på att spela den?

Pale: Aha, för att det är så köyhä basso på den.

Peter: Har man jävligt ont nånstans så tänker man åtminstone inte på det, det försvinner. Det är nog nånsorts endorfin.

Frågor: Ritamäki & Söderling

Utskrift: S-ling. (”Opp på flakan hela puljun, nu far vi så kottana strittar” sjöng Traktor-Alban i Barnkvarten under utskriften. Kanske nåt för Masa?)

Masa-Yard Birds nästa keikka blir lördagen 18 mars på Filmcentrums fest på Kabelfabriken (restaurangen, C-trappan). Kom och kolla om de faktiskt är så bra som Ny Tids sakkunniga rockkritiker påstår.

Okänd skribent

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.