Computopia – Aniara – Semiosfären

“Ich habe genug…

Ich bleibe nicht mehr hier”…(“Jag har fått nog…

Nu sticker jag min kos”…)

J.S. Bach i en av sina (ba-)rock-kantater som brukar vevas kring påsk.

…”vi mennesker ligesom alle andre dyr, planter, protister, svampe, og bakterier hører hjemme i en semiosfære.”

Jesper Hoffmeyer,

En Snegl På Vejen (1993).

På sistone har det varit en hel del hype kring Internet, datorer, cyberspace, virtuell verklighet, multimedia; allt dethär som förstås är IT –d.v.s. InformationsTeknologi. Oftast handlar verserna om behovet av att “hänga med”. Är du över 40 eller redan 30 och inte vet något om datorer så har du framtiden bakom dig, o.s.v. I sig på många sätt löjeväckande påståenden. Datorer är exv. enklare att använda än hammare och spik. Dessutom begagnar en stor del sina datorer till att idiotispela olika versioner av overkill och megablast. Är man över 30 och har lust till annat så behöver man knappast föras till ättestupan för det. Också en del av de s.k. nyttoprogrammen är ganska löjeväckande. När jag stökade omkring i en dator hittade jag ett ordbehandlingsprogram som innehöll färdiga formulär för avhandlingar, business reports, pressmeddelanden… och “personliga brev”. Jag prövade på det senare och fyllde i namnet Petrankova och råddade tydligen med någon tangent, för datorn föreslog att jag skulle byta ut namnet till “synonymen” “petrified” (förstenad).

För några veckor sedan började jag greja på ett datorprogram som bl.a. skall användas för att testa idrottares muskelkondition. Ännu natten innan det skulle förlösas till verkligheten höll jag på med debugging. På dagen hade 486:an där programmet skulle installeras vägrat fungera; den tappade kontrollen över hårdskivan. Uppenbarade sig datasnubben som körde sin labbe in i datorn och rotade bland lösa ledningar. Sen var det bara att fortsätta jobbet. Alltså, ett tips ifall datorn inte fungerar: kretskorten kan ha skakat loss under transport eller när ni försökt spela fotboll med datorn. Och ibland kan datorn lida av minnesförlust och tappa bort sin hårdskiva; då hamnar ni gå in i setuppen och friska upp minnet.

När vi testkörde programmet blev de fina inläsningsgraferna till snöyra på bildskärmen. PR-Peter som skulle demonstrera programmet följande dag blev i sin tur nervös och försökte stimulera mina hjärnceller med sitt “chokokaffe” som består av tre lika delar kaffe, kakao, och snus insmugglat från Svea rike. Det är faktiskt enerverande att börja göra ändringar i ett program och samtidigt försöka hålla kontrollen över det hela så man inte bara alstrar flera nya fel istället. Ibland förlorar man tron på att 1 + 1 fortfarande är 2 och svär till och med perkeleraderamsor, värdiga en rörmokare, över alla förbannade datorskrällen.

PR-Peters lösning var att beställa några noutopizzor. Då det bjuds tar jag förstås Frutti di mare. Som ett bevis på hur snuset fördärvar omdömet kan nämnas att en prillande kumpan beställde “kött färspizza” (låter som titeln till en billig splashskräckfilm). Jag försökte inleda en gastronomisk diskussion om hur man gör en pikant taco-fyllning (kinesiska nudlar, morötter, blomkål, bondbönor, ärter, tonfisk/surströmming etc, purjo-, vit- och andra lökar; kryddat med salvia, mynta, körvel, oregano, massor med cayennepeppar och chili, osv). Hans inlägg inskränkte sig till en kritisk anmärkning visavi franskpäärona vid Karlebygrillarna. I dessa kusttrakter brukar härvid nämnas det i dylika sammanhang respekterade namnet Don Corvione, eller Korv-Göran. Jag försökte beskriva ett kinesiskt recept på friterade bananer med glass men det var hopplöst. Åratals missbruk av härsken grillolja och snus hade gjort sitt.

För att vara riktigt modän borde man ju på tal om datorer också filostofilera över Internet ochalltdetdär. Ganska klart är att områdena utanför storstäderna drar en relativt större fördel av datorer och nätverk. Vartåt denna fördel pekar är ju en annan fråga.

Är Internet realiseringen av Platons idévärld, den chardinska Nous-sfären, den självtranscenderande anden, omegapunkten, G-punkten, eller alltihopa på engång? I artikeln ‘Paikan semiotiikkaa, varsinkin musiikissa’ (Synteesi 4/94) tar Finlands ledande semiotiker, Eero Tarasti, upp något som han kallar “semiotisk transcendens” och antyder ett nekande svar på vår fråga. Vart leder nu då detta? Jo, platsen är något mer än en punkt i ett kordinatsystem när den upplevs av ett när-varande subjekt (“eksistoiva subjekti”). Sedan följer hänvisningar till hela bunten med Lévi-Strauss, Greimas (platsens “englobé”), Peirce (“interpretanten”), Lotman (“platsens minne”), Cassirer (“myternas plats”), osv. Virtual reality, Internet, mobiltelefoner, tv-satelliter m.m. skapar enligt Tarasti illusionen om det allstädes närvarande nomadiska subjektet. Enligt kierkegaardsk existentiell semiotisk (till skillnad från objektens semiotik) förståelse saknar nätverken platsens existentiella närvaro — elementärt, eller hur? Smular alltså nätverken, tele-kommunikationen, snart samvaron och närvaron sönder till abstrakta bits — Jakobsons binära oppositioner — i en sorts digital global Grottekvarn? Blir de tecken utan liv, som kategoriseras av objektens semiotik: index, ikoner, semer, symboler, isotopi, kronotopi, topos, blabla. Vad är det som ger tecken liv, innehåll, mening? Entré för det “existerande subjektet” vilket skall försätta tecknet och platsen i en “självtranscenderande” process!

Här kan vi faktiskt kolla in en sats av den gamla surkarten Schopenhauer: “tingens objektiva existens förutsätter ett förnimmande subjekt”… världen är ju Vorstellung.

Förstås kan man flabba åt denna Såpenlarver men där finns en viktig point.

(Åhoja — hur skall jag klara mig ur dethär trasslet nu då?) Man behöver bara erinra sig vad Harry Martinson skrivit om “stämningen” och Miman, eller öppna Peter Nilsons Hem Till Jorden, och allt blir solklart. “Koltrasten sjunger i ängarna medan dagen dör. Långt inne i skogen skäller en råbock.” Eller i Nilsons Guldspiken där världen mer än någonsin är Vorstellung. Nu har vi fört samman grundelementen för vårt mixtum compositum: platsen, stämningen, språket/tecken och subjektet.

Ett genomgående tema hos Martinson är hemlösheten, Aniaras ödesfärd i gränslös pascalsk evighetsrymd, nomadens rotlöshet, en vindens flyktiga boning, hotet mot “stämningen”. Kunde språket istället bli ett Hem i atomåldern, stålmännens tidevarv, i bilträngseln, en

Ersatz för platsen? Men vad betyder orden längre efter Holocaust, Hiroshima, vätebomben, flexbilen? “Jag strövar igenom mina ängar, söker stigarnas mörka spår i trädens skugga” (Nilson i sitt Hem) — men betonghelvetet då, pansarglasens ihåliga ögonhålor? Martinson försökte sig på en ny stjärnsång: “De löjande klomenarerna gölja och vanja genom aniara”. Men också ombord på Aniara tystnar Miman till sist i sorgen över Dorisburgs undergång.Dock, i.o.m. själva diktverket Aniara skapade Martinson ett nytt mystiskt rum i den mänskliga själslandskapen, i språket. Aniara — språket, fröet som dör och växer till något nytt så länge det finns en grogrund, en oförstörd plats i kosmosnaturen, och en mänsklig omsorg.

Det är intressant att Martinson tidigare i sitt författarskap utvecklat en nomadfilosofi som låter bestickande lik de nutida nätverksfilosofernas cybernismer om “befrielsen från platsen”, om allstädesvaron, den digitala själavandringen, postmodärnismens version av odödlighet, andevärlden, och himlen. “Det Utopia jag ser: är det dynamiskt organiserade nomadlivet på jorden, växlingarnas människoprojekt. Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och motionellt universale individen… Tåget går — till framtiden” (Resor Utan Mål). Men i Verkligheten Till Döds bryter språket och utopin samman. Boken som är skriven efter besök vid frontavsnittet i Salla 1940 blir till en ursinnig protest mot “världsingenjörsandan”. Han vill rädda stämningen, platsen, stundens enkla fattigbarnslek vars värde är större “än sju världsstäders grymma flabbande tomheter tillsammantagna”. Han ville försvara verkligheten som finns “mitt i maskornas tomrum, trots järnvägsnät och andra nät”.

Jag känner starkt detta hot mot platsen, stämningen (miljöförstöringen, “utvecklingen”, är en del av detta hot). Dessa verkligheter i “maskornas tomrum” som körs över av den larmande hypertrofiska masscivilisationen. Det fanns en visdom (men också mörk galenskap) i vissa gamla tiders tabun, totem, heliga lundar och ställen som var skyddade, platsens genius. Allt dethär går under i rationalismens nivellerande självdestruktion; världen förvandlad till Systemwelt, tecken utan liv, allt reducerat till semiotiska spel: signifiant-signifié, Sinn-Bedutung, denotatum-signatum, extension-intension, norminatum-sense, denotation-konnotation, the meaning of meaning, koder och dekodning, stimu lus-respons, utbud-efterfrågan, datorspelens joystickbehaviorism. Tecknen som definerar varandra bara genom opposition enligt Saussures klassiska semiotik blir till ett dött teckenspel. “Transcendens” vill däremot avse just det att tecknen kan visa bortom sig själva, på verkligheten, varat-för-sig, Sartres l’être pour soi, din subjektiva existens som gör denna rad till mer än en syntaktisk teckensträng. Vi behöver en “närvarons metafysik” (Hussler m.fl.) för att inte förbländas av det ytliga skenet i teckenspelet.

De här sakerna kan väl sägas utan att behöva böla i de gamla filosofbasunerna. Men också det filosofiska språket försöker skapa ett utrymme för det osägbara, liksom konsten och dikten; konstiga begrepp vill låta oss ana verkligheten utanför språket, “djupstrukturen” som inte behöver vara någon “struktur”. Språket får inte bli bara ett medel, en länk i signalkedjan. Språket är en del av verkligheten vi aldrig helt kan omfatta; språket talar också oss om vi är lyhörda. Kanske var det något sådant som Martinson antydde med “Xinombras språk” som hade “miljarder ord”.

Trots allt tror jag inte datoriseringens största omvälvning ligger i nätverken och kommunikationen. Mänsklig kommunikation blir antingen sämre eller bättre men det finns en gräns för hur mycket man kan “kommunicera”. Datorns genomslagskraft är som en produktivkraft. Datorn gör inga mystiska saker — blott adderar och sparar binära tal enligt programmets föreskrift. Det är snabbheten och massaminnens kapacitet som ger en total förändring. Här är ett klart exempel på den dialektiska formeln om kvantitetens övergång i kvalitet. När datorns snabbhet (snart uppe i teraflops — biljoner operationer i sekunden) överskrider vissa kritiska värden upphör den att vara en enkel räknemaskin (som t ex ENIAC fortfarande var 1946 — nåja, den var ganska komplicerad och 95% av tiden gick till felsökning). Faktiskt var det först i mitten på 60-talet som datorer slog ut människan vad gäller räknesnabbhet (integrerade kretsar kom ibruk). Fram till dess hade man exv vid fysikforskningscentret CERN anställt räknegeniet Win Klein som kunde dra den 73:e roten ur ett 500-siffrigt tal på 2 min och 43 sek i huvudet (när han inte rallade omkring i fyllan).

Automatiseringen av produktionen kommer att automatiskt framskrida på alla områden. Alla mekaniserbara processer kan styras via datorer. På många sätt “bådar detta gott”. Datoriseringen kan minska resursbehovet och effektivera energihushållningen och liknande. Men är detta främst fråga om avvärjningssegrar medan vi retirerar till en alltmer omfattande digitaliserad inhumanitet? (Dehär frågorna börjar kanske också lukta Quiz Show…?)

Det finns en gammal försoningens filosofi om alltings samhörighet där även den minsta atom är ett sorts tänkande väsen. Denna sorts holism-monism har bl.a. blossat upp hos Leibniz och nu senare exv. hos biokemisten Jesper Hoffmeyer och fysikern David Bohm (d. 1992). Av alla filosofiska systembyggare tycker jag Leibniz hör till de mest övertygande och logiska. En tanke är att man inte kan dra någon skarp åtskillnad mellan besjälad och själlös materia. Hos Bohm återkommer denna tanke i form av begreppet information som binder samman världen genom att alla “delar” informerar varandra. Informationen (som “formar”) överbrygger materialism och idealism, så kallade. Hoffmeyer vill också med sitt begrepp “semiosfär” betona att all växelverkan i naturen är en sorts kommunikation (“biosemiotik”). Tiilsvidare är det bara att ge växelverkan en ny be nämning.

Att ge två olika företeelser samma namn förklarar inte vad de har gemensamt (exv cellers växelverkan och mänsklig kommunikation.) Leibniz närde en vision om det universella språket, mathesis universalis, vilket skulle täcka och förklara hela verkligheten i form av en generell logisk kalkyl. Lurar inte i den binära digitaliseringen liknande anspråk? I denna version blir språket till slut ett fängelse istället för “ett hem”, verkligheten i “maskornas tomrum” förstummas. Allting skall vara “information”, “semiotik”, ha ett “pris”, osv, eller så finns det inte längre, varken för oss eller “för sig”.

Det föregående borde egentligen ha varit en inledning till en fundering över datoriseringens och automatiseringens sociologiska och ekonomiska följder (hurdan blir den dialektiska övergången från kvantitet till kvalitet?). Och om hur datorer påverkar vår uppfattning av verkligheten, våra relationer till naturen och medmänniskorna? Jag påstod i inledningens inledning att datorer är minst lika enkla att använda som hammare och spik. Men det heter ju: för den som har hammaren i handen är hela världen en spik.

Martinson-citat ur Staffan Söderblom: Harry Martinson, Natur och Kultur 1994.

 

Frank Borg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *