En dag på postkontoret

Med valborgsmässoafton återvänder det fina vädret. Och med det fina vädret alla dom små allergipartiklarna som syns inte men finns ändå.

Jag accepterar ju yttre besvär som rinnande näsa och ögon. Och klådan går att blunda för. Men paniken den kommer inifrån, känslan av att nån försöker klättra ut genom svalget, förnimmelsen av att huvet studsar omkring i världen som den fyrkantiga bollen i gamla tevespel.

Allergimedicinerna hjälper, tack för det. Men idag är dom slut, och pengarna är också slut, tillochmed enkronorna i syltburken är slut. Och söndag i Stockholm, med ett enda postkontor öppet, praktiskt nog intill jourapoteket C W Scheele.

Det är Posten Centralstation. I tunneln under Vasagatan möter jag Finlandsviftande hockeyhorder, blågula vikingahjälmar och studentmössor på väg till råsupat i Uppsala.

Kön tiII posten är ungefär som väntat . Sexhundra personer före mig som ska ta ut pengar tiII sprit busskort och annat man behöver. Dom som trängs utanför tittar på den rödögda displayen som på en VM-match. Jag vill inte vara en av dom. Jag går till kontoret istället.

Där är också T. Han försöker hinna ikapp med jobbet efter eldsvådan han var ute för. “Jag greps av panik och gjorde alIt fel. Använde mig själv för att släcka gräsbranden.”

Nu på bättringsvägen är han ännu mera filosofisk än vanligt. Vi pratar om upplevelsen av att vara ful, hur han under en vecka har sett så jävlig ut att han räknat bort sig själv ur mänskornas skara; undvikit vännerna och stått upp hela vägen på tricken för att han inte tyckte han hade rätt att sitta. Han frågar också om det i Freud finns nån jämförelse mellan sexuell njutning och känslan av att få en blöt handduk över ansiktet medan det fortfarande brinner, flera dar efteråt. Jag säger att jag vet inte men hänvisar till en James Bond-skurk som driver motståndarna tiII vansinne med muItipla orgasmer.

När jag återvänder är det bara tvåhundrafemti nummer kvar och jag är så omtöcknad att jag inte klarar av att räkna ut genomströmningshastigheten (ungefär tre personer i minuten säger huvudräknarn i efterskott).

Det finns många bänkar att välja på men jag hamnar bland pundarna. Och dom är i uppror som en insektssvärm därför att ingen av försäljarna har synts till på hela dan. Telefonsamtal från automater, promenader till olika Ställen, alltmer oblyga anrop till kollegor som anländer utifrån. Men inga spår efter …

Formad igen är det så att den gemensamma desperationen driver fram ett snacktvång så att jag får höra sånt som annars sägs implicit. Jag har med mig en dålig diktsamling, en man som skriver dikter om att han skriver dikter istället för att begå självmord, och jag blir alltmera övertygad om att han gör en felbedömning medan jag anstränger mig för att inte lyssna på bänkkamraternas konversation, typ: “De e inge vidare å vänta. Åsså mår man dålit åsså.”

En tjock flicka med Karin Boye-frisyr börjar skaka, hennes knän hoppar, och när hon försöker hindra dom kasar hon alItmera ner till halvliggande, tiIIs hon i kroppsspråket påminner om en otiIIfredsstälId bebis i blåjeans, men håller snacket igång, väntan fylIs ut med skämt, och alla hjälps åt. “Titta på mej”, säger en lång man med tovskägg och tar upp en VM-keps i polyester ur sin vita plastpåse, “om jag tar på mej den här, ser jag strajt ut då?” (Strajt uttalas därvid strajt, inte strejt.) Han provar mössan och får blandade recensioner,

Jag hoppas dan blev bättre för dom sen. Det var tydligen utmärkt konjunktur för tiggeri i aIIa fall, folk godlynta och positiva. Dom som var på väg nånstans vill säga. Postkön, dit jag nu återvände för att inte missa nummer 563, den var inte så munter, snarare stingslig och bevakande. Det var nu över tusen nummers väntetid för dom nyanlända, och det spränger systemet som bara går från 000-999. Insikten om sakernas krångliga tillstånd vidarebefordrades genom kollektivt knöl från hopknipt grodmun tiII hopknipt grodmun. Jag ville bara lägga mig ner över en pulpet och somna, men höll ut.

Och när det var min tur, då är vi förstås två stycken som har 563, jag och en västafrikansk man med rakborstskägg och blå hy. Han kommer sist fram till luckan (och jag kan dessutom peka på att min nummerlapp är klockstämplad tre timmar före hans). Då börjar han vältaligt och forcerat argumentera för att jag ska ta ut pengar åt honom också. “Why not? I’d do the same thing for you, man” etc. Jag säger kort “B’coz I don’ WANNA!” och vänder mig till postkassörskan.

Jag hade kunnat säga: “Du tror att jag gör dig en tjänst om jag låter dig smita före. Och det kanske jag gör nästa gång istället. Men idag är en sån där dag när man upptäcker saker under en lång opåkallad väntan, Här får du av mig tre timmar fulla av trickiga budskap. Varsågod.”

Men jag sa ingenting, tänkte att det där får han väl upptäcka själv.

John Swedenmark

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *