Agnieszka Hollands far var en jude, vars hela familj utom en syster dog i ghettot i Warszawa. Modern var polsk, men var mycket kritisk mot den polska nationalismen. Hon var också mycket fascinerad av judendomen. Holland sade att hennes mor säkert aldrig låg med någon som inte var omskuren. Hennes föräldrar hörde till den progressiva vänstern och var kritiska mot de makthavande. Hennes far dog under oklara omständigheter i ett bråk — föll (knuffades?) från en balkong på julafton. Holland blev efter detta förföljd och trakasserad, och bestämde sig då för att själv också gå med i politiken för att bli förföljd för sin egen skull och inte för sin fars. Hon jobbade i en underjordisk politisk rörelse, och gick senare med i Solidaritet.

När Holland var 17 år reste hon till Prag för att studera film. Hon fick jobba med den framstående grupp där bl.a. Milos Forman och Ivan Passer verkade. Hon gifte sig också där, och fortsatte att verka politiskt. Hon berättade att detta var stora händelser, både politiskt och konstnärligt. Men 1968, då invasionen kom, fick hon tillbringa en tid i fängelset.

När hon kom tillbaka till Polen fick hon göra film med Andrzej Wajda. Hon skrev bl.a. sitt första manuskript för honom. Hon jobbade i en grupp med nya filmregissörer, bl.a. Krzysztof Kieslowski. Den här perioden var, enligt Holland, en solidarisk tid, man diskuterade och hjälpte varandra. Holland skrev manuskript för TV och teater. Det uppstod dock hela tiden problem med auktoriteterna och censuren. Under denna period regisserade Holland sina filmer Feber (1980) och Landsortsteatern (1979) , och sin mest pessimistiska film Ensam kvinna (1981).

Feber byggde på en historisk händelse. Holland sade att hon ville göra en film som inte utspelade sig i ett polskt kök. I den historiska tiden tog hon dock upp samtidens politiska problem. Hon trodde aldrig att den skulle gå igenom censuren, men chefen för filmcensuren var en kronisk alkoholist, som hade sina vänliga perioder när han var full — Holland jämförde honom med mannen i Chaplins Stadens ljus. På en fest där han var mycket berusad skrev han så under manuskriptet. Filmen skulle dock gå igenom censuren också när den var gjord, men igen hade Holland tur, för filmcensorerna var i strejk.

De tre första filmerna medverkade i en politisk dialog. Holland reste också runt med bl.a. Kieslowski till landsorten och talade med publiken.

Utslängd ur Polen

Ensam kvinna var hennes sista film i Polen. I den gör Holland upp med hela det polska samhället. Dess pessimism gjorde att Holland inte längre var önskvärd som filmregissör. Vid en resa till Sverige skedde så en ofrivillig vändpunkt. Holland fick ett meddelande att hon inte kunde komma tillbaka till Polen. Hennes familj var i Polen och hon fick t.ex. inte träffa sin dotter på åtta månader.

Det var dock mycket svårt för henne som immigrant att få jobb. Hon bodde i Paris och hon beskriver hur svårt det var att få kontakt med filmproducenter. De var ”aldrig inne”, tills hon började säga: ”I’m calling from my car in Los Angeles”. På detta sätt fick hon kontakt med en rik businessman som ville bli filmproducent, Arthur Brauner.

Hennes första film utanför Polen blev Bitter skörd (1985). I den ville hon visa Polens svårigheter under och efter kriget i en liten lågbudget-film. Filmen berättar om en polsk man som gömmer en judinna som rymt från ett koncentrationsläger. Mellan dem uppstår en konstig relation, som bygger på hat och attraktion. Jag såg den här filmen och tyckte att Holland verkligen lyckats med en lågbudgetfilm. Stämingen är intensiv och personerna kommer mycket tätt inpå. Filmen var mycket effektiv och berörde djupt. I Tyskland blev den censurerad.

Holland berättade att samarbetet med Arthur Brauner var mycket spänt. Hon beskriver Brauner som en man som vill vara ett stort namn, men ge ut möjligast lite pengar. ”Varje gång han skulle underteckna en check, grät han.” Efter att filmen var klar sade Holland att hon aldrig skulle jobba med Brauner igen. ”Never say never”, sade han. Filmen blev nominerad till en Oscar och Holland reste till Los Angeles tillsammans med Brauner. Hon berättade några lustiga anekdoter om hur hon ändå undertecknade ett kontrakt med Brauner. De tog en tripp till DisneyWorld och det första Brauner sade när de kom in var: ”Stackars alla judiska barn som dog i andra världskriget; de fick aldrig se detta!”. I en berg- och dal-bana, då Holland mådde illa och var livrädd, fick han henne att underteckna ett nytt kontrakt. Det blev Europa, Europa(1990).

’USA-bolagen vill bestämma allt’

Samarbetet gick denna gång bättre. Holland fick friare händer och hon fick för första gången på några år resa tillbaka till Polen för att filma. Mellan dessa två filmer gjorde hon också en film för Columbia, To kill a priest (1988). Om den sade Holland att Columbia förstörde den med sin censur. Att arbeta för ett stort amerikanskt bolag är värre än under regimen i Polen, ansåg hon, ”de skall bestämma allt, ens valmöjligheter blir mellan Julia Roberts och Julia Roberts!” Hon menade dock att skådespelarna var bra i To kill a priest. Men detta var också en orsak till att hon kände sig lättad över att få arbeta med Europa, Europa i Polen. Också i denna film är temat judendomen och kriget, men jag såg den inte.

Holland jämförde hur det är att arbeta i sitt hemland och utomlands. Hon menade att skådespelarna är likadana, oftast underbara överallt, men hur man arbetar och blir behandlad växlar. Dessutom har man utomlands inte den vardagliga känslan för och kännedomen om verkligheten. Man förlorar alltid något då man inte arbetar på sitt språk och i sitt land.

Efter Europa, Europa gjorde Holland en annan intensiv, svår och tung film, Olivier, Olivier (1991). Hon beskriver filmen som ett mysterium, också för henne. Jag såg också denna film. Det var en film som verkligen stannade kvar i ens medvetande länge. Filmen handlar om hur en kärnfamilj i kris bryter totalt samman i och med att den yngsta sonen försvinner. 6 år senare uppenbarar sig en ung prostituerad pojke som säger sig vara den försvunna Olivier. Filmen var både vacker, hemsk och bra, men också svårbearbetad, och skådespelarna bidrar med sitt känsliga framförande till att filmen tränger in i en. Time Out skriver att filmen skär i kärnfamiljen lika skickligt som Ingmar Bergmans bästa filmer.

Barnbok & Rimbaud

Holland sade att hon efter dessa svåra och tunga filmer ville göra något terapeutiskt. Därför valde hon att göra film på sin favoritbarnbok. Det blev Den hemliga trädgården (1993). Hon gjorde den i England för att det skulle passa ihop med miljön, och för att slippa undan de hemska filmstudiorna i USA. Francis Coppola producerade. Det enda negativa hon kan säga om filmen är att de amerikanska bolagen alltid måste ha ljud och musik, de är rädda för tystnaden, och dessutom har de dålig smak, popcorn-smak, kallade hon det. Holland berättade att det var en rolig upplevelse att jobba med barn, ”trots att man ibland kunde känna sig lite ensam”.

I Den hemliga trädgården blandas, enligt Holland, allvarlig realism med emotionell symbolism. Här finns alla viktiga teman såsom sexualitet, barndom, liv och död. Filmen är tillgänglig för alla och universell och därför en viktig film. Filmen blev för mig den sista filmen på Sodankylä-filmfetivalen — p.g.a. att jag inte rymdes med på Mika Kaurismäkis nya Condition Red — och jag tycker det var ett bra slut. Boken var nämligen en av mina favoritböcker då jag var barn och jag tycker att Holland fångat stämningen i den. Filmen var söt och vacker och barnskådespelarna mycket bra, inte alls sötsliskiga. Slutet var super-gott, men så skall det väl vara?

Hollands nästa projekt är en film om förhållandet mellan Verlaine och Rimbaud, och om deras poesi. Den skall heta Total Eclipse,men Holland berättade inte närmare om den. Jag väntar med spänning på den, det har ju inte gjorts film om detta.

Martti Puukkos intervju med Andrzej Wajda (Ny Tid 23/95)