Kanske är de det största hoppet om en framtida verklig demokrati i Ryssland. Men de får se upp så att inte andra intressen tar över deras arbete.
Många vill använda deras goda rykte i egna syften.
Soldatmödrarnas kommitté håller till i ett kontorshus på en bakgata i Moskva. Kontoret är ett litet, långsmalt rum där bara ett enda skrivbord får plats.
Därinne trängs ett tiotal kvinnor, och alla pratar på samma gång. Sekreteraren Anastasia Michailovna och samordnaren Tatiana Znatskova försöker upprätthålla någon slags ordning. Trots röran är stämningen dyster, allvarlig.
En liten kvinna, grå av sorg och oro, sitter på den lilla soffan med ett skrynkligt brev i handen, uppvikt och hopvikt oräkneliga gånger. Hon gråter förtvivlat medan Tatiana Znatskova försöker fråga ut henne. Brevet är det sista hon hört av sonen, och det kom före jul.
Telefonen ringer gång på gång. Ett av samtalen ger besked om att kroppen från en död soldat finns i Moskva. Men mamman är i Nazran, huvudstaden i Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien, för att leta efter sin son. Hur ska de komma i kontakt med henne?
På väggarna hänger listor över döda, sårade och försvunna soldater. Utanför i korridoren hänger fler listor, och mängder av förtvivlade meddelanden från mammor.
På en av lapparna står med stora bokstäver: ”Var är min son? Var är hans kropp? Är den bränd eller begravd?” Frågorna är skrivna tvärs över ett barskt telegram från officeren Nedovidko, ansvarig för division 3655 i Tjetjenien, till fru Bokova: ”Er son läm nade Groznyj utan tilllåtelse. Ni bör genast underrätta oss när han kommer hem.” Telegrammet är avsänt den 20 december.
En månad utan brev
Inne på kontoret finns också Nina Viktrovna, en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon är prydligt klädd i klänning och kappa, och med rosa läppstift och ljusblå ögonskugga. Men hon ser också spänd och trött ut.Nina Viktrovna har en son i Groznyj. Åtminstone hoppas hon det. Det sista hon hörde av honom var ett brev daterat den 22 januari, från presidentpalatset i Groznyj. Men den 22 januari är över en månad sen, och en månad är lång tid i krigstider.
— Han skrev att han levde, att allt var i sin ordning och att han hoppas återvända levande, säger Nina Viktrovna. Han skrev också att han älskar mig och att jag inte ska oroa mig.
Nina Viktrovnas son tjänstgjorde först i ryska arméns brigader i Berlin, och följde med dem till en förläggning utanför Moskva vid deras uttåg i september 1994. I maj i år skulle hans militärtjänstgöring vara över.
— Jag förstod redan i november att något var på gång i Tjetjenien, säger hon. Min son kunde inte avslöja vad i sina brev, men jag anade hans oro genom breven.
Hur känns det att inte veta var han finns? undrar jag.
När tolken försiktigt upprepar frågan rämnar Nina Viktrovnas mödosamt sammanhållna värdighet, och gråten väller fram.
— Jag kan bara hoppas att han kommer hem, säger hon. Det är en bra pojke, han röker inte, dricker inte. Han kan ju klara sig… men även om han gör det är jag orolig att kriget ska ha förstört honom. Men han har en stark vilja, han kommer nog att klara d et.
Nina Viktrovna kommer inte från Moskva, utan tog tåget dagen innan från sin hemstad Tjeboksary, ett sextiotal mil öster om Moskva och huvudstad i republiken Chuvasjien nära floden Volga.
Hon kommer som representant för den kommitté för mödrar som nyligen bildats där. Och hon kommer för att närvara vid den kongress som hålls helgen den 25-26 februari, dagen efter vårt möte på kontoret.
Växande rörelse
Över hela Ryssland har dessa lokala kommittéer bildats av mödrar som har sina söner i kriget i Tjetjenien. 1 februari fanns det ett sjuttiotal, många av dem med flera hundra medlemmar. Alla arbetar ideellt för organisationen.Det gör också Tatiana Znatskova, en av samordnarna på Moskvakontoret. Jag får ett par minuter med henne ute i korridoren, medan hon tar en paus från de förtvivlade kvinnorna inne på kontoret. Det är ett slitsamt arbete.
Tatiana Znatskova är i fyrtioårsåldern, med örnnäsa, bobbat hår och illröd kofta. Hon tänder en cigarett och visar mig hur hennes händer darrar.
Kommittén för soldatmödrar fanns redan innan kriget började i Tjetjenien, berättar hon. Den startade 1989, som en protest mot de nya regler som gjorde det möjligt för den sovjetiska armén att plocka in även studenter till militärtjänstgöring.
Ett fyrtiotal mammor organiserade sig då, och krävde att deras söner skulle få avsluta sina studier innan de måste göra sin militärtjänst. Så småningom fick de sin vilja igenom.
Under tiden hade soldatmödrarna fått en ny uppgift: att informera om de faror som var förenade med att bli soldat.
Pennalism och vidriga levnadsförhållanden i största allmänhet under militärtjänsten har gjort livet svårt för många ryska unga pojkar. Också Tatiana Znatskovas egen pojke misshandlades under sin tjänstgöring och fick ligga på sjukhus länge efteråt.
Senast igår var det en pojke här med sönderslaget ansikte. Han hade misshandlats av sina äldre kamrater i armén, säger Tatiana Znatskova.
— Det var studenterna som tvingades in i armén, som började göra oss uppmärksamma på situationen. Innan dess var armén en sluten värld.
Arbetsbördan har varit orimlig. Ett tusental besök varje år har kommittén fått ta emot från soldater, mödrar och andra anhöriga.
2 000 mödrar på plats
I och med att kriget började i Tjetjenien den 12 december förra året fick kommittén ännu mer arbete, men också fler medlemmar och större uppmärksamhet. Deras första uppgift blev att leta upp soldater som försvunnit, antingen som sårade, som fångar eller s om döda.– Militären gav oss inga uppgifter så vi tvingades åka ner och leta själva, säger Tatiana Znatskova.
Det blev Kommitténs ordförande Maria Kirbasova som tog på sig uppdraget. Under januari månad var hon i Groznyj och samlade namn. Ett hundratal unga män har skickats hem igen med hjälp av Maria Kirbasovas arbete, och med bistånd från andra organisat ioner för fred och mänskliga rättigheter som haft representanter i området.
Många, många mödrar har också själva åkt ner för att träffa eller hämta hem sina söner. Just nu är ungefär 2.000 ryska mödrar nere i Groznyj och grannrepubliken Ingusjien.
— Vi har fått hjälp också av tjetjenska mödrar, säger Tatiana Znatskova. De har gjort upp listor på soldater som är fångar hos tjetjenerna. Och sen har listorna publicerats i ryska tidningar.
Den gråtande soldaten
Rörelsen har alltså vuxit enormt de senaste månaderna, och också fått en annan inriktning.I helgen hölls deras första riktiga kongress på ett hotell i Moskva, med 200 mödrar från sjuttiotalet orter över hela den ryska kontinenten.
Närvarande som talare var också tjetjener som vill passa på att framhäva president Dudajevs pålitlighet, en ingusjisk ung kvinnlig regeringsmedlem som krävde rätten till ett fritt Ingusjien, ryska parlamentariker och alla möjliga andra intressegrupperinga r. Det fanns en risk att alltihop skulle kantra över till nationalism och provinsialism.
Kongressen arrangerades i samarbete med den ryska fredsorganisationen Civic Peace, och lustigt nog är varken ledaren för Civic Peace eller Kommittén för de ryska soldatmödrarna någon etnisk ryss något som påpekades av min tolk, själv georgiska och känslig för etniska skillnader.
Men under kongressen visades också en film med scener från Tjetjenien, ihopklippt av Civic Peace, och den filmen fick oss alla att dra efter andan.
Alla krig är grymma och innebär brott mot mänskliga rättigheter. Men kanske är kriget i Tjetjenien svårare och grymmare därför att de som skickats dit ofta inte har någon utbildning för att kriga och inte heller har den minsta motivation. Den ryska armén har också skjutit lika urskiljningslöst mot bostadsområden och civila som mot militära anläggningar och fabriker.
Filmen visar utbrända bussar där kropparna ligger kvar, den visar halvt uppätna kroppar och vildhundar som stryker i närheten, den visar tre döda barn, alla bröder, på ett golv, och en mamma bedövad av chocken. Den visar ryska soldater som frågar varför d e är där, och en rysk kvinna som kommer springande mot en lastbil där hennes döda släktingar ligger i rader. Den visar också nacken på en rysk soldat och en smeksam hand från någon som vill trösta.
När soldaten vänder sig om mot kameran gråter han. Det är knäpptyst i salen när filmen är slut.
Hittills har kriget i Tjetjenien kostat 25.000 människor livet, soldater och civila. Bara på nyårsnatten, då den ryska armén försökte storma presidentpalatset i Groznyj, dog 4.000 soldater.
Många av kropparna låg kvar i veckor på gatorna i staden. Detta enligt Soldatmödrarnas ordförande Maria Kirbasova i hennes tal under kongressen.
Soldatmödrarna kan inte stoppa kriget själva. Men de har hela den ryska opinionen med sig, och deras arbete är kanske början på något nytt i det ryska sarnhället; en massrörelse som arbetar med fredliga medel, för demokrati och mänskliga rättigheter. Det låter enkelt, men det är svårt.
(ÅH är journalist vid veckotidningen Arbetaren i Stockholm, och artikeln har publicerats där.)
Åsa Hammar
