Skinnskallar anställs ännu inte hos oss (inte ens i Joensuu), som man börjat göra i Stockholm. Förslaget om Vikingaskola för Fryshusets nazister hör till det som presenterades i tre stora artiklar om skinnskallar och andra nynazister i DN 25-27.11. Reportrarna Ola Sigvardsson och Pia Skagermark beskrev speciellt livet på Fryshuset i Stockholm där Anders Carlberg försöker hålla skinnskallarna borta från gatan genom att erbjuda dem en egen klubblokal i en barack på Fryshusets bakgård där de kan ha det roligt genom att spela vit makt-musik, kasta pil och supa. En yngling har mördats och flera andra mänskor misshandlats svårt nära lokalen av skinnskallar.

— För första gången sedan 30-talet kan unga människor försörja sig på nazism, konstaterar reportarna bl a, och hänvisar då framför allt till musiksektorn.

Men man kan också bli kommunalanställd. Reportarna berättar om två av medlemmarna av styrelsen för Stockholm Skins som nu blivit projektanställda av kommunen för att ha hand om sina skinnskallekompisar, Torbjörn ”Tobbe” Nilsson och Robert ”Pike” Kollberg. Detta trots att Torbjörn Nilsson i tiden gjorde slut på socialkontorets experiment med att ha en kvinnlig tjänsteman placerad i lokalen genom att helt sonika försöka strypa henne med en elsladd. Tydligen bedömdes han då som så handlingskraftig att kommunen borde anställa honom…

Som alla verksamheter vill också skinnskalleklubben expandera.

— För att locka folk till den nya lokalen har personalen inför 1996 begärt mer pengar än någonsin: närmare 900 000 kronor. En önskelista har lämnats in till kommunen med allt från gratis körkortsutbildning till friluftsvecka i fjällen. En vikingaskola — i komvuxregi — är tänkt att ta hand om de äldre skinnskallarna.

I vit makt-rörelsen sammanflätas vikingamotiv med nazistiska och odalrunan har ersatt hakkorset som främsta samlande symbol. Också i Tyskland har den tagit över sedan hakkorset förbjudits.

En början till Fryshusets vikingaprojekt har redan gjorts.

— Skinnskallarna har fått 150 000 kronor för att rusta upp en eka för tre till fem personer. För Anders Carlberg är båten bara början. Just nu planerar han en komvuxkurs för äldre skinnhuvuden: Vikingagymnasiet. Under flera år skall de få lära sig bygga båtar, navigera, sy tidstypiska kläder och få historisk undervisning. Målet är att skinnskallarna ska bilda ett eget bolag. De ska ro runt turister i vikingabåtar.

Vit makt-musiken är viktig för nazisterna och skinnskallarna. I Fryshuset spelade förra veckan vit makt-bandet Bärsärkarna som på sin senaste CD önskar följande grupper till Hel, dödsriket: ”Kommunister, homosexuella, missbrukare, förrädare, ZOG, parasiter och alla träskmänniskor, ja listan kan göras lång”. (ZOG står för Zionist Occupation Government, ett mytiskt begrepp som ungefär motsvarar den västerländska demokratin).

Enligt kommunens beslut är nazistiska symboler inte tillåtna. Men de förekommer överallt, speciellt på skinnskallarnas kläder, men inte bara där. Hasse Elofsson bär på bältet ett hakkors och på tröjan ett citat av Heinrich Himmler: ”Jag önskar en våldsam, dominerande och grym ungdom”. Reportrarna skiver:

— Nazistsymboler och musik med rasistiska budskap är en självklar del av vardagslivet i lokalen. När vi frågar Stefan Andersson, kommunal projektledare i lokalen, varför en av de ledande skinnskallarna hela tiden går omkring med Himmlercitat på ryggen svarar han:

”Det har jag inte sett. Jag ska tala med honom.”

— Men skinnskallen fortsätter att bära sin tröja, vecka efter vecka.

När DNs reportrar visar kommunstyrelsens ordförande Mats Hulth en bild där kommunens anstälda Robert Kollberg, iförd en tröja med en stor odalruna, pekar på en mycket synlig vapensköld med en odalruna som hänger på lokalens yttre vägg svarar Hulth:

— Den hör bilden gör mig oerhört upprörd. Förbannad.

Återstår att se om den verkliga reaktionen blir lika häftig som Stefan Anderssons.

En sexåring

tittar tillsammans med sin mamma på ett TV-program om Beatles. Hon undrar varför bara tre av dem finns kvar. Mamman svarar att John Lennon mördades. ”Var mördaren jude”, undrar dottern som följt med de senaste veckornas TV-nyheter.I Joensuu lär de yngsta skinnskallarna vara åttaåringar i pilotjackor. Kriminalöverkomissarie Erkki Kanerva som redan tidigare varnat för skinnskallarnas framfart har i KU (16.11.) berättat om en skinnskalle som inte ännu fyllt tio och som i sitt skolhäfte skrivit om hur det retar honom när en somalier kör bil och dricker öl med våra pengar.

Som de stora sjunga så tralla de unga. Många små skinnskallar lär sig snart av varandra, men den första bilden av utlänningar får de flesta genom att lyssna till sina föräldrar, som i sin tur ofta påverkats starkt av massmedia. Kanerva hänvisar till massmedia som ger näring åt mänskors fördomar mot somalier bl a genom att berätta ”hundra gånger mera om flyktingarnas förhållanden här än om de förhållanden de flytt från”.

Nu när skinnskallarna

i Joensuu, som terroriserat speciellt mänskor med fel hudfärg i över två år, blivit en ”officiell” nyhet har jakten på skyldiga och på botemedel börjat. En del av stadens beslutsfattare verkar inte ha kommit längre i sin självrannsakan än att de beklagar stadens plötsliga dåliga rykte.Rektorn för en skola med många skinnskallar bland eleverna visade å sin sida i en TV-intervju att upplysningsverksamheten borde inledas redan bland lärarna. När rektorn fick en fråga om vad skolan kunde göra för att få skinnskalleeleverna att uppföra sig lite mer civiliserat på gatorna var rektorn tydligt förvånad över frågan och svarade ”Säg ni då vad det skulle vara” för att sedan tillägga ”Det är ju deras fritid”.

Denna revirmedvetna rektor anser uppenbarligen att inblandning i andra staters, hemmens eller fritidens inre angelägenheter inte tillhör en civiliserad skolas uppgifter. Skinnskallarna får störa utlänningarnas hem- och gatufrid, men deras fritid får inte störas.

Om ett av de mest centrala medlen för att minska rädslan för ”allt utländskt” är att öka kunskapen då är kanske den viktigaste faktorn som ökar denna rädsla en ökad okunskap. Okunskapen kan man öka genom att låta lögner sprida sig fritt, som Tuulialiina Varis konstaterar i en kolumn i KU (24.11.).

En arbetsfördelning

verkar man ha på rädslans marknad inom Sanoma Oy, där Helsingin Sanomat sköter dagskiftet och Ilta-Sanomat kvälls- eller nattskiftet. IS som specialiserat sig på att mobilisera de lägsta instinkterna har i åratal varit ett av de ledande organen i Finland för flyktingfientliga uttalanden och skriverier. Tidningen har envist byggt upp en stor nationell skräckberättelse om allt det utländska man kan ta avstånd från och direkt hata — åtminstone om kvällarna och utanför arbetstid. Sedan har det statliga renhållningsverket HS kommit för att reda upp oredan och försöka lära ut hur en bildad euromedborgare ska tänka om utlänningar under dagtid så att Finlands rykte inte förstörs.Efter händelserna i Joensuu proklamerade HS i en i och för sig helt saklig ledare (19.11.) bl a: ”Sorgligt nog har också massmedia i hopp om att öka försäljningen spridit lögnaktiga generaliseringar och halvsanningar om utlänningars levnadssätt, socialskydd och brott. Då är det inget under om samhällsfreden hotas.” Det är blir intressant att se hur IS’ ledning svarar på detta angrepp.

För att undvika ett inbördeskrig på tidningsfronten kunde man kanske tänka sig utbytesveckor beträffande artiklar. I det kommersiella IS skulle man varje vecka smuggla in en del artiklar från det anständiga HS och tvärtom. På så sätt kanske finländarna skulle lära sig att tänka anständigt också på kvällarna och misshandeln av utlänningar skulle i högre utsträckning ske på dagtid.

Finland åt finnarna!

ropar skinnskallarna i Joensuu, liksom på andra håll i landet. Suomen Kuvalehti funderar i en ledare (17.11.) över detta slagord och vill få sina läsare att förstå det. Veckotidningen förhåller sig skeptiskt till upplysning och anser att många av de mediciner man hittills försökt använda snarast förvärrat sjukdomen. SK varnar ”samhällets välsituerade och upplysta medlemmar” för självbedrägeri. De antirasistiska demonstrationer som dessa kretsar ordnar har inte någon större betydelse. ”Som uttryck för den politiskt korrekta dominerande kulturen kan de t o m provocera skinnskallarna till ännu grovare aktioner.” Intressant. (Enligt samma logik borde inte pensionärerna protestera mot att biträdande justitieombuds- man Pirkko K Koskinen vill frånta dem rösträtten, eftersom hon då kan provoceras till ännu grovare förslag.)Hur skulle SK då bekämpa rasismen? Enligt tidningen är det den första förutsättningen ”att erkänna fakta och bruka de rätta argumenten”. Det låter ju lovande, men det framgår inte av SKs ledare helt klart vilka de rätta argumenten är. Att erkänna fakta innebär enligt ledaren att försöka ”förstå rasismens rationella grunder” (vår kursivering). Tidningen frågar sig vad som får en ”arbetslös skinnskalle” (också det är svårt att låta bli att kursivera) att skrika ”Finland åt finnarna” åt en utlänning. SK svarar själv att det är klart att en arbetslös skinnskalle är medveten om att flyktingar och utlänningar konkurrerar med honom om de utkomstmöjligheter det finländska samhället erbjuder — ”numera sällan om arbetsplatser men uppenbart om socialskyddspengarna”.

Tidningen medger att de utgifter flyktingarna och utlänningarna förorsakar är bara en droppe i välfärdsutgifternas hav, ”men det vet skinnskallen inte nödvändigtvis”. Därför borde man vid avvärjandet av rasismen ”fästa större uppmärksamhet vid att höja de marginaliserade finländarnas trygghetskänsla, i stället för att man stämplar dem som fördomsfulla dumbommar som växt upp i en tunna”.

Men man räknar med att det finns högst trettio skinnskallar i arbetsför ålder i Joensuu. (De flesta är ännu i skolåldern.) Det kan hända att alla 30 är arbetslösa. Men också om de är det är det ganska tvivelaktigt att se dessa skinnskallar som gör Hitlerhälsning och terroriserar både utlänningar och finländare som mer eller mindre typiska representanter för vårt lands hundratusentals marginaliserade mänskor.

Rädslans geografi

har blivit ett mer konkret begrepp än vad Anja Kauranen antagligen kunnat föreställa sig. Aysu, som föddes för 21 år sedan i Joensuu, flyttade för ett år sedan till Helsingfors. Hon säger att rädslan var den största orsaken till flyttningen. Aysu har enligt de marginaliserade fel utseende — hennes föräldrar kom nämligen i tiden hit från Turkiet.– För några år sedan kunde jag röra mig fritt i staden mitt i natten med min svarthyade väninna. Nu skulle det inte komma på fråga — det har inte varit möjligt på ett par år. När jag hälsar på hemma bjuder jag mina vänner hem till mig, ut går jag bara i ett större sällskap när det är mörkt. När jag senast var i Joensuu skulle vi med min väninna gå till McDonalds, men vi måste vända om eftersom det satt fyra skinnskallar framför baren.

— Min svarta väninna går på kvällarna ut bara med sin finska pojkvän. När hon följde sin finska vän till sjukhuset mitt på dagen fanns där två män som förklarade för henne att hon borde skjutas.

I ett TV-program nyligen berättade en helt finsk familjefar i Joensuu hur varje butiksfärd som familjen gör efter mörkrets inbrott (och mörkret faller tidigt på Joensuu breddgrad) måste planeras på förhand för att undvika skinnskallar och att hela familjen nu funderar på att flytta fast till det Helsingfors som tidigare upplevdes som lite farligt.

När Aysu, som studerat internationella frågor i Helsingfors, talar om dessa plågoandar kallar hon dem nazister: ”för två veckor sedan misshandlade tre nazistflickor en helt vanlig finsk flicka”, ”pappan skrev mot nazisterna och nazisterna misshandlade sonen” och ”huvudnazistens pappa är spanjor, men det viskar ingen om”.

Skinnskalleterrorn började enligt Aysu breda ut sig över Joensuu i början av 1993 från stadsdelen Penttilä. Numera bor det små skinnskallar överallt i staden — deras antal anges till några hundra. Hur utlänningsfientligheten spritt sig framgår enligt Aysu att det är först den senaste tiden som man börjat ansätta hennes mamma, som flyttade till Finland på 60-talet, med frågor om varför hon kommit just hit. Aysu berättar om fall av misshandel där ”polisen inte gjort ett skvatt” och undrar över flickor som ids gå med skinnskallar.

Mikko Zenger & Peter Lodenius