Hur klarade han ekonomin?

Kristin är ärftligt belastad, det är alldeles klart. Hennes pappa Eric Olsoni var legendarisk antikvarist, men också en central gestalt i Nya Argus och skrev teaterrecensioner.

– Pappa var en bokhandlare som inte ville sälja en enda bok. Alla har vi undrat hur han lyckades färsörja sin familj. Han var alltid ledsen om någon kom och störde, sur och murrig innan han lärde känna någon, men när han väl blev bekant kunde han prata Åtta timmar med en kund. Det kunde hända att någon kom in och frågade efter en viss bok, och han svarade att han inte hade den. När kunden sedan försynt sade: ”Förlåt, men den finns i fönstret”, svarade han: ”Vem fan har satt dit den”.

– Om det nu är en ärftlig belastning eller inte så har jag alltid jobbat med sådant som varit illa betalt och sedan när det börjat gå ihop har jag slutat: Skolteatern, Svenska scenskolan, Wasa teater.

Men hon medger att Klockriketeatern som hon hållit på med de senaste åren varit långt mera riskfylld, eftersom hon här inte har någon arbetsgivare, utan själv är det.

Oerhört lustbetonat

Kristin anser liksom de fria teatergruppernas Universum (Ny Tid 27.2) att den nuvarande teaterlagen är oerhört orättvis. Stora teatrar får pengar oberoende av vad de gör medan teatergrupper som står utanför lagen är skyddslösa.

– Det värsta är att det går för mycket tid av det konstnärliga arbetet till att samla pengar.
Men samtidigt som hon deltar i kritiken och klagokören vill hon understryka att hon upplever det hon gör som oerhört lustbetonat. Liksom att det är ett 15-Årigt konstnärsstipendium, sedan 1988, som gjort att hon har kunnat vara regissör och teaterledare m.m. utan speciell lön för det.
Men det räcker ju inte långt när det blir fråga om en produktion som Det kommer aldrig att ske. Gruppen har tagit ett lån på 300 000 mk och det kan man inte täcka ens om alla 26 föreställningar skulle bli slutsålda. Kristin hade hoppats på ett kännbart bidrag från finska kulturfonden, men därifrån fick man ingenting.

– Jag trodde att projektet, som bl.a. vill visa den finska kulturens enorma expansion på 1800-talet, skulle intressera dem. Det är ändå första gången fennomanerna presenteras på scenen på svenska. Så nu står allt hopp till de finlandssvenska fonderna. Hur mycket staten ger blir snart klart, förra året var det 180 000 mk, och staden har anslagit 40 000 mk. Dessutom har man fått anslag för en nordisk turné – intresse för pjäsen har visats i Sverige, Island och på Färöarna.

Vägen till Klockrike

Harry Martinssons roman Vägen till Klockrike visade vägen för Kristins nuvarande teaterarbete. Starten skedde på hennes och Martin Kurténs lilla gård i Sibbo.

– Jag samlade en fri grupp för att spela den på svenska 1991 och på finska 1992. Jag arbetade då för första gången enligt något som jag senare började använda som metod. Jag skrev inte dramaturgin färdig hemma utan tog fram enstaka idéer och dialoger som vi sedan hade som utgångspunkt för improvisationer, hemma på vår ladugårdsvind. skådespelarna bidrog med så många underbara idéer. Sedan skrev jag ett nytt manus och så hade vi ytterligare repetitioner med improvisationer. Först efter det skrev jag det slutliga manuset. Kristin ser minst två goda sidor med detta sätt att arbeta:
– Jag fick från skådespelarna en massa levande idéer.
– Skådespelarna fick mänskorna under huden på ett helt annat sätt. På en institutionsteater är det svårt att arbeta så. Processen blir lång och det är inte lätt att ordna tidtabellerna så att skådespelarna har något annat att göra medan skrivarbetet pågår. Dessutom vill man börja sälja produktionen innan repetitionerna påbörjats.
Sedan jobbade Kristin med Kristin Lavransdotter i Norge. Hon kände inte ensemblen på förhand och alla var inte lika intresserade av improvisationsmetoden.

Bara trevliga mänskor

Vägen till Klockrike fick så uppmuntrande respons att Kristin efter återkomsten till Finland tog initiativ till att grunda Klockriketeatern. Utom själva teatern grundade man också en understödsförening. Den har en styrelse som enligt Kristin ”består bara av trevliga mänskor”.

– Medlemsantalet har hela tiden vuxit, vi har en låg medlemsavgift eftersom det är mänskor som stöder allt mellan Greenpeace och Svalorna. Vid starten formulerades, säger Kristin, tre principer för verksamheten:
– vi ville koncentrera sig på skådespelarnas arbete, i kontrast till spektakulära shower, gå på djupet och utveckla skådespelararbetet
– vi skulle spela bara sådana texter som ”måste” göras och hellre låta bli än göra något onödigt
– vi skulle söka nya miljöer för varje produktion.
Dessa principer har man hittills följt, men den sista måste man ompröva (se nedan).

Gränslöst pusslande

Inte bara platserna utan också skådespelarna har växlat. Kristin försöker få möjligheter att jobba med samma skådespelare för kontinuitetens skull, men det är också fråga om vem som har råd att jobba på detta sätt.

– De måste få lön från andra håll också för att klara sig, och det är ett gränslöst pusslande. De är fantastiska i ensemblen och ställer verkligen upp. De är väldigt flexibla och jobbar för idén, för temat. Det finns absolut annat än pengar som driver folk.
Dethär sättet att arbeta har blivit möjligt genom att strukturerna inom teatervärlden förändrats ganska ordentligt, det är inte längre så att nästan alla skådespelare har fast anställning på någon av de fyra institutionsteatrarna i Svenskfinland.

– Det finns numera så många unga begåvade frilansare och vi har fått med många av de bästa. Men det är ett pussel för dem att få allt att gå ihop.
Nu garanterar Klockriketeatern dem en minimilön som ingen kan leva på.

– Vi hoppas att understöden och biljettintäkterna blir så stora att det går att höja lönen, och att turnéerna sker under bättre förhållanden och ger en liten kompensation.
Ändå har Kristin inte haft svårt att få folk att ställa upp och alla hon frågat har velat komma med.

Hur bli av med manusen?

Kristin understryker att den konstnärliga förlusten som uppstår när det inte finns pengar inte bara ligger i att penningjakten tar tid av det konstnärliga.

– Det handlar också om ensemblen, om att kunna hålla och utöka och återkomma med en ensemble så att gemensamma erfarenheter inte blir tillfälliga utan tillväxande. Och hon ger ett konkret exempel:

– I teatervärlden är det ett evigt problem att bli av med manuskripten ur skådespelarnas händer så fort som möjligt. Det finns olika metoder och det är svårt att hitta en som passar alla – det enda alla vet är att det är hemskt om en skådespelare under en repetition låser sin blick, sin mottaglighet, sin rörelseförmåga vid textsidorna i stället för att vara fri och öppen för medspelarna, rekvisitan, impulser i rummet.

I Dalens sånger hittade Martin Kurtén en ny metod för att komma förbi den situationen. Den borde utvecklas vidare, men med en ensemble på tio skulle det förutsätta en längre repetitionstid och det finns det inte ekonomiska förutsättningar för.

Farlig kommersialisering

När teaterlagen ger nästan hela potten åt de stora är det problematiskt också för den skull att repertoarpolitiken på institutionsteatrarna enligt Kristin är opportunistisk och oansvarig.

– Jag är orolig för kommersialiseringen på de stora teatrarna. Sälja, sälja, vara till lags och ge publiken vad den vill ha är ödesdigra slagord i konstnärliga sammanhang och leder till att ribban sänks och till utarmning. Man behöver ju bara se på kvällstidningar och TV-underhållning för att se vad som händer när spekulationen ersätter tänkandet. Reklamen är numera den största barnuppfostraren i vårt samhälle. All konst borde väl koncentreras på att ge alternativ, pluralistiska, kreativa, fantasifulla alternativ – inte använda kreativitet och fantasi i samma reklamvärldssyfte. Problemet är att alla resurser sätts in på en jätteproduktion som redan i planeringen förutsätts vara publikplåstret och behandlas som sådant. Allt det som är teaterns existensberättigande – att ta del i samhällsdiskussionen, provocera, initiera, experimentera, fortbilda, undersöka, utveckla skådespelarkonst och ny dramatik – blir bisaker. Jag skulle inte vilja att hela teatern blir en bisak i en tid som skriker efter mänskliga möten i mänskliga rum.