Kulttuurivihkot var ett barn av sin tid, av 70-talets partipolitiskt präglade kulturradikalism. Under 80-talet fortsatte man på ungefär samma sätt, men elden blev glöd. Under 90-talet ändrades tidskriftens profil kraftigt, nu handlade det om opolitisk populärkultur, lite underground. Nu har Kulttuurivihkot en ny redaktion och denna vecka kommer det första numret i den nya formen ut. Nya chefredaktören Johan Alén har höga ambitioner och lovar igen också politik, fast inte i 70-talsform.

Johan Alén är inte alldeles obekant för oss. För en del år sedan sände han in dikter till oss i brev poststämplade i Lappland. Det framgick att dikterna var skrivna av en ung mänska, de var dessutom bra. Vi blev förstås lite nyfikna, men desto mera fick vi inte veta då.

– Jag bodde då i Rovaniemi landskommun och prenumererade på Ny Tid. Jag tänkte att jag skulle sända in något på svenska, så jag översatte några dikter med hjälp av en ordbok. Jag vill inte skriva prosa på svenska, men i dikter kan man göra små fel och det kan tolkas som stilgrepp.

Namnet och sin utmärkta svenska till trots har Johan Alén ingen svensk bakgrund. Också hans pappa och hans farföräldrar hade svenska namn, men det hade också andra i Högfors där de bodde – kanske för att vara de svenskspråkiga patronerna till lags?
Från Högfors flyttade familjen till Rovaniemi lk när fadern pensionerades, han var Lapplandsfrälst.

Rendezvous i Lappland

Där ägnade sig Johan som gymnasist åt litteratur, han skrev bokrecensioner i Lapin Kansa och gav ut två diktsamlingar i 20-50 ex på eget förlag. Hans kompis Miika Miettunen fick idén att börja ge ut en tidskrift och fick med sig Johan. Den fick namnet Rendezvous och kom ut i fyra nummer ca 1993-94.

– Det var mest Miika som skrev, medan jag bröt om. Den var ganska populär i de rätta kretsarna, Sarja-Info, Tähtivaeltaja o.s.v. och vi fick 200-300 exemplar sålda. Alla var förvånade över att en sådan tidskrift gjordes i Rovaniemi landskommun. Vi hade annonser i små tidskrifter och de recenserade den och gillade den och den vägen fick vi prenumerationer. Vi skrev om populärmusik, populärlitteratur, science fiction, Bruce Springsteen, Bob Dylan och publicerade också fiktion och serier.

Men hur fick två ynglingar på 16-17 år pengar för ett sådant projekt? Johan minns att kulturnämnden bekostade tryckningen av ett nummer, men inte hur det första numret betalades.

Efter fyra nummer fick Miika nog eftersom han märkt att det var ganska jobbigt att göra en tidskrift, så Rendezvous lades ned. Nu är tiden inne för ett nytt försök, när Johan tog över som chefredaktör för Kulttuurivihkot blev Miika den ena redaktionssekreteraren. Den andra är Ari Lahdenmäki.

Hur kom du i kontakt med Kulttuurivihkot?

– Jag hade skrivit dikter till tidskriften sedan 1993. Med tiden kom jag till Helsingfors för att studera allmän litteraturvetenskap. För ett år sedan började jag som frilansjournalist och var i kontakt med Tuomas Kilpi som då var chefredaktör. Jag skrev om Sodankylä filmfestival och Esbo Ciné och jag skrev också för MicroBitti, där Tuomas Kilpi likaså medverkar.
– Sedan fick jag en dag e-post från Tuomas Kilpi som undrade om jag visste någon som ville bli chefredaktör för Kulttuurivihkot. Jag funderade och svarade att jag skulle kunna bli det.

Seriös kulturtidskrift behövs

Varför är det då viktigt att Kulttuurivihkot fortsätter?

– Som jag ser det finns det inte just någon tidskrift i Finland som tar upp kulturfrågor på ett seriöst sätt. Image gjorde det, men gör det inte så mycket nu längre. Det var en bra tidskrift, och är väl det fortfarande, men den har blivit populärare, nu är det ingen kulturtidskrift utan bara en populärtidskrift. Sedan finns det smala tidskrifter som Parnasso och mycket små som Tuli ja Savu, en liten lyriktidskrift som ges ut av förlaget Nihil Interit.
– Kulttuurivihkot ska vara en tidskrift som också ”vanliga” mänskor kan läsa, utan att det förutsätter djupare intresse för diktare. Att våra texter ska kunna läsas är viktigt för oss. Kulttuurivihkot ska också publicera skönlitterära texter, vilket inte just några andra än Parnasso, Tuli ja Savu och Taite gör. Man ska också satsa på bilder.

Vänster utan att proklamera

Hur ska Kulttuurivihkot nu se ut?

– Vi ska ta upp kulturfrågor, både populär- och högkultur, serier och filmer och också kulturpolitik. Vi ska vara vänster, utan att proklamera.

Kulttuurivihkot startades ju på 70-talet som en högst politisk tidskrift med taistoitisk färg, med Kulturarbetarnas förbund KTL som utgivare. Nu på 90-talet har den getts ut av ett gäng kring Tuomas Kilpi inom ramen för Vihreä Lyhty Oy. Nu har en stödförening bildats som ska leda tidskriften in i ett tredje liv. Det blir inte så politiskt som det första, men mer politiskt än det andra.

– Under Tuomas Kilpis tid var det ingen politik alls, nu blir det igen lite mera. Vi koncentrerar oss på politikens kulturella sida. Det ska vara ett äktenskap mellan kultur och politik.

Skribenter finns

Enligt Johan Alén har det varit lätt att få skribenter till Kulttuurivihkot.

– Jag har mejlat till e-postlistor – det finns gott om skribenter i Finland som inte har tidningar eller tidskrifter att skriva för.
– En idé jag har är att vi ska publicera ganska mycket inhemsk prosa och dikter, det ser jag som en viktig linjedragning. Förlagen har inte resurser, och kanske inte vilja, att ge ut annat än en bråkdel av det berg av manus som begåvade diktare och författare sänder in. Själv var jag förra året förvånad över att det var så få lyrikdebutanter från en del förlag, och inga alls från andra.

Det låter som om Johan Alén skulle ha stora ambitioner för Kulttuurivihkot.

– Jovisst. Man ska få höra talas om Kulttuurivihkot också i fortsättningen.

Formatet är ovanligt: liggande A4.

– En ombrytare som var på intervju sade att han inte visste någon tidskrift som använde det, och han var inte heller intresserad av att göra det, så han blev inte ombrytare. Man hade inte tid att vänta på att hitta någon annan, så Johan Alén gjorde ombrytningen själv.

Inget man kan leva på

Det är ju inte för att få sin försörjning tryggad som man börjar göra en tidskrift som Kulttuurivihkot. Men försörjningen verkar inte bekymra Johan Alén, åtminstone än så länge. Tidskriften ska komma ut med sex nummer per år och man har budgeterat med mycket under tusen mk per nummer för de tre i redaktionen. Om man får en ombrytare behövs det mera pengar. Kulttuurivihkot har fått mellan 100 000 och 170 000 mk i kulturtidskriftsstöd, och det är den huvudsakliga inkomstkällan. Problemet är bara att det stödet kommer först på sommaren.

– Man borde ju kunna leva också före sommaren. Just nu har vi bara prenumerationsavgifterna att leva på, och det betyder att vi nu inte kan betala bra åt skribenter. Det är också delvis därför som vi har svårt att hitta ombrytare. Också om vi bara hade en chefredaktör, inga andra, skulle det inte gå ihop utan kulturtidskriftsstödet eftersom skribenterna måste få sina honorar. Tryckning och postning kostar ju också.

Johan själv får sin utkomst som frilansjournalist och på att göra hemsidor för ett förlag. Skulle han jobba med WWW på heltid kunde han få en hyfsad utkomst, men det vill han inte. Han föredrar att jobba med olika projekt.

Bra blandning

I den nya redaktionens första nummer skriver Johan Alén om partiernas hemsidor, som han tycker är dåliga, speciellt valsidorna. Vidare recenserar han filmer och har i avdelningen 200 ord en betraktelse om NCC-Puolimatkas logo som enligt honom påminner om något ur filmen Startrek. Det centrala blocket i numret handlar om småtidningar, där får man läsa om avisor man aldrig sett eller ens hört talas om. Rax Rinnekangas talar i en intervju om våra ikea-kritiker och om sitt Europaprojekt. Miika Miettunen tar USA i försvar mot skallen från pseudointellektuella (fast kolumnrubrikens karavan som fortsätter sin färd fast hundarna skäller börjar jag bli trött på). Terho Pursiainen skriver om etik, andra skribenter om film, TV och litteratur. En bra blandning. Att redaktionen tillhör den unga generationen märker man t.ex. av att manus tas emot i elektronisk form och bara ”i yttersta nöd” som maskinskrivna ark.


Kulttuurivihkot når man per fax 09-7534547 eller e-post [email protected].
Lösnummer från Akademen, Finska bokhandeln vid Alexen och Åbo bokcafé

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.