För tjugofem år sen brukade min far och jag debattera DDR. Ur mitt perspektiv – jag var gymnasist, kommunist och fylld av ångest för vad som föreföll mig vara en oändlig existentiell tomhet – föreställde jag mig landet som ett ställe där alienationen hade övervunnits. Där levde människorna ett liv som visseligen till det yttre liknade vårt, men de var fyllda av något slags idé som på ett abstrakt plan bemängde det med mening och befriade de vardagliga sysslorna från den trivialitet och likgiltighet som var livskänslans främsta fiende. Min far såg å andra sidan saken från en borgerlig privatföretagares synvinkel, och vad han såg var ett samhälle där livet omöjliggjordes just av denna övergripande meningsproduktion som förhindrade individerna att skapa sin egen mening vilket gjorde dem likgiltiga och just alienerade.

Det är väl ingen tvekan om att min far var den som hade mera rätt. Det som ur dagens perspektiv slår mig är dock hur våra grundläggande värderingar stämde överens, trots de ibland hätska meningsskiljaktigheterna. Båda var vi orubbliga utvecklingsoptimister med det nordiska välfärdssamhället som självklar referens. Han hade blivit vuxen under åren efter kriget, och hans expansiva år – utbildning, inträde i arbetslivet och familjebildning kom samtidigt med femtiotalets allmänna höjning av levnadsstandarden och sextiotalets socialpolitiska framsteg. Själv kunde jag, född på femtiotalet som jag är, inte ens föreställa mig något annat än välfardssamhällets solidariska fördelning av resurserna. Det som bekymrade mig var inte materiell välfärd – den tog jag för given – utan andlig. Min föreställning om ”DDR” var ett nordiskt välfärdssamhälle där ideologin tog udden av moderniseringens alienation. Hans föreställning om kapitalismen var å andra sidan ett samhälle där individerna gavs full frihet att ta sig fram, men där inkomstfördelningen var självklar. Exploatering, klasskillnader och slum var för honom viktorianska begrepp, symptom på att saker inte fungerade som de skulle. Trots att jag politiskt sett hade mycket att invända mot hans åsikter stod han ändå för grundläggande värderingar som dels var positiva och konstruktiva, dels verkade att svara mot det som hände i samhället omkring oss.

När jag jämför vår dåvarande situation med den som råder nu, när jag själv blivit förälder, kan det inte hjälpas att jag grips av en viss förtvivlan. Den har inte att göra med att jag har insett att mina föreställningar om kommunismen och den tyska demokratiska epubliken inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Mera sörjer jag över att min fars värderingar visade sig vara nästan lika ostadigt fotade som mina egna. Det som vi har fått uppleva är ju kapitalismens fullkomliga moraliska bankrutt. Det vill säga att det som under min uppväxt var officiell ideologi: blandekonomi, socialskydd, inkomstfördelning, och som fungerade utmärkt väl och gav fler människor drägliga levnadsförhållanden än antagligen något annat samhällssystem i världshistorien, visade sig vara ingenting annat än marknadsekonomins uppehållande strid. Att den fördes berodde, som vi numera vet, på existensen av Sovjetunionen. Förutsättningen för det några decennier korta uppehållet i det vinstmaximeringens och utsugningens segertåg som kapitalismen utgör var de lidanden som ryssarna samtidigt underkastades. När det på 1980-talet upphörde var vi om omedelbart, också i Europa, tillbaka i en klassisk utsugningskapitalism vars enda syfte är att samla så mycket egendom som möjligt på så få händer som möjligt, och där storheter som välfärd och demokrati avvecklas så snabbt som möjligt.

Detta leder till praktiska lidanden: fattigdom, våld, sjukdomar, förtryck. Men det leder också till en moraliskt omöjlig sits. Idén om att vi lever i ett samhälle med en för nästan alla gemensam grundläggande syn på människans värde – som den som vuxit upp i efterkrigsfinland trots allt har insupit med modersmjölken – har upphört att gälla. Majoriteten av mänskligheten har åter, också här i Nordeuropa, fastän vår materiella standard gör att det inte syns så tydligt ännu, erövrats av en hänsynslös kapitalism som inte ger utrymme för någon annan aspekt av livet än vinst- och maktmaximeringen, framför allt inte frågan vilken dess ändamål är. Frågan är då hur den som har uppfostrarens ansvar skall ställa sig. Inte nog med att min generation bär på den bittra erfarenheten att ha fått se en god och någorlunda moralisk samhällsutveckling brytas till förmån för våld, utsugning och hänsynslöshet, vilket kanske har gett oss en knäck för livet. Vi har också fått se inte bara socialismens omöjlighet, utan också den demokratiska och människovärdiga marknadsekonomins. Om min far och jag i tiden, fastän vi inte artikulerade den, delade en grundläggande uppfattning om människovärdet och närmast grälade om hur samhällsutvecklingen skulle kunna fås att tjäna detta, befinner vi oss nu ett läge där ingen annan övergripande mening än vinstmaximeringen överhuvudtaget syns i samhällsutvecklingen. Vilka andra värderingar än rent defensiva och konserverande kan vi då ge våra barn?