Flyktingkatastrofen i Kosovo borde, i alla sin hemskhet, ge oss anledning att ställa principiella frågor om den europeiska politiken gentemot flyktingar, asylsökande och illegala invandrare.I fallet Kosovo så är det skäl att minnas att flyktingströmmen inte började med NATO:s bombningar, också om den som en följd av dem fick helt nya dimensioner. Den väldokumenterade förföljelse som Serbien i många år utsatt kosovoalbanerna för hindrade dock inte EU-länderna att systematiskt avslå kosovoalbanska asylansökningar och skicka flyktingarna tillbaka till Kosovo. Ännu i juli -98, när konflikten redan hade tvingat 150 000 människor på flykt, slog ansvariga ministrar från fem EU-länder fast att deporteringarna skulle fortsätta. Österrikes inrikesminister försäkrade att majoriteten av kosovoalbanerna var ”ekonomiska flyktingar”. (Givet att man tog så lätt på förtrycket i Kosovo kan man fråga sig varför man åtta månader senare ansåg det nödvändigt att ta till bombningar för att få slut på det?)

Att bekämpa den illegala invandringen har blivit en av den europeiska politikens viktigaste frågor. Innan man kan bekämpa illegal invandring måste man skapa en illegal invandring. I klartext: invandrarna måste kriminaliseras. Det har EU-länderna gjort under 90-talet genom att samordna och samtidigt i kapp skärpa sin flyktingpolitik. Det har blivit allt svårare att få flyktingstatus i EU-länderna, samtidigt som antalet människor som söker sig hit inte har minskat.

Ju svårare det blir att komma in i Europa som flykting, desto färre är det som väljer att ens försöka. Istället försöker flyktingarna, de må vara så kallat ”äkta” eller inte, ta sig in illegalt. Det är så problemet med den illegala invandringen skapas. Man räknar idag med att varannan invandrare i den rika världen befinner sig här illegalt. Invandringen överstiger 1,5 miljoner människor per år.

Kriminaliseringen av invandrarna innebär i praktiken en allt omänskligare hantering av asylsökande: interneringsläger, massdeportationer, splittrade familjer och krossade människoliv. Om det inte är etnisk rensing så är det ”etnisk renhållning”, och metoderna är knappast mindre brutala än den serbiska polisens i Kosovo. Den som tror att jag överdriver uppmanas läsa Chris de Stoops bok Utan papper – Människohantering i dagens Europa (Ordfront 1997).

En andra följd av kriminaliseringspolitiken är att det finns en växande grupp människor i EU-länderna som officiellt inte existerar. Dessa människor, dom ”utan papper”, är bokstavligen laglösa, eftersom de inte existerar i lagens ögon kan de inte åtnjuta lagens beskydd. I Europas storstäder har det vuxit fram en illegal arbetsmarknad för illegala människor där arbetskraft säljs på 1800-talsvillkor. Arbetare kan inte stå på sina rättigheter när de inga har. Sjukhus, dagvård, skolor och allt vad välfärdsstaten erbjuder sina medborgare får dom papperslösa klara sig utan: varje kontakt med myndigheterna innebär en risk för att bli anhållen och utvisad. Gravida kvinnor kommer till BB i absolut sista minuten och smyger iväg igen med barnet under armen så snart de orkar stå på benen, som tjuvar om natten. ”En förlossning äger rum här som om det vore ett brott”, säger läkaren på ett holländskt sjukhus i de Stoops bok.

När man lever utanför lagen behöver man inte göra någonting brottsligt för att bli kriminell. Man är det från början, genom sin blotta existens. Vad vi säger till 100 000-tals invandrare i EU är det samma som MilosØevi´c och hans anhängare säger till albanerna i Kosovo: ”Vi bryr oss inte om vad var och en av er som individer gjort eller inte gjort: sådana som ni har ingen rätt att vara här!”

När invandring betraktas som en del av den organiserade internationella brottsligheten tappar man bort det enkla faktum att ut- och invandring i sig inte är någonting kriminellt eller tvivelaktigt. Att en människa tvingas fly undan förtryck, kanske för sitt liv, är alltid en tragedi, däremot är det inte en handling hon skall straffas för. Inte heller är det något brottsligt att lämna sin hembygd för att söka en utkomst eller ett bättre liv.

Hela motsatsställningen mellan ”ekonomiska” och ”äkta” flyktingar är helt missvisande. För det ju säger sig självt att en människa måste befinna sig i en desperat situation för att lämna allt hon har kärt och beträda en ofta livsfarlig resa till okänt land. Ett sådant beslut är alltid mer eller mindre påtvunget: åtminstone fattar man det inte lättvindigt, för att man inte ids försöka utan vill snylta på andra. Men det är just en arbetsskygg snyltgäst som man associerar till när man hör termen ”ekonomisk flykting”, och europeiska politiker kan på fullaste allvar tala om sådana flyktingar som ”asylturister”.

Strömmen av ekonomiska flyktingar kommer inte att upphöra så länge den enorma fattigdomen i tredje världen består – och den enorma rikedomen i vår del av världen. Om man lagt beslag på en oas har man ingen rätt att bli förvånad om dom som bor i öknen försöker ta sig till vattnet för att dricka. Hur mycket polis och taggtråd man än placerar ut runt oasen så kommer det inte att hindra dom törstiga att våga försöket.

Inom EU tycks man inte inse detta. I ett hemligt strategidokument om asyl- och invandringspolitik (författat av ordförandelandet Österrike) som läcktes till pressen i september, slår man utan vidare diskussion fast att ”möjligheterna att eliminera de ekonomiska orsakerna till migration från tredje världen otvivelaktigt är mycket små”, och att detsamma gäller ”miljöfaktorer och människorättssituationen”.

Strategin utgår alltså från att vi kommer att fortsätta bli rikare och dom fattigare, samtidigt som miljöförstöringen accelererar och det politiska förtrycket består i tredje världen. Att påstå att det inte går att göra något åt denna utvecling är förstås nonsens. Vad dokument som detta visar är bara att viljan att göra någonting, eller ens att tänka på alternativ, inte existerar.

När man väl avsagt sig alla möjligheter att göra någonting åt de orsaker som får människor att fly, men ändå till varje pris vill hindra att dom kommer hit, är det enda man har att ta till mer polis och taggtråd. Strategidokumentet, som väckte indignerad uppståndelse när det läckte ut, men som i själva verket stämmer väl överens med EU-ländernas praxis i dessa frågor, erkänner att kriminaliseringspolitiken under 90-talet fullkomligt misslyckats. Som botemedel föreslår man… mer av samma vara.

Dokumentet betonar invandringsproblematikens centrala betydelse, och slår fast att man vid alla viktigare beslut angående EU:s relationer till fattigare länder bör ta den i beaktande. Ekonomiskt bistånd och samarbtete bör göras avhängiga av ”effektiva åtgärder för att minska emigrationstrycket”, och länder som vill ha bilaterala avtal med EU måste förbinda sig till att återta sina medborgare om de blir utvisade ur EU (att få länder att gå med på att ta tillbaka ”sina” asylsökande har varit ett ständigt problem för våra utlänningsmyndigheter). M.a.o. skall EU på olika sätt belöna länder som gör vad de kan för att hindra sina medborgare att lämna hemlandet, och straffa dem som inte är tillräckligt ”samarbetsvilliga” på denna punkt.

Mest slående i dokumentet är kanske kravet på förbättrad kontroll över potentiella invandrare redan innan de kommit till våra gränser. Kontrollen måste, heter det, omfatta ”varje steg (!) medborgaren från ett tredje land (d.v.s. ett icke-EU-land) tar, från det att han börjar sin resa tills det att han når sitt resmål”. Bilden som målas upp visar ett EU som uppfattar människor från tredje världen som potentiella illegala invandrare som det gäller att övervaka. Kort sagt, ett EU som har kriminaliserat majoriteten av jordens befolkning.

PS. Strategidokumentets innehåll redogörs för i Fortress Europe? Circular Letter (No. 56,
December 1998).