I början av detta århundrade verkade under ett par perioder en sabelskramlare vid namn Teddy Roosevelt som USA:s president. Hans namn förknippas med den s.k. ”Big Stick”-politiken.

Roosevelt ansåg att USA måste uppträda lagom kaxigt och vara beväpnat med en tillräckligt stor batong för att folken på den västra hemisfären skulle begripa vem det är som bestämmer. Det var också han som skapade kanonbåtsdiplomatin – när USA skulle försvara sina rättigheter och de småtyranner som tjänade USA, så sände man ut kanonbåtar och marinsoldater.

Nu har Theodore Roosevelt anlänt till krigsskådeplatsen i Balkan. Javisst, helt konkret – hangarfartyget Theodore Roosevelt seglar utanför den albanska kusten och sköter sitt ”humanitära uppdrag” därifrån. Så knyter historiens båge ihop 1900-talets början och slut.

I dag har utgör hela världen skådeplats för ”Big Stick”-politiken, men ingen skall försöka inbilla sig att USA skulle ha gett sig in i detta ”fredsframtvingande” utan mera långtgående avsikter än att försvara Kosovoalbanernas intressen.

Inte för ett ögonblick vill jag förringa Kosovoalbanernas, eller serbernas, lidande. Det är en verklig humanitär uppgift att hjälpa dem. Inte heller vill jag för ett ögonblick försvara Milosevic, diktatorn som har utnyttjat serbernas trångmål till att stärka sin egen makt och förhindra serberna från att uppnå ekonomisk stabilitet och andlig frihet. De är offren i detta grymma spel, de vanliga människorna, albanerna och serberna.

Men just dessa människors lidande – som nu fyller massmedierna överallt, trots att det också annanstans förs krig där tiotusentals människor lider och dör: i Eritrea, i Angola, i Kongo, i Sudan – vänder bort uppmärksamheten från de vidare perspektiven på kriget på Balkan. Med hjälp av just dessa lidande människor kan Nato ”marknadsföra” sin attack för de europeiska regeringarna, som, med undantag av England, inte har varit speciellt ivriga på att ansluta sig till den.

Nu har de europeiska regeringarna gjort rättning i ledet. Utrikesministrarna, d.v.s. regeringarna, har godkänt både Natos målsättningar för attacken, så som USA har definierat dem, och det faktum att FN helt frankt har körts över. Med tanke på den Nya världsordningen är detta ett anmärkningsvärt steg: ”världssamfundet” är vad USA bestämmer att det är.

Den nya världsordningen har existerat i ett tiotal år, alltsedan den motkraft som var grupperad kring Sovjetunionen rasade samman. ”Våra motståndare inte bara förlorade kriget, de försvann helt och hållet”, som en nordamerikansk politiker uttryckte det.

USA leder nu världen som ensam stormakt. Vi är starkast av alla, vi har den bästa översikten, vi är de som måste fatta besluten. De flesta politiker, bland dem utrikesministern Madeleine Albright, talar i sådana tongångar.

Man bör inte heller glömma bort att president Clinton i sitt första inaugurationstal slog fast att USA agerar, med fredliga medel eller med våld, när landets bästa eller ”världssamfundets vilja eller samvete” så kräver.

Målet – medlet – är denna gång Kosovo, som är ett utmärkt exempel på konflikter som vällt fram när det kalla krigets spänningar inte längre lägger lock på dem.

De flesta av världens många konflikter är interna, de har sin grund i religiösa eller etniska spänningar och de har inte några entydiga lösningar. För att begripa dem måste man förstå begrepp som heder, tradition och känsla, begrepp som inte på länge haft någon plats i det ”rationella” Västerlandets ”binära” tänkande.

I Kosovo är det ju fråga om att två etniska grupper båda anser att ett visst område tillhör dem, och att det området är en psykologiskt viktig del av deras nationella identitet. Det är omöjligt att nå någon lösning utan medling och kompromisser. I Rambouillet dikterade USA villkoren: antingen går ni med på ockupation, eller så kommer vi och bombar er. Det var precis vad USA:s spelknapp, den något tvivelaktiga UÇK-armén, önskade.

Vilken skulle reaktionen bli om t.ex. organisationen Islamsk Jihad skulle be USA och Nato bomba Östjerusalem, som palestinierna anser vara sitt land, precis som albanerna betraktar Kosovo som sitt? Vad hade general Sharon gjort om bomberna verkligen hade börjat regna – helt säkert hade han snabbt satt igång en etnisk rensning, skrev nyligen den kända israeliska samhällskritikern och fredsktivisten Tanya Reinhart, professor vid universitetet i Tel Aviv.

Reinhart är övertygad om att USA utnyttjar Kosovo i ett maktspel med syfte att hävda USA:s egna positioner i det post-socialistiska Europa. USA har redan en stark position i östra Medelhavsområdet, där ett starkt Serbien kunde utgöra ett hot, speciellt om planerna på ett förbund med Ryssland och Vitryssland förverkligas.

Man bör minnas, att Samuel Huntingtons tankar om ”civilisationernas kollision” (clash of civilizations) också inbegrep att den ”slavisk-ortodoxa” kulturkretsen framträder som en fiendegruppering. Hittills har det varit mera liv om den muslimska kulturkretsen. Har då det ”hotet” strukits från dagordningen i.o.m. krigen vid Persiska viken? Så naivt tänker man knappast ens i USA.

Så här är det antagligen fråga om att förstärka den Nya världsordningen. Som f.d. biträdande försvarsministern Joseph Nye konstaterade redan i början av decenniet har supermakten utövats inom tre områden: det ekonomiska, det militärpolitiska och det kulturellt-idologiska.

På det ekonomiska området har globaliseringen redan gett USA resultat som man knappt ens kunde föreställa sig för ett årtionde sedan, och mera är på kommande i och med att man återupptar utvecklandet av världshandelsorganisationen WTO. Inom kultursektorn är världserövringen redan så gott som ett faktum. Populärkulturens världsomspännande nät är till stor del förankrat i amerikanskt kaptial.

Och nu skall man alltså försöka få de nyckfulla europeiska humanisterna att göra rättning i ledet. Som den gamle konservativen Irving Kristol har konstaterat: ”De europeiska nationerna är beroende, men åtnjuter ändå en rätt stor autonomi”.

USA lyckades inte riktigt få gänget med sig till Persiska viken i fjol. Nu verkar operationen lyckas: hela Västeuropa går med på att man grundar ett USA-lett Natoprotektorat i det självständiga Serbien.

Efter det är det knappast lätt att vädja till internationell rätt och FN när någon annan stat kommer på att göra samma sak.

Känns det här som ett ansvarslöst raljerande? Jag ber om ursäkt, men de här tankarna föds oundvikligen när jag tänker på offren i Kosovo. Följderna av bombningarna kan nämligen inte ha kommit som någon överraskning.

I detta skede kan jag bara hoppas att Europas lama försök att hitta en utväg ur bombningarnas återvändsgränd fortsätter. Men det torde förutsätta mera självständiga tag än det förslag om förhandlingar som Tyskland lade framför ett par veckor sedan.

Övers: TN

Johan von Bonsdorff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.