Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

De två senaste Review of Books – London respektive New York – har djupa men förbluffande olika analyser av kriget i Kosovo. Där skönjs en brittisk-europeisk ambivalens och ett amerikanskt självförtroende, en skillnad som försvunnit från duon tweedle-dee-Billys och tweedle-dum-Tonys offentliga uppträdanden.

Amerikanen Mark Danner håller på med en bok om USA, Balkan och världen efter det kalla kriget. Titeln ska bli The Saddest Story, och Danner har tidigare publicerat en svidande genomgång av alla misstag och fegheter USA och FN begick i Bosnien. I NYRB av den 6.6. jämför han dem med dagens Kosovo.

Med stöd av otaliga utredningar och vittnesmål påpekar Danner att Milosevi´c & Co utvecklat en särskild teknik för etnisk rensning. Enligt Danner är det här serberna skiljer sig från de andra inblandade parterna, som visserligen gjort sig skyldiga till lika grymma enskilda dåd. Den etniska rensningens teknik följer ett tydligt schema: först omringas den utvalda staden, byn eller kvarteret, mänskorna tvingas ut på gatorna, summariska avrättningar och grymheter sker i skrämselsyfte. Sedan avrättas de politiska ledarna och deras potentiella efterföljare (författare, domare, tjänstemän, jurister). Sedan åtskiljs kvinnor, barn och gamlingar från män i ”krigför” (16-60 års) ålder. Kvinnorna, barnen och de gamla männen skickas bort från området. Männen avrättas, soldaterna gör sig av med kropparna.

Danner går sedan igenom särskilt Bushadministrationens veliga och motsägelsefulla sätt att (inte) bemöta massmorden på. När Clintonadministrationen bombade i augusti 1995, eller april 1999, utbrister han: äntligen (at last). Han anser att bombningarna borde ha genomförts tidigare, på ett effektivare sätt och med en klar strategi. Men att det är USA som bör agera och att det bör ske militärt är så självklart att han inte egentligen diskuterar det.

I samma nummer av NYRB finns journalisten William Pfaffs entydiga uppmaning till NATO att gå in med marktrupper i Kosovo. Liksom Danner skäms han över hur mycket mera värt ett amerikanskt liv är jämfört med ett balkanskt. Han citerar den fransman som undrade vad det är för ”amerikanska soldater, som är beredda att döda men inte att dö?”. Pfaff skäms också över kongressen, som inte ens är intresserad av hemmaopinionen utan enbart av de egna cirklarna i Washington. Över hälften av amerikanerna stöder tanken på amerikanska trupper i Kosovo, men kongressen oroar sig uteslutande över ifall affären kunde hjälpa Al Gore att bli president.

Den brittiska bokrevyn är, till skillnad från sin amerikanska kollega, mycket mera skeptisk. Som ett slags svar på Pfaffs uppmaning till utvidgad krigföring skriver två Oxfordforskare, Simon Chesterman och Michael Byers, om USA:s sätt att förbigå FN. De befarar att de internationella överenskommelserna från 1945 nu rinner ut i sanden. Vi är tillbaka i tidigare sekels direkta maktpolitik, som byggde på militär styrka och intressebaserade allianser, men inte gemensamt utarbetad internationell lag.

Där Danner talar om unik, systematisk grymhet, menar de här två forskarna att förtrycket i Kosovo inte var värre än på många andra håll i världen. Framför allt ser de på yttre militär inblandning med hundrafalt större pessimism.

I samma nummer ingår ett långt reportage där LRB:s egen Jeremy Harding återger sina samtal med flyktingar, invånare och politiska ledare i Makedonien och Albanien. Här kommer en ’ny’ synvinkel in: pengarna. Det handlar inte så mycket om det goda mot det onda, eller om vems grundstadgar och deklarationer som är viktigast, eller ens om vilken etnisk grupp som får övertaget. Det handlar i stället om den rika världen betraktad från det andra, postsocialistiska Europas horisont. För Balkans konflikter skärps också av den så kallade ekonomiska globaliseringen, med Hardings ord ”en process där välstånd sägs hamna hos de förfördelade utan politisk kamp, men som egentligen betyder att de fattiga måste ta sig dit där pengarna är.”

Harding talar med två unga makedonska bröder, som tänker ansöka om kroatiskt pass med hänvisning till sin faders rötter. Orsaken har inget att göra med etnisk identitet: det är bara lättare att resa utomlands med ett kroatiskt pass. De två är hårt arbetande unga, som älskar The Simpsons, snabba bilar och en västlig livsstil. Men som tycker att Amerika redan ”tagit allt” och vägrar dela med sig. ”De var i fel ända av globaliseringen och Väst ville hålla dem kvar där”, sammanfattar Harding. De unga beundrade inte Milosevi´´c, men såg honom som en viktig symbol för motståndet mot Väst.

Ledaren för det Albanska demokratiska partiet i Makedonien talar också, i grund och botten, om problemet att få en inträdesbiljett till Simpsonia. Han säger först att bara albanerna kan hindra den serbiska kulturella expansionen, eftersom de ”har ett högre nationellt medvetande”. Men innan reportern hinner fråga vad han menar med det kommer den oväntade förklaringen: ”Vi kan acceptera countrymusik, men inte balalajka; Coca-Cola men inte det kyrilliska alfabetet.”

Nej, Hardings reportage ger inga entydiga råd. Men i en sant kritisk europeisk tradition lyckas han skaka om kategorierna i läsarens huvud. Som, till exempel, varför vi vill dra så entydiga gränser mellan riktiga flyktingar och de falska – ”ekonomiska” – flyktingarna. Är det, helt enkelt, för att de förra ger oss gott och de senare ont samvete?

Anna Rotkirch

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.