Som man bäddar får man ligga. Och aldrig har det legats som i söndags, då två tredjedelar av de röstberättigade i vårt land låg på sofflocket. Eller på sandstranden, eller i hängmattan, eller var man nu valde att tillbringa den vackra försommardagen i stället för att besöka vallokalen. Jag satt själv som valfunktionär, och den enda kö man kunde observera var den invid glasskiosken på torget utanför. Inne i vallokalen var det så fridfullt att man lugnt kunde dricka en kopp kaffe och ostörd läsa tidningen. Hade vallokalen varit en glasskiosk hade ägaren helt säkert blivit tvungen att sätta en lapp på luckan. Men hur är det med EU-parlamentet – när gör det politisk konkurs? D.v.s. när når man smärtgränsen ifråga om lågt valdeltagande?

Svaret är givetvis att den gränsen redan är nådd. Valdeltagandet var ju katastrofalt dåligt inte bara i Finland utan också i de övriga EU-länderna. Någotsånär hyfsade siffror (över 50 procent) nådde man bara i de länder där man antingen har röstningstvång eller kombinerade EU-valet med något annat val, eller båda två. Valdeltagandet i Finland (31,4 %) var visserligen inte det lägsta någonsin (i de första kommunalvalen på 1910- och 1920-talet kom man inte ens upp till 30 %), men vilka bortförklaringar man än kommer med (det vackra vädret, valtrötthet, bristande intresse från partiernas och mediernas sida etc.) kommer vi inte ifrån det faktum att det var en katastrof i ett land som vårt, där man hittills vant sig vid och utgått ifrån att allmänna val faktiskt angår folk, och procenter under 50 därför har ansetts otänkbara.

Röstningsprocenter kring 30 har man hittills noterat endast i några arbetslöshetsdrabbade förorter – och även då har statsvetarna bekymrat talat om illavarslande tecken på en kris i det demokratiska systemet. Nu har hela landet nått den nivån, och flera kommuner avsevärt lägre än så. Vissa rentav under 20 procent. Kris är alltså ett alltför svagt ord – kollaps kommer närmare sanningen. Och vilka är reaktionerna? Intressant nog långtifrån så bestörta som man kunde tro. Hufvudstadsbladet rubricerar t.ex. ”Finlandssvenskt rekord” – varvid man inte avser rekord i dåligt valdeltagande utan Astrid Thors’ röstsiffror. Också i de övriga kommentarerna är tidningen återhållsam. Nånting har alltså hänt – men vad?
En av orsakerna till att kommentarerna ändå blev så dämpade är säkert att det låga valdeltagandet absolut inte var någon överraskning. Det enda överraskande var ju att det faktiskt blev ännu lägre än någon ens kunde föreställa sig. Då vi röstade förra gången skedde det i samband med ett kommunalval, och dessutom kort efter vårt EU-inträde, vilket gjorde att valet i många avseenden blev en repris av den jämna EU-omröstningen – eftersom många nej-sägare ännu en gång ville markera sitt missnöje. Sedan dess har en stor del av EU-kritikerna gett upp, och förlorat intresset för det övernationella beslutsmaskineri de aldrig trott på. Varför alltså ta sig till vallokalen för att ge en röst som ändå inget betyder? Folk är ju inte dumma heller.
Att avtappningen blev störst bland EU-kritikerna till vänster och inom centern var därför ingen överraskning. Inte heller att valets (relativa) vinnare fanns bland högern och de gröna. Det förra för att EU så uppenbart är ett elitprojekt som gynnar de redan rörliga, det senare för att miljöfrågorna hör till dem där det är lättast att se det rationella i att besluten förs över på europeisk nivå.

Att de tre kvinnliga röstmagneterna Heidi Hautala, Marjo Matikainen-Kallström och Astrid Thors tillsammans samlade ungefär en fjärdedel av samtliga avgivna röster (!) är en anmärkningsvärd (men inte heller den helt överraskande) prestation som visar dels att folk velat premiera dem som bevisligen varit aktiva EU-parlamentariker, dels att kvinnor i dagens medieverklighet drar bättre än män. Även om det alltså fanns glädjande aspekter kvarstår det faktum att det låga valdeltagandet var ett oroande memento för alla dem som är måna om demokratins framtid. Med såpass låga röstningsprocenter kan den församling man valt inte med bästa vilja sägas vara folkvald, och saknar därmed politisk legitimitet. Man kommer visserligen i framtiden helt säkert att försöka höja den med hjälp av olika tricks (kombinerade val, röstningstvång etc.), men allt detta på bekostnad av legitimiteten, samtidigt som det effektivt undergräver det folkliga engagemang som varit en av hörnpelarna i den nordiska demokratin.
Valet visar med all önskvärd tydlighet att beslutsfattandet på EU-nivå känns för avlägset för alla utom de mest insatta. EU är helt enkelt för stort, för komplicerat och oöverskådligt. Jämfört med dess olika direktorat (redan benämningen gör att man får en kafkaaktig frossa) framstår ju våra egna ministerier och ämbetsverk som rena underverken av tillgänglighet och gemyt! EU kommer oundvikligen alltid att förbli ett utpräglat elitprojekt som engagerar endast de redan etablerade, medan resten väljer sofflocket. Ett genuint folkvalt parlament kan det aldrig bli.

Det tråkiga är att det främlingskap och den likgiltighet som nu uppvisades kommer att färga av sig också i framtida val på nationell nivå. Efter den första chocken kommer både folk i gemen och den s.k. expertisen mycket fort att vänja sig vid att vi också ifråga om valdeltagandet börjar närma oss en mer ”europeisk” nivå. Ni skall få se att varje röstningsprocent som överstiger 50 hädanefter kommer att betraktas som en seger för demokratin, oberoende av vilket val det handlar om. Det kan alltså visa sig vara ett historiskt val det vi hade i söndags; efter detta kommer den nordiska demokratin troligen aldrig mera att vara vad den en gång varit. Det som det tagit århundraden att bygga upp kommer kanske att smulas sönder på bara några år.
Och det sorgligaste av allt: inte heller detta har varit alltför svårt att förutse.