Alla husets fönster är sneda och ett par fötter sticker ut från väggen. Lite längre bort står ett kinesiskt hus brevid ett orientaliskt palats samtidigt som ett gäng giraffer galopperar runt till positivmusik. Flaggan fladdrar i vinden. Men girafferna ser stela ut och flaggan fladdrar likadant oberoende av vindstyrkan. De är gjorda av glasfiber. Vi är i världen där ingenting är på riktigt.


Klockan är tolv och kön till Borgbackens tivoli är lång. Många människor väntar ivrigt på att få komma in till området innanför murarna. Popcornoset ligger redan tätt över platsen. Spaceshot börjar pysa och väsa och skriken från berg- och dalbanan tar fart. Det glittrar och spelar omkring oss. Allt är som det skall vara på ett tivoli; ett kaos av färger och former.

”Men blåklockorna är märkligt lackglänsande”

De manshöga blåklockornas klockor vajar i sina krokar. Skyltarna som visar vägen till mat och åkdon sitter på karamellrandigt röda och vita stolpar. Solen ler glatt med bulliga kinder och väntar på att lampraderna i dess strålar skall tändas. Ett vikingaskepp seglar våldsamt och en bläckfisk slingrar sina armar en bit därifrån. Här finns urskog, djungler, luftballonger och slott. Men blåklockorna är märkligt lackglänsande. Borgens stenar märkligt platta. I Indiana Jones djungel syns skarvarna mellan spånplattorna och på slottets tak syns stagen som håller konstruktionen uppe. Det här är världen där ingenting är vad det ser ut att vara.

Jag går till tågstationen, som med sina färgade glasfönster och valv i trä för tankarna till en kägelbana från förra sekelskiftet. Det lilla tåget Monorail går i en bana över området. Vagnen som kör fram är blå. Jag funderar på att vänta på nästa, som är röd. Jag tycker bättre om rött. I världen där utanför finns ingen chans att välja. Ett tåg är ett tåg. Ett fortskaffningsmedel. Blått eller rött sak samma.

Text: Louise Agnesdotter
Foto: Helena Westermark

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.