Flyktingströmmen tillbaka från Albanien till Kosovo har nästan tagit slut. Bara ett tusental mänskor per dag korsar gränsen vid Kukes på väg hem. I vilken annan situation som helst skulle det väl vara rätt mycket, men här klagar vi alla på att det finns så lite att göra. Det känns tyst och tomt i ”stan”, d.v.s. längs den huvudgata som korsar två andra stora vägar på sin vindlande och guppiga väg mot gränsen. Det positiva är att det ger oss tid att vara med de flyktingar vi lärde känna. Hjälpta och stjälpta av albanerna gav de sig iväg tillbaka till det rika landet i norr så fort de någonsin kunde.

När albanerna känner sig rika liftar de till Prizren för en kopp kaffe. Den förr så stängda gränsen har nu öppnats. På vägen stannar vi i byn Krusha e Madhe där ungefär 80 procent av husen är brända eller totalförstörda. Annars är det faktiskt inte så förstört som vi hade väntat oss när vi gick över gränsen de första gångerna. Vissa byar existerar inte längre och det finns stadsdelar som lyser svarta på långt håll, men i de flesta storstäder finns t.o.m. glasen kvar i fönsterrutorna.

Farfar och farmor
blev kvar i potatiskällaren

Krusha Madhe är en liten by, och det är de små byarna som lidit mest. Tre massgravar omger byn som förr var känd för sina veteodlingar. Shpresa och Mirelinda Ramadani, som studerade medicin och ekonomi, lämnade huset klockan 04.30 den 26 mars när de såg hur husen längst bort i byn började brinna.

– Hela familjen och släktingarna i de andra tre gårdarna, 31 personer, lämnade byn samtidigt. Vi lämnade farfar och farmor kvar i potatiskällaren, för de ville inte komma med oss, men alla vi andra tog oss ut genom sidoporten för att snabbare kunna gå genom byn bort från de brinnande husen.

Shpresa och Mirelinda stoppades strax utanför grönsaksaffären lite längre ner längs med gatan och tvingades vända om och följa med de andra byborna till gården utanför moskén. Där stannade de i två dagar, männen på ena sidan och kvinnorna på den andra sidan byggnaden. Därefter fick de äldsta och de yngsta gå. Merelinda berättar att soldaterna bett om order per radio och blivit tillsagda att släppa dem under 15 och över 50 år.

– Kanske det skulle ha varit bättre om farfar och farmor varit med oss, men ingen visste vad som skulle hända då de beslöt sig för att stanna kvar.

Slutresultatet var att farföräldrarna och största delen av barnen återförenades i Elbasan, en stad i mellersta Albanien, ungefär en månad senare. Men den andra morgonen i samlingslägret utanför moskén var den sista gången som Shpresa och Mirelinda såg sina föräldrar. Så fort ordern kommit gjorde sig syskonen (som är 19 och 23) yngre än de var och gick ut genom moskéns portar med fötterna släpande efter sig.

Krävde 2000 D-mark

På många sätt hade de yngsta och de äldsta på moskéns gård lyckan med sig. I flera andra byar stängdes de fördrivna in i administrativa byggnader såsom rådhus och polisstationer. De byggnaderna bombades flitigt, men alltid nattetid, så folket här vill inte gissa vilken sida som bär ansvaret för de döda. Med tanke på hur kort kriget var är dödssiffrorna höga.

Efter att ha tagit sig ut på landsvägen gick Mirelinda och Shpresa från den ena byn till den andra, norrut mot Reta, och sedan söderut mot gränsen.

Utanför byn Rugova stoppades de av serbiska paramilitärer som bad om 2000 D-mark för att släppa in en liten grupp av flyktingarna i byn. På något sätt hittades pengarna, men natten efter att de kommit in till byn bombades den. Mirelinda och Shpresa tog med sig de äldsta av sina syskon och började än en gång gå mot gränsen, rädda för represalier.

– Vi lämnade de yngsta syskonen kvar i Rugova, för de skulle aldrig ha klarat resan. Dessutom hade vi vänner där. Som tur var lyckades de ta sig över gränsen med en annan kolonn några dagar senare.

Också albanska banditer

När halva familjen så återförenades hade Mirelinda och Shpresa redan blivit bestulna på de pengar de blivit tilldelade av äldre albaner som de mött på sin väg genom byarna. Banditerna var albaner från Albanien som passade på att ta skatt av flyktingarna som gick på deras vägar.

Gränsen mellan Albanien och Kosovo liknar rätt mycket gränsen mellan Finland och Ryssland. Gränsen mellan rika och fattiga och mellan en form av demokrati och den anarki som följer av den starkares rätt går här. Albanerna i söder har blivit tilldelade de sämsta av båda världarna. Under långa tider var det belagt med dödsstraff för albanerna i Kosovo att korsa gränsen. Det oaktat är det här i söder som den lagstiftningen har gjort mest skada. Det tar mina grannar 10 minuter att gå över gränsen och ett halvt århundrade att nå samma levnadsstandard som Shpresa och Mirelinda har. I det avseendet gjorde kriget ingen skillnad. Norra Albanien är fortfarande den fattigaste och den evigt glömda delen av Balkan.

Kriget gjorde det inte lättare. Flyktingarna, t.o.m. då de hade förlorat allt, var rikare, bättre utbildade, mer språkkunniga än albanerna på den här sidan gränsen. Många av dem fick snabbt jobb hos hjälporganisationerna och journalisterna som betalade mer än en månadslön för en dags jobb. Samtidigt kunde de fattigaste av de albanska albanerna fördrivas ur sina hem av paramilitära trupper som, liksom alla andra, inte var säkra på var gränsen gick, men de fick ingen hjälp, för de förstod inte att ta sig nerför bergen till städerna där journalisterna fanns samlade. Av de få som kom var det många som kördes på porten, de var ju inte Flyktingar.

Inte lägga på hullet

Rädslan för att något av allt det goda skulle komma lokalbefolkningen till del gränsade till hysteri. Tre organisationer klagade över att deras förråd var överfulla med mat, men de hade beslutat att minska på matransonen i lägret eftersom flyktingarna började lägga på hullet.

– Det såg inte bra ut, sade deras teamleader, med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Det är klart att problemet är större nu, förråden är lika fulla, men flyktingarna är försvunna. Men det är lättare att göra något vettigt nu när hysterin är över.

En annan organisation såg till att de två största lägren (12 000 och 10 000 personer) fick rent vatten från en av forsarna uppe i bergen. Tyvärr betydde det att två byar vid floden, Koloshani och Shistavec, miste sitt rena vatten. Byäldsten från Koloshani hotade då med att stänga av allt vatten till Kukes, där 100 000 flyktingar övernattade var natt. Som svar började
Förenade Arabemiraten bygga en helt ny vattenledning till Kukes, ett totalt onödigt drag som applåderades våldsamt av alla i Kukes. Cirkusmanegen var gränslös, eftersom publiken satt osynlig långt borta på andra sidan tv-skärmen.

Alla har åkt hem

Nu har flyktingarna åkt hem, men vi har flera epidemier i Koloshani och vattenröret går fortfarande ner för ”fel” sida av berget. Nu blomstrar träden på den obefolkade delen, medan åkrarna är torra och bruna. Det finns heller ingen att anklaga, för också hjälporganisationerna har åkt hem, ett par dagar efter journalisterna.

Förra veckan låste de största, WHO, WFP och UNICEF, sina kontor och avskedade all sin lokala personal. Till skillnade från de små organisationerna kommer de ändå att fortsätta sina ”program” i den här delen av Albanien, men det är ingen här som på allvar tror att pengar som går via centralregeringen i Tirana någonsin når fram till det här oppositionspartidominerade området i norr.

Men ännu finns det några små organisationer kvar, tillsammans med de italienska soldaterna som vakar över det numera nästan tomma lägret och vattencontainrarna som kan bli stulna så fort de vänder ryggen till. Dagarna är lugna, men nätterna är fyllda av skottsalvor. För många bland lokalbefolkningen är det ofattbart att hundratals tusen mänskor lyckats passera det här området utan att lämna andra spår än ännu större gropar i de redan sedan länge förstörda vägarna.

För hjälporganisationerna var det samma sak. I mars och april försökte en organisation göra en undersökning om vilka skolor som var mest i behov av hjälp (närmast rinnande vatten, och/eller fungerande toaletter, fönster, dörrar eller värmesystem för vintern). Så fort deras lista var komplett för en av regionerna förstörde granaterna en annan skola i grannbyn. Att göra något mera långsiktigt under krisen var nästan dömt att misslyckas. De första veckorna kändes som ett evigt jagande upp och ner för bergen i pauserna mellan den totala hysterin när vågen av 100 000 mänskor vällde fram och tillbaka genom Kukes, som normalt har 20 000 invånare.

Om kriget följer efter

– Den första natten i Kukes sov vi under träden, för vi vågade inte ta oss till barerna, där vi kunde ha fått skydd för regnet, berättar Shpresa.

– Nästa morgon kom en albansk kvinna och erbjöd oss husrum. Vi stannade där i två veckor, men sedan beslöt vi oss att ta oss söderut, eftersom vi var rädda för att kriget skulle följa efter oss.

Även om de flesta flyktingarna tog sig söderut, också för den skull att U,CK hade sina övernattningsläger vägg i vägg med flyktingarna, och därmed gjorde norra Albanien till ett mer eller mindre legitimt mål, stannade merparten kvar. Naturligtvis tog vattnet slut också i staden Kukes. Sedan elektriciteten. Nu är kriget över, men elektriciteten slås på sporadiskt och inte ens sjukhusen har vatten mer än ett par timmar om dagen.

Till Kosovo för att se något som fungerar, något vackert

Vi tar oss över gränsen, inte bara för att dricka kaffe, men också för glädjen att se något som fungerar och lite arkitektonisk skönhet, allt det som är utrotat av Enver Hoxha i största delen av Albanien. Vi plockar upp Shpresa och Mirelinda på vägen, de måste till Pristina (ca 1 timmes bilfärd) för att skriva in sig i det ”nya” universitetet. Det är samma lokal som förut, med undantag av att serberna lämnat området och det är nu helt omställt för att ta emot de första ”lagliga” kosovoalbanska studenter sedan 1991.

Också i Krusha e Madhe bodde ett par serbiska familjer, men de gav sig av redan förrän bomberna började regna. Största delen av serberna stannade ändå kvar. De första veckorna när vi åkte med kolonnerna var vissa byar nästan helt intakta, men de är nerbrända nu. UNHCR uppskattar att 140 000 serber och romer lämnat området sedan fredsavtalet.

I Prizren, den största staden i södra Kosovo, brinner 4-5 hus fortfarande dagligen. Det verkar knappt vara mödan värt – det är bara 200 gamlingar som finns kvar, men i brist på bättre bränner folk upp samma hus gång på gång på gång.

Från UCK
till Frälsningsarmén

Vi ser hur de brinner medan vi dricker capuccino vid en av barerna vid floden. Två andra vänner, som stred för UCK under kriget, kommer och sätter sig bredvid oss. Nu jobbar de för frälsningsarmén. De beställer kaffe och pizza. Jag frågar om det närmast brinnande huset och de säger att det varit tomt länge.

– En gång i tiden (för tre månader sedan) tillhörde huset vår mattelärare.
– Var han serb?
– Naturligtvis.

Fem minuter senare anländer de tyska soldaterna med en brandkårsbil. Det är stekhett, som alltid under sommaren, och det finns inte mycket av huset som går att rädda. Och soldaterna vet lika väl som alla andra att när vattnet har torkat kommer någon att tända på det igen.
Kukes, Albanien 28.07.1999

AS verkar i Albanien som ECHO-monitor, d.v.s. hon ”övervakar” de projekt som finanseras av EU. De berör byggandet av skolor som blivit förstörda av granater, bomber, kriget eller 50 år av misskötsel, projekt för rent vatten (10 byar), projekt med romer, projekt med kvinnor, småskaliga lån o.s.v.
Hon kom lite efter flyktingarna och de flesta projekten berörde dem (mat, vatten, sjukvård) men de har nu omformulerats för att gagna lokalbefolkningen.

Annika Sandlund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.