I lokaltidningen läser jag en intervju med redaktören för en nystartad gaytidskrift. Han talar entusiastiskt om en formlig homosexuell revolution som svept över Sveriges land de senaste åren: homosexuella framträder nu i offentligheten på ett helt annat sätt och med ett betydligt större självförtroende än tidigare, nu törs man diskutera homosexualitet öppet, det är slut med smygandet.

Trots isolerade utbrott av homofobi i framför allt religiösa kretsar och från extremhögern är den sexuella toleransen nog betydligt större i Sverige än i Finland. Numera är Finland det enda nordiska land där homosexuella alltjämt saknar rätt att ingå registrerat partnerskap. När partnerskapslagen senast var på tapeten för några år sedan fördes en affekterad debatt, inte minst på de österbottniska tidningarnas insändarsidor. Debatten berörde mig illa. Det jag reagerade mot var den djupa intolerans och okunnighet som så många av inläggen gav uttryck för, men framför allt det faktum att så få tordes träda fram till de homosexuellas – och toleransens – försvar.

Även jag själv teg. Jag var fullt upptagen med annat skrivande, jag ansåg att jag varken hade tid eller ork att ta del av debatten och ge mig in i en polemik som kunde ha blivit långvarig och skarp. Efteråt har jag ångrat mig. Det är lätt att tala om tolerans i goda vänners lag, men en helt annan sak att göra det i tidningen, under eget namn. Jag hade säkert gjort mig impopulär på många håll i mitt eget hemlandskap om jag valt att gå in i debatten. Men det hade behövts. Med undantag för en handfull ledarskribenter och ett par oberoende skribenter dominerades debatten av partnerskapslagens motståndare.

Hur och med vem man har sex bör i ett tolerant samhälle vara medborgarnas ensak, förutsatt att man inte skadar någon eller utsätter någon för tvång. Det här tror jag de flesta är eniga om. Lagstadgat partnerskap är inte en sexuell utan en juridisk fråga. Genom att förvägra ett homosexuellt par samma juridiska rättigheter, exempelvis beträffande arvsrätten, som tillkommer gifta heterosexuella diskriminerar det finländska samhället en stor grupp av sina medborgare. Man kunde tycka att vi i dag kommit så långt att likställighet vore en självklarhet, någonting som inte ens behöver diskuteras. Men så är alltså inte fallet.

Inom kyrkan – och särskilt bland frikyrkofolket – förekom det mest högljudda motståndet mot en partnerskapslag; i Österbotten ledde debatten, och sfp:s positiva ställningstagande, till att de kristliga vann ökat stöd i flera kommuner. Att stoppa partnerskapslagen blev, tror jag, en prestigefråga för många religiösa. De så kallade kristna värdena har under lång tid befunnit sig på reträtt i Finland (liksom i västerlandet överhuvudtaget). En patriarkalisk och hierarkisk kristen moral, som gav kyrkan rätt att lägga sig i den enskildes privata angelägenheter, har ersatts av växande tolerans och en större jämlikhet mellan könen – även om vi har lång väg kvar till verklig jämställdhet. De kristna värdenas försvarare har retirerat under ständigt upprätthållna strider. Kampen om en liberalare abortlag – d.v.s. kvinnornas rätt att bestämma över sin egen kropp – är ett exempel på denna konflikt, där den liberala sidan slutligen vann. Flera religiösa rörelser gjorde på 70- och
80-talen försök att tvinga tillbaka utvecklingen, men misslyckades – opinionen mot en restriktivare lagstiftning var alltför kompakt. I partnerskapsfrågan fann man äntligen en möjlighet att profilera sig. Nu fick man en stark opinion med sig i ett Finland där manlighet och militära dygder alltjämt har en prominent position. Homofobin tycks alltjämt vara stark också bland många sekulariserade och i övrigt tämligen toleranta finländare. Det kunde partnerskapslagens motståndare utnyttja för att vinna åtminstone en tillfällig seger.

Det kanske allra vanligaste argumentet i debatten var att homosexualitet skulle vara ”onaturligt”. Ingenting kan vara mer felaktigt. Familjen, detta begrepp som är så centralt i de kristnas och konservativas argumentering, är en kulturprodukt. Den familj man nu säger sig försvara – mamma-pappa-barn – är dessutom en relativt sen företeelse. Andra kulturer har haft andra former av familjestrukturer och historikerna har länge vetat att homosexualitet var utbredd och accepterad till exempel i antikens Grekland.

Men argumentet att homosexualitet skulle vara onaturligt blir ännu mer absurt när man vänder sig till zoologin. En känd svensk popartist förklarade nyligen att homosexualitet är mot naturen och motiverade det med att ”han aldrig sett två lejonhannar para sig”. Det har han säkert aldrig gjort. Trots det har lejon ett avancerat homosexuellt umgänge: det är inget ovanligt att lejonhannar bildar regelrätta par. Bland annat detta har en amerikansk biolog, Bruce Bagemihl, visat i en nyutkommen tjock bok. Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity är en formlig katalog över ”onaturliga” beteenden inom djurvärlden. Heterosexuellt beteende är långt ifrån det enda som gäller bland djuren. Djurens sexualliv är långt mer varierat än vi föreställt oss, och homosexualitet är ganska vanligt såväl bland däggdjur som fåglar. I Bagemihls lunta finns en tankeväckande berättelse om en tysk ornitolog, som mycket ingående beskrev de australiensiska emuernas kärleksliv. Tysken hade studerat emuer i fångenskap och ingen hade brytt sig om att kontrollera fåglarnas kön. När man gjorde det visade det sig att det var två hannar som blivit föremål för studierna.

Vad man alltså framför allt lär av Bagemihls bok är att man kanske ska vara försiktig med att stämpla ett beteende som ”onaturligt”. Naturen duger inte som argument mot en partnerskapslag. Ett betydande antal finländska medborgare är diskriminerade så länge de förvägras rätten att ingå legalt partnerskap. Det är hårt nog att vara homosexuell i macholandet Finland – inte minst på landsbygden. En lagstiftning som öppnar för lite större tolerans är inte bara rimlig, den är nödvändig.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.