I och med detta nummer inleder Ny Tid en femdelad artikelserie om Indonesien. Skribenten, Stefan Nylander, bodde och arbetade i Sydostasien under några år i mitten av nittiotalet. Största delen av den tiden tillbringade han i Indonesien.

Indonesien är en märklig geografisk konstruktion. Själva namnet myntades av en tysk antropolog i slutet av artonhundratalet. Holländarna har sedan sextonhundratalet samlat största delen av de tjugutvåtusen öarna under kolonialväldets vingar.

Man kan fråga sig om det överhuvudtaget finns några andra skäl till denna geografiska konstruktion än att den historiskt har tjänat det holländska kolonialimperiets ekonomiska intressen? Regeringen i Jakarta är i varje fall livrädd att börja sprätta upp sömmarna. Men ändå håller det på att hända.

Om islamisk kultur, ekonomi, politik, om mygel och korruption och om historiska händelser som format Indonesien av idag samt om förändringens vindar handlar denna artikelserie.

Första gången jag på nära håll konfronterades med problematiken kring Östra Timor befann jag mig i Melbourne. Året var 1995. En indonesisk vän till mig släpade mig med till ett auditorium, där oliktänkaren, journalisten och sosiologiprofessorn George Aitjondro höll föredrag. En talrik och andäktigt uppmärksam publik lyssnade till hans engegerande framställning om förändringskraften i de indonesiska demokratirörelserna, om familjen Suhartos suspekta affärsverksamhet, om politiskt manipulerande och om självständighets- och autonomisträvandena i Östtimor, Aceh och Irian Jaya (f.d. Västra Papua).

Aditjondro är indonesier med portugisiskt pass och han lever i exil i Australien där han undervisar vid universitetet i Newcastle. Aditjondro har bott på Irian Jaya i ett antal år och har bevittnat flera av de illdåd som den indonesiska armén riktat mot ursprungsbefolkningen där.

– Trots att indonesierna är ett stillsamt och fredsälskande på gränsen till fatalistiskt folk, säger Aditjondro, så kan den ekonomiska krisen i kombination med politisk oro leda till upptrappade demonstrationer och våldshandlingar. Detta kan i sin tur motivera ett nytt ingripande av armén, som traditionellt är konservativ. Å andra sidan kommer en ökad politisk oro, frysta löner och prishöjningar på basförnödenheter (ris, olja, tobak) sannolikt att leda till ett missnöje, som riktas mot de kinesiskättade affärsmännen, som betraktats som utsugare och suhartosympatisatörer.

Nu, fyra år senare, har Indonesien genomlevt Aditjondros hotbild.

Efter föreläsningen frågade jag Aditjondro om han verkligen står bakom sitt påstående att det är främst de multinationella oljebolagen som motsätter sig en full självständighet för Östra Timor.

– Jag tror det, sa han, jag tror inte att det är dom enfaldiga indonesiska soldaterna, eller de halvmilitära styrkorna med sina djungelknivar som begått de flesta brotten mot lokalbefolkningen.

– Tragedin, fortsatte han, har orkestrerats från Darwin i Norra Australien, där olje- och gasbolagen har sina lokalkontor och depåer. Och den indonesiska armén har tjänstvilligt ställt upp på deras önskemål, sa han.

Tillbaka i Jakarta ställde jag mina indonesiska vänner försynta frågor om Östtimor. Men ingen visste något och ingen ville ta ställning. Pressen var starkt bevakad och självcensuren uteslöt all motsägelsefull information. Den största engelskspråkiga dagstidningen Jakarta Post representerade den officiella suhartovänliga linjen och gav mig inga ledtrådar. Den bästa informationen fick jag via Straits Times i Singapore och Far Eastern Economic Review, som ges ut i Hong Kong. Och för att förstå den historiska, geografiska och politiska bakgrunden till Östtimor-frågan blev jag rekommenderad att läsa bl.a. A Nation In Waiting av Adam Schwartz. Boken var förbjuden i Indonesien och man bad mig vara försiktig och inte visa den på inrikesflygen eller lämna den på bordet i hotellrummet.

Kolonialväldets många ansikten

I mer än fyrahundra år var det ingen som brydde sig om Östra Timor, som fram till början av sjuttiotalet var den mest avlägsna, eftersatta och bortglömda av Portugals kolonier. Långt bak i historien bestod Timor av ett antal fristående kungadömen. De medeltida malaijiska kungadömena Malacka, Aceh, Sri Vijaja, Majapahit, Batam och Mataram sträckte sig inte hit. Efter att holländarna sedan femtonhundratalet gjort några fruktlösa försök att köra ut portugiserna från Timor kom man i mitten på artonhundratalet överens om en delning i en östlig och västlig halva. Sandelträ och senare kaffe var de främsta exportvarorna. Idag har man hittat bl.a. guld, olja, naturgas, mangan och marmor. Någon större industri finns inte idag i Östtimor. Det är främst ett jordbrukssamhälle med basarekonomi, som i liten skala producerar kaffe, kokosnötter, kanel, och ris.

Det var inte förrän militärkuppen i Portugal år 1974 som man började få upp ögonen för Östra Timor. Efter de portugisiska officerarnas ”nejlikerevolution” ville den nya regeringen i Lissabon driva en aktiv avkoloniseringspolitik. Man inledde förhandlingar med de nationalistiska grupperingar som hade bildats i kolonierna. I Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Kap Verde och São Thomé överlämnades makten till respektive inhemska befrielserörelser.

I Östra Timor blev det annorlunda. Kolonin var ännu då ytterst fattig och hade drabbats av återkommande svältepidemier. Läskunnigheten låg på under tio procent medan den i Indonesien var uppe i sjuttio procent vid samma tidpunkt. De självständighetssinnade befrielserörelserna som bildats, främst UDT, Apodeti och Fretilin hade till en början en gemensam självständighetsmodell som målsättning. Också Indonesiens dåvarande utrikesminister Adam Malik gav sitt fulla stöd tilll Östra Timors frihetssträvanden i ett personligt brev till José Ramos Horta, ledare för Fretilin. Men Suharto och hans nära medarbetare inom underrättelsetjänsten och hemliga polisen ville annorlunda. Man körde igång en massiv propagandaoperation, där Fretilin utmålades som kommunistvänligt och UDT som nyfacistisk. Suharto ville inte ha ett Kuba inpå husknuten.

Regeringen i Indonesien försökte
länge rättfärdiga invasionen med hjälp av den s.k. Balibo-deklarationen. Enligt denna version skall integrationsförespråkarna Apodeti tillsammans med självständighetsörelserna UDT, Kota och Trabalhista i slutet av november 1975 i Balibo, nära gränsen till Västtimor, ha enats kring en integrationsmodell som omedelbart delgavs Jakarta. Nu vet man att hela deklarationen var iscensatt av den indonesiska underrättelsetjänsten, och de facto skrevs på ett strandhotell på Bali. Några dagar senare, med USA:s tysta bifall gjorde armén slut på Östra Timors nio dagar långa självständighet. Annekteringen hade för Suharto ett politiskt och territoriellt intresse. Den påstods vara en återförening eller ett återställande av situationen så som den såg ut före den europeiska koloniseringen på femtonhundratalet. Arbetet, hävdade Suharto, skulle ta högst två veckor, men är ännu ofullbordat efter tjugufem år. Minst 250 000 människor påstås ha dött i en repression där armén fram till början av nittiotalet fick härja fritt utan inblandning från Jakarta.

Världssamfundet har vägrat acceptera Indonesiens annektering av Östtimor. Indonesiska arméns egna trupper sägs nu ha dragits tillbaka, men ersatts med civilklädd säkerhetspolis och en lokal milis som under detta år gått till våldsamma angrepp mot Östra Timors självständighetsivrare. Gerillarörelsen Fretilins ledare Xanana Gusmao har flyttats ur sin fängelsecell och sattes i mild husarrest i Jakarta, där han har gett intervjuer till världsmedierna. Habibie har lovat bevilja honom amnesti i september. Genomgående för Suhartos politik i Östra Timor har å ena sidan varit generösa löften och å andra sidan uteblivna åtgärder. Många gånger har dessa ouppfyllda löften lett till besvikelser, som utmynnat i aggression, demonstrationer och upplopp, som kvästs med våld – som t.ex. massakern i Dili i början av nittiotalet. Trots det är det ett faktum att Indonesien plöjt ned i genomsnitt en halv miljard mark per år i tjugo år, i avsikt att förbättra infrastrukturen, samhällsservicen samt höja utbildningsnivån i Östra Timor. Men det har aldrig funnits, säger Aditjondro, några ekonomiska, geografiska eller kulturella skäl för en integration med Indonesien. Skälen är mera historiska och känslomässiga än realpolitiska.

Självständighet eller autonomi

Efter Suhartos fall tog hans måttligt intelligente efterträdare Jusuf Habibie kontakt med Portugal. Folk jag träffade i Indonesien drog på munnen när jag frågade dem om Habibie. Man betraktade honom som Suhartos slösaktige springpojke med föga känsla för ekonomi. Efter många förhandlingar och FN:s påtryckningar gick Habibie ändå med på folkomröstning för att Östtimors befolkning själv skulle få avgöra sin framtid. Under de senaste månaderna har Indonesien emellertid visat sig alltmer tveksamt inför tanken att ge Östtimor fritt. Man är rädd för att exemplet kan få autonomirörelserna i andra delar av öväldet att vädra morgonluft – t.ex. i Aceh, Ambon och Irian Jaya, där man också visat tecken på att vilja befria sig från centralstyret i Jakarta.

Habibie har sagt i en TV-intervju, att han har fullt upp med att hålla tvåhundra miljoner invånare lyckliga. Och om en av förutsättningarna är att låta Östra Timor få sin autonomi eller självständighet så är han beredd till den eftergiften. Habibie har fått en massa kritik för sitt ointelligenta sätt att hantera ekonomiska frågor men när det gäller geografi verkar han inte ha ärvt Suhartos paranoia. I ett färskt urklipp ur Jakarta Post hittar jag en intervju med Roger Clark, professor i internationell rätt vid universitetet i New Jersey.

– Jag har alltid trott, säger han, att folket i Östtimor vet vad de vill. Men jag kan ha fullständigt fel, fortsätter han, för jag vet inte hur man kan avgöra om ett folk är tillräckligt utbildat eller om de har fått information om vad som kommer att hända eller om de förstår vad förändringen innebär för dem.

Det stora intresset att förhandsregistrera sig för att få rösta har ansetts vara ett tecken på att man har röstat för självständighet. Portugal har t.o.m. lovat stå för Östtimors hela statsbudget i minst fem år (ca. 300 miljoner dollar) förutsatt att man röstar för självständighet. Efter omröstningen kommer provinsen att styras av en rådgivande församling, där samtliga grupperingar och FN är representerade. I Australien står några tusen soldater beredda att rycka in som FN-styrka om och när valresultatt blir klart och den slutliga självständighetsdeklarationen avgetts. För det finns väl knappast någon som längre tror på att en autonomi kunde fungera.

Kan Östtimor delas?

Frågan om arméns roll och intressen kvarstår. Jimmy Carter säger sig ha bevis på att armén har för avsikt att hjälpa integrationsförespråkarna att störa omröstningen. Militärkommendören i Östra Timor, överste Noer Muis varnade nyligen för ytterligare blodbad p.g.a. att rivaliserande partier och gerillafraktioner inte kommer att acceptera resultatet av den rådgivande omröstningen. Speciellt om man förlorat valet.

FN:s övervakningsbyrå i Dili, UNAMET och dess chef Ian Martin har fått utstå massiv kritik från officiellt håll i Indonesien. UNAMET påstås vara partiskt och enbart stöda självständighetssträvandena. Man har inom UNAMET t.o.m. vägrat utnämna integrationsförespråkare till poster i den administration som skall övervaka valprocessen.

Lokalbefolkningen på många håll har tagit sin tillflykt till kyrkor och skolor för att inte hamna i skottlinjen under våldsamheterna. Det har på sistone rapporterats att den indonesiska armén stannat i sina baracker och inte ingripit i de olika fraktionernas inbördes uppgörelser. Det finns alltså en risk att resultatet av omröstningen visar att en större minoritet röstar för autonomi respektive självständighet. Då kan en delning bli aktuell. I så fall skulle de fem östliga provinserna av Östra Timor bli självständigt medan den västliga delen skulle få autonomi, men tillhöra Indonesien. Vissa bedömare varnar för anarki, som kan utmynna i ett inbördeskrig efter omröstningen.

Vem bryr sig?

Tillbaka till Melbourne och Aditjondro. För mannen på gatan i Jakarta har det absolut ingen betydelse vad som händer med Östra Timor. Efter Aditjondros föreläsning gick vi till en strandrestaurang och åt ”blåögd fisk” i solnedgången. Jag frågade min indonesiske vän om han tror att en förändring är på kommande.

– Jag tror det, sa han, men ser du, om kvällen går solen ned och om morgonen går den upp, floderna rinner ut i havet och vulkanerna har sina utbrott, jag har ett jobb, friska barn och en hyfsad ekonomi, och vi har ris på bordet varje morgon, så vem bryr sig?

Och jag förstod, att för den fatalistiskt sinnade indonesiern är livet en känslig blandning av skratt och tårar, och för de flesta betyder den nya eran, de nya makthavarna och eventuella territoriella eftergifter absolut
ingenting.

De övriga delarna i artikelserien kommer att handla om:
Suhartos långa skugga – vem blir nästa president?
Islamofobi och religionen som maktfaktor
Att göra affärer i Indonesien – korruption och nepotism med familjen i centrum
Vad gör kineserna i Indonesien?

Stefan Nylander

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.