DEN ONDA GODA FIENDEN

Narkotikadiskussionen har under de senaste fyrtio åren varit såtillvida oföränderlig och resultatlös, att den fortfarande präglas av starka inslag och känslor av maktlöshet och hjälplöshet inför knarket – det som Kettil Bruun kallade “den goda fienden”, därmed åsyftande tendensen att använda knarkproblemet som en allmän soptunna för att förklara och bortförklara invecklade och pinsamma sociala problem.

Knarkberoendet och alla de mänskliga och sociala tragedier som det medför i form av självmord, våldsbrott och annan kriminalitet kombinerat med samhällets oförmåga att komma till rätta med problemen, och därpå följande känslor av skuld och hjälplöshet har medfört, att varje försök till en saklig, analytisk och instrumentellt inriktad knarkdebatt förefaller omöjlig. Under de tolv år jag satt i Riksdagen diskuterades knarkproblemet regelbundet, speciellt i anknytning till det ökade knarkutbudet och ungdomarnas ökande knarkande. Diskussionerna ledde till just ingenting. De var i regel präglade av försök att moralisera och plocka billiga politiska poäng genom att kräva ökade resurser till polis och tull, mera tvångsvård och slutna specialanstalter och mera information till hemmen, skolorna, arbetsplatserna. En genomgående tendens har varit tron, att mera pengar löser problemen – en vanföreställning som är desto farligate, då den samtidigt tycks befria oss s.k. normala konsumenter från övrigt ansvar.I sin iver att köpa sig fri från delaktighet och ansvar gör sig många illusionen att långvarig tvångsvård vore en lösning för många svåra missbrukare. Var och en som arbetat med mänskor med knarkberoende vet, att det finns föga underlag för någon överdriven vårdoptimism. Motivationen att binda sig vid ingångna vårdöverenskommelser är i regel lindrigt sagt ambivalent, införskaffandet av den behövliga dosen knark är ofta den allt överskuggande målsättningen. Ingångna överenskommelser och löften blir betydelselösa. Jag menar inte, att vården inte skulle kunna hjälpa och t.o.m. bota en del knarkare. Men en grundlös vårdoptimism är en dålig utgångspunkt när det gäller att komma tillrätta med ett mångbottnat och svårtacklat problem.

Knarket är “den goda fienden” i den bemärkelsen, att vi tycks kunna uppröras av tragiken och också utnyttja vår upprördhet politiskt. Sämre ställt är det med kunskaperna och konkreta åtgärder, inte alltid populära eller politiskt vinstbringande, som skulle behövas för ett långsiktigt antinarkotikaarbete – där det samtidigt blir fråga om förebyggande verksamhet, polisiära åtgärder för att förhindra knarkbrottsligheten och smugglingen, samt de olika vårdformer som vi av erfarenhet vet att kan vara till hjälp, och någon gång till bot.

Rent kvantitativt är sprit, tobak och lugnande mediciner fortfarande det allt överskuggande folkhälsoproblemet. De senaste årens erfareheter och statitisk befäster ändå uppfattningen, att de internationella narkotiskasyndikaten nu opererar med full kraft också i Finland. Som vi väl vet, är knarkhandeln, vid sidan av handeln med sex och vapen, det snabbaste sättet att göra pengar i dagens värld. För att effektivt stävja knarkkriminaliteten behöver tull och polis alla de resurser som en framgångsrik verksamhet förutsätter. När gränserna inte längre bevakas krävs effektivare polisiärt samarbete mellan länderna. Dock: narkotiska ämnen har funnits i alla kända samhällen. Knarket har kommit för att stanna. Ett knarkfritt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas.

Vi vet att behandlingen av tungt narkotikaberoende är svår – ibland omöjlig – att vården kräver lång tid och att vi får räkna med många misslyckanden och återfall på vägen. Därför är det vettigt att sätta in maximala resurser för att förhindra uppkomsten av knarkberoende. Kan man förebygga eller föregripa knarkproblemen? Är alla medborgare potentiella knarkare? Om inte – vilka är de riskfaktorer, i bakgrunden, uppväxten, personlighetsutvecklingen, som predisponerar till knarkberoende? Kan vi förutse vem av oss som löper risk att bli beroende?

I Sverige förs en livlig diskussion om dehär sakerna. I Dagens Nyheter 29.8 –99 hävdar docent Ted Goldberg att nio personer av tio som prövar knark undgår faran att bli knarkberoende. Riskfaktorerna är många och olika. Olika former av traumatiserande upplevelser i barndomen, samt sociala faktorer som fattigdom, föräldrarnas eller den ena förälderns alkoholism, fysisk aga, svåra och ofta våldsbetonade konflikter i barndomshemmet, att bli utsatt för motstridiga och oklara krav och förväntningar, ett dåligt eller icke existerande fadersförhållande, avsaknaden av positiv respons, avsaknad av konsekvens och klara regler och gränser i uppfostran, kroniska sjukdomar i familjen, sexuellt utnyttjande – dylika faktorer utgör predisponerande riskfaktorer. Alltså sådana förhållanden och upplevelser som förhindrar uppkomsten av en god självkänsla och en normal bastrygghet i barndomen. Liknande bakgrundsfaktorer finner man också i många fall av narcissistiskt eller gränspsykotiskt störda personer.

Om vi kan enas om att ovan nämnda faktorer medverkar till en ökad risk att bli missbrukare, vilka skulle då våra slutsatser och konsekvenser vara då det gäller den förebyggande vården?

På ett allmänt plan naturligtvis: ett bättre och mer rättvist och jämlikt samhälle där fattigdomen är eliminerad och familjer i ett tidigt skede kan få hjälp med att överkomma sina interna problem. En aktivare och bättre familje- och bostadspolitik. Ett möjligast tidigt ingripande för att hjälpa det barn som visar tecken på missanpassning och känslomässiga störningar. Ted Goldberg avslutar sin artikel i DN såhär: “Vi kan inte säga på förhand exakt vem som kommer att bli problematisk konsument av narkotika, men vi vet ganska väl vilka som löper stor risk för att bli det och vilka som knappt löper någon risk alls“.

Hur kunde vi skapa ett system som skulle garantera ett möjligast tidigt ingripande från de vuxnas eller från kamraternas sida i sådana fall, där det finns tecken som tyder på att barnet eller den unga behöver hjälp och vård för att den negativa utvecklingen inte skall bli manifest och kanske omöjlig att påverka? Kunde ett nätverk bestående av barnets närmaste, lärare, kamrater och sådana personer som känner barnet (genom idrotts- eller annan föreningsverksamhet) fungera förebyggande? Hurudan kunskap och utbildning skulle behövas när man deltar i ett dylikt nätverk?

Borde cannabis legaliseras? Kanske beroende på att jag själv sedan 60-talet försökt sköta alkohol- och drogberoende personer, ofta unga och blandmissbrukare, och att jag i dethär arbetet har sett så många unga mänskor gå under i sitt knarkberoende, har jag svårt att förhålla mig positivt ens till cannabis. Jag vet att många mänskor kan använda hasch och marihuana på ett sätt som gör, att de negativa effekterna är mindre än vid regelbundet alkoholmissbruk. Men jag bekymrar mig för den minoritet, de barn och unga som kanske hör till den riskgrupp som jag ovan skisserat, som efter tidigt cigarrettrökande börjar med cannabis och sedan blir beroende – kanske av cannabis, kanske av andra farligare droger. Risken med cannabis, rökt ofta och regelbundet, tycks för somliga vara den, att den vanliga vardagsverkligheten börjar kännas alltför trist och enformig. Förmågan att klara av och komma igenom vanliga besvikelser och frustrationer kan också bli allvarligt nedsatt. Man behöver droger för att klara av det vanliga livet.

Då är risken där, och förutsättningarna för ett allvarligt narkotikaberoende.

Narkotikaproblemet är också en del av den psykiska hälsans problematik. För att skapa en helhetsplan för hur vi skall komma tillrätta med “den goda fienden” föreslår jag, att regeringen med den goda Eva Biaudet som ansvarig för dehär frågornas vård- och omsorgsaspekt, så snabbt som möjligt för en mentalpolitisk och narkotikapolitisk redogörelse till Riksdagen. I Riksdagens utskott finns de bästa förutsättningarna att utarbeta ett rationellt handlingsprogram för att bekämpa narkotikan. Vi behöver ett program för prevention och upplysning, ett realistiskt vårdprogram och åtgärder för att effektivisera tullens och polisens knarkbekämpande arbete.

Claes Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *