En mörk kväll i november, i ett lågt, liksom tillbakadraget hus på Köpmansgatan i Mariehamn. Det är tyst och lugnt – vem skulle kunna tro att här hålls en utställning som på andra orter drivit människor till raseri, till våldsamma demonstrationer, till bomb- och mordhot, till misshandel?Upp för en sliten gul trappa, beklädd med badrumsvita kakel. Längs trappan levande ljus, i andra våningen ett enda rum. Väggarna täckta av svart tyg, från en bandspelare sakral musik, en mansröst mässar ”Kristi blod för dig utgjutet” mot bakgrund av ett stilla sorl av röster från de fåtaliga besökarna.

Elisabeth Ohlsons Ecce Homo har nått Mariehamn.

Tolv fotografier, tolv mångomtalade fotografier som placerar in Jesus bland bögar, lesbiska, transvestiter, hiv-sjuka i en modern värld.

Och de är överväldigande.

Inte bara för att de är så stora – som altartavlor – men för att de vibrerar av ljus, av liv, av intensitet i den slitna Kakelhallen. Den är egentligen för liten, bilderna äter upp allt utrymme, det blir svårt att hitta de nödvändiga andhämtningspauserna, de som behövs när man ser Pietà – en sörjande kvinna håller en utmärglad aidssjuk man i sina armar, bilden tagen framför avdelning 53 på Södersjukhuset i Stockholm, där många aidssjuka vårdats. Eller Korsfästelsen: en ung man knivhuggen till döds, han ligger i skuggan av ett kors, en enda solstrimma från en annars svartoxiderad himmel lyser på skinnskallarna som avlägsnar sig – man hör inom sig hur en av dem ännu ropar ett hånfullt ”Bögjävel!”.

Andaktsfullt

Religiös konst lämnar mig i regel oberörd – den handlar så ofta om ett likgiltigt kopierande av väletablerade förlagor. Men det finns också de där enstaka bilderna, skulpturerna, byggnaderna som fyller mig med… andakt, även om jag som icke-troende har svårt att ta det ordet i min mun, att ens tänka det.

De tolv ”altartavlorna” som ingår i Ecce Homo är religiös konst.

Tillsammans står de för en nytolkning av ett budskap som för många blivit utslitet, klichémässigt. Söndagsskolejesus och Paragrafgud – gäsp.

Det här är något helt annat. Här finns samma eviga budskap, men här finns också en direktkontakt med nutiden, ett vibrerande här och nu som griper, som håller fast. Jag ser det som så många med ord försökt övertyga mig om att kristendomen handlar om: kärleken, toleransen, medmänskligheten. Att alla förtjänar att vara delaktiga av den.

Senare läser jag Gabriella Ahlströms reportagebok Ecce Homo. Berättelsen om en utställning. Och kan inte låta bli att tänka som så många gånger förr: Det är något fel på vår etablerade statslutherska religion. När det krävs en outsider, en som själv tillhör en föraktad samhällsgrupp, för att förklara det kristna kärleksbudskapet på ett sätt som berör, när de som har det största tolkningsföreträdet inom kyrkan inte klarar av det själva – då är det något fel.

Av Ahlströms bok framgår vilket syfte Ohlson hade med Ecce Homo: Att transponera en Jesus från då till nu, visa på vem han skulle närma sig om han fanns idag, vad han skulle göra. Chockeffekten, den som gjorde att kyrkliga kretsar rasade, den som drev fram de bigotta åsikterna, de hätska gärningarna och orden – den var inte avsiktlig. Elisabeth Ohlson hade aldrig förväntat sig demonstrationer och motdemonstrationer, bombhot, massmediehysteri och moralpanik (av boken framgår vilken enorm omfattning de faktiskt fick när striden pågick som värst).

Knappast hade Ohlson heller förväntat sig en häftig mediedebatt om triviala detaljer som storleken på en mans könsorgan, om vad en hand löst placerad på en höft betyder eller inte betyder.

En modern Gustave Doré

De tolv bilderna är en illustrerad Bibel. Här finns alla de viktiga scenerna: Bebådelsen, Krubban, Dopet, Veropet (”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in” – Matt. 23:13), Intåget i Jerusalem, Nattvarden, Judaskyssen, Jesus dignar under korset, Korsfästelsen, Pietà (”Moder, se din son” – Joh. 19:26), Jesus visar sig för kvinnorna – och Himlen.

En del av dem berör djupt, väcker sorg och vrede över hatet och bigotteriet i världen. Andra roar, som bilden av himlen – en närmast kitschig bländvit bild av lyckliga vitklädda människor i ett vittvittvitt ljus, så vitt att dalmatinern i ena hörnet nästan bara syns tack vare sina svarta fläckar. Hurdan skulle himlen annars vara?

Det är möjligt att de tolv bilderna framöver blir ikoner för dem som kämpar för de homosexuellas mänskliga rättigheter, att de med tiden flyter in bland alla andra bekanta propagandabilder för eller mot olika saker, att de så att säga marginaliseras på samma sätt som sina modeller. Även så tjänar de ett viktigt syfte.

Grandet i din grannes öga

Men det grundläggande budskapet är ändå: allas lika rätt till människovärde, till acceptans, till att inte behöva kämpa för rätten att vara den man är – ”Var inte rädda, Gud är kärlek”, som det står på den enkla A4:an som utgör utställningskatalogen. För tvåtusen år sedan användes publikaner, prostituerade och brottslingar som exempel på det. Idag är det bögar, lesbiska, transvestiter.

Det går att haka upp sig på det fysiskt-köttsliga vem-håller-handen-var-och vad-gör-de-sedan. Det går att ta avstånd från Ecce Homo. Men förlåt en enkel ökenvandrare: jag tror att det kräver att man då bortser från det kärleksbudskap som ändå sägs vara kärnan i kristendomen.

Mera info om Ecce Homo på webbsajten www.eccehomo.nu – där finns också de bilder som nämns i texten här ovan!

Elisabeth Ohlson: Ecce Homo. Fotoutställning, visades i Mariehamn 11-28.11, kommer till Helsingfors under Kulturhuvudstadsåret.

Gabriella Ahlström: Ecce Homo. Berättelsen om en utställning. Albert Bonniers förlag 1999, 257 s.