”The key ingredient of their silicon snake oil is a technocratic belief that computers and networks will make a better society. Access to information, better communications, and electronic programs can cure social problems. I don’t belive them. There are no simple technological solutions to social problems.”

Clifford Stoll, ”Silicon Snake Oil”,
sida 50. Anchor Books, 250 s.

År 1994 träffade jag en amerikansk publicist. Han berättade hur internet hade spritt sig inom journalistiken som en löpeld det senaste året, från att ha varit akademikernas favoritleksak innan dess.

– Nu kommer internet bli en viktig maktfaktor, predikade han på en privat middag. Jag hade nyligen kommit hem från Malaysia, där mikrochip-industrin och bl.a. Nokias fiberkabelproduktion hade blommat upp ordentligt. Alla talade om kommunikationsexplotionen, men jag förstod inte riktigt ännu vad det var.

”Internet??” undrade jag tyst utan att vilja avslöja min okunskap. Nästa dag ringde jag till TT och sökte ett av de hundratals svenska journalistsommarjobben som jag genom åren inte fått. Redaktionssekreteraren på utrikesdesken tyckte inte att det var aktuellt för mig att skicka in något CV. Till slut slängde jag ur mig:

– Har ni förresten internet på TT redan?

Han blev mållös – visste inte vad det var. ”Där fick du!” tänkte jag och lade på luren.

Schackspel mot datorn

Sedan smittade internet av sig på alla som kom i kontakt med webben. Jag skaffade mig en Mac och internetabonnemang. Jag läste de obegripliga manualerna, som alltid missade att skriva ut ”gå sedan till menyn och klicka vidare” eller något motsvarande så jag fastnade kväll efter kväll. Men sakta byggdes mitt teknolegoverk upp. Många gånger gjorde jag precis tvärtom som det stod i de tjocka manualerna. Jag vägrade att känna mig rädd eller dum och fortsatte mitt mentala schackspel mot datorn. Och lärde mig att använda fanskapet till slut. Den enda känslan som var uttalad var grundlig ilska, eftersom allt tog mycket längre tid än vad jag trodde.

Så småningom var jag på nätet på kvällarna. Chattade med någon i Indien, fick ICQ-meddelanden, skrattade och grät. Jag hittade freeware och installerade det ena programmet efter det andra. Jag vann en scanner i en tävling som organiserades av en radiostation på nätet. Mina teleräkningar tickade iväg och barnen började leverera syrliga kommentarer såsom ”när jag blir stor skaffar jag mig aldrig en dator utan leker med mina barn”. De blev något gladare när jag organiserade en resa till Disneyworld i Florida för att hälsa på någon som jag träffat via nätet.

Bredband löser inte sociala problem

Mot den här bakgrunden är det både roande och upplyftande att läsa Clifford Stolls sylvassa kritik Silicon Snake Oil mot internetfanatiker som levererar bredband och networking som den saliggörande lösningen på alla problem. Stoll visar istället hur internet och information age skapar nya problem och knappast löser de gamla, såsom ”wise guys” och ”gurus” och ”wizards” hävdar. Hans tes och argument är helt enkelt att teknik ingalunda löser sociala problem. Informationsteknik kan alltså inte lösa problem med ojämn ekonomisk utveckling, fattigdom, alienation, segregation eller skolans problem.

Stoll frågar sig också här varför dessa internetexperter som hävdar motsatsen kallas med magiska namn… och fortsätter undra varför alla handböcker för ”enkla program som Word” är på över 1 000 sidor och heter ”internet för idioter” eller ”datorer för dummies”…!

Boken är en meditation som han skrivit för att komma underfund med datorernas roll i sitt eget liv, speciellt när han själv är datorexpert och astronom, m.a.o. en naturvetenskapligt skolad forskare. Därmed är texten disponerad som en process och tankegångarna hit och dit under skrivandets gång påminner mig om Milan Kunderas sätt att berätta en historia. Men så påpekar också Stoll att medvetandet tänker i koncept – inte i korta bittar av information. Han skriver såsom han tänker, inte såsom datorn är programmerad.

Det rätta svarets tyranni

Stolls kritik inleds med alla populära myter om internet och datorer. Han analyserar begreppen interaktiv samt multimedia – som tycks vara dagens slogans i allt – och undrar vad man egentligen menar med dessa. Enligt Stoll är en fotbollsmatch minst lika interaktiv underhållning som ett dataspel, då tiotusentals supportrar skrålar för sitt spelande lag.

– Interaktiv datorunderhållning ger dig ett urval med många olika utslag som alla är förprogrammerade. Upplevelsen är lika interaktiv som en godisautomat, skriver Stoll.

Och med samma intensitet attackeras begreppet multimedia. Datorer är inte multimedia, utan utvecklar bara ögats och fingrarnas färdigheter. Man upplever inte med alla sinnen. Stoll säger sig aldrig ha upplevt en ”fantastisk” -upplevelse vid en  presentation av en CD-rom, såsom man kan göra t.ex. med konstverk i verkligheten. Och den slutliga spiken levereras av datorernas logik:

– Många datorspel odlar det rätta svarets tyranni. Du har ett antal alternativ och när du väljer rätt avancerar du i spelet, konstaterar Stoll.

Enligt Stoll behövs det för en helhetsupplevelse någon som man kan dela upplevelsen med när det gäller underhållning, samt argumentation och konceptualisering när det gäller läroprocesser. Att titta på en skärm med blinkande figurer, snabba kast och som blir medgörlig när du kan ställa de rätta frågorna för att få fram de rätta svaren har enligt Stoll föga att göra med multimedia.

Är kortspel finare på datorn?

På ett högst roande sätt funderar han också kring fenomenet, som låter folk att läsa onödiga tidningar, spela spel och bara tala strunt i timmar på arbetstid om det sker on-line, som dessutom kostar i kopplingsavgifter. Hade man dragit fram ett kortlek på arbetstiden och dragit en runda poker med kollegor, så hade de där i översta våningen blivit väldigt sura. Men när man sitter framför datorn och håller på med samma sak är det enligt dem där uppe ”kostnadseffektivt”, ”konkurrenskraftigt”, ”utveckling” etc. Stoll påpekar att om man blir frustrerad är det betydligt lättare att slänga sina spelkort i väggen än sin Pentium.

När det gäller sociala relationer så fungerar on-line relationer enligt Stoll dåligt, om man inte räknar bort några undantag. Visserligen kan man lära känna någon utanför sin egen socialgrupp på ett sätt som aldrig skulle fungera ute i samhället (professor-nioåring, gammal-ung, präst-rasist etc.) men få utvecklar djupa relationer. Och det beror på enligt Stoll att man behöver aldrig investera emotionellt kapital på on-linerelationer. Man behöver inte visa sina innersta känslor på ett sätt som syns i vanlig ögonkontakt, eller hörs på rösten, man kan logga ut när allt är obehagligt och framför allt kan man presentera sig på ett sätt som inte stämmer med verkligheten – som snyggare, smartare, yngre.

När blir beroendet skadligt?

Samtidigt påpekar han att många upplever just detta som befriande. Därför fastnar allt fler på nätet. Enligt amerikanska och finska (www.paihdelinkki.fi) definitioner anses nätanvändning skadlig eller sjuklig om man hänger framför tangentbordet mer än 38 timmar i veckan och merparten av denna tid används för de sociala kontakterna på nätet. Stoll berättar att i USA börjar man se en ny företeelse: computer widows, kvinnor, vars män sitter hela den gemensamma tiden framför familjens dator.

En myt som Stoll skalar av är att datorer utvecklar inlärning av andra ämnen. Tvärtom befrämjar datorer expertkunskaper såsom programadministration, operativa uppgifter, nätsupport, webdesign. Att kunna ett område ger inte tillträde till det andra. Dessutom blir det mesta gammalt snabbt. Det du lärde dig för 10 år sedan är musealt idag, och du kan just och just ha nytta av dina studier för 5 år sedan. Det finns ingen ramvetenskap om datorer såsom inom fysik, biologi, historia och andra etablerade vetenskaper. Det jag lärde mig av BASIC -dataprogrammering i USA 1981 är helt oanvändbart idag. Dessutom blir även tekniken gammal och man kan inte använda samma disketter, band, kopplingar och burkar idag, som för 10 år sedan. Eller rättare sagt kan jag inte öppna disketterna som jag sparade för 12 år sedan, när min dotter föddes och jag skulle vara en digitalmamma. Däremot kan jag titta på alla analoga pappersbilder som tagits av henne som baby.

Sandkorn i Sahara

Men den allra största myten enligt Stoll är att data underlättar vår orientering i verkligheten. Data är sandkorn i Sahara, och ökar inte vår förståelse på något sätt om vi inte lär oss att tolka data och information, och har någon nytta av det. I min dotters skola i Frankfurt står det på tavlan:

”A drop of knowledge is more than an ocean of information”. Det är väl det som Stoll menar.

Tyvärr har skolor – speciellt i Sverige – förväxlat kunskap med information. Istället för att satsa på kunskap, sätta mätbara mål och ge barnen klara och tydliga instruktioner, har man flummat in i en ström av att ”elever skall själva ta reda på vad de ska kunna” och detta med hjälp av datorer som kostar lejonparten av skolans budget, så det finns inga extra pengar för bra lärarlöner, speciallärare, utflykter, bibliotek, nyttig skolmat eller ordentliga böcker. Ändå visar det sig i amerikanska undersökningar som Stoll refererar till att elever söker kunskap mer effektivt i böcker och kortkataloger än i internet. Men framförallt har skolan övergett sin roll att lära elever att tolka data och information. Skolan sviker dem i förståelse, reflektion och analys.

Varje ord känns bekant, det kan jag medge med mina erfarenheter som gymnasielärare (1995-1998) i Sverige i bakgrunden. Dataavdelningens killar på skolan tryckte på för avancerade nätlösningar och nya datorer (Macar ut och PC in). När lärare behövde hjälp tog det veckor. Alla lärare skulle på egen tid lära sig programmen dataavdelningen ansåg nödvändiga. Men dataavdelningen behövde aldrig lära sig vad lärare gjorde på lektionerna, och t.o.m. ifrågasatte vissa dataprogram som lärare redan hade använt som stöd i undervisningen. När datorn inte fungerade skyllde dataavdelningen på okunniga användare. Överhuvudtaget betraktade man användarna som problem, inte som klienter.

Mina problem slutade när jag fick stopp i radioundervisningen p.g.a. två nya PC-datorer som inte fungerade. Till slut tog jag in extern hjälp som på några timmar konstaterade att datorerna var defekta – fel på moderkortet – och aldrig hade fungerat. Ut med apparaterna och in med räkning till dataavdelning för extern hjälp. Sedan fick jag alltid snabb hjälp och respekt av dessa hackers. Men problemet med ledningsgruppen kvarstod. De hade inte tillräckligt baskunskaper när de beslutade om inköpen till skolan och förlitade sig blint på dataavdelningen.

Ökar inte demokratin

När det sedan gäller demokratiutvecklingen och datorer så avfärdar Stoll snabbt tankarna om att on-line ökar demokratin. Alla röster hörs inte på och genom on-line, bara deras som har datorer och datakunskap. Stora grupper blir utanför. Men samtidigt attackeras deras deltagande i samhället genom att man ifrågasätter bibliotek, informationsmöten, tidningar och andra sätt att nå de datorlösa medborgarna. Makten och deltagandet koncentreras till dem som kan koppla upp sig.

Och även där är det en myt att deltagandet ökar. Om vi ska kunna skicka e-mail till alla riksdagsledamöter och ministrar och ideligen kräva ansvar av dem, måste de skapa en enorm administration för att hantera den här kommunikationen. Och vi är inte säkra på vem som har skrivit e-postsvaren till oss. Dessutom är det ju hur lätt som helst att duplicera ett e-postmeddelande till tusentals och därmed t.ex. påverka röstresultaten i on-lineval. Fusk!

Men den största myten enligt Stoll är att man skulle kunna hantera mycket komplicerade ämnen genom simpla e-postomröstningar eller e-debatter. Det krävs mer underlag för goda, långsiktiga beslut.

”Det kan användas emot dig”

Stoll harvar genom också andra myter. Till exempel den här om papperslösa kontoret. I och med datorer sparar man det mesta på hårddisken eller disketter, men trycker även ut papperskopior på allt. Överhuvudtaget diskuterar Stoll utsikterna för kreativa och trygga arbetare i olika organisationer, när dataavdelningen genomsyrar allt genom centraliserade beslut och standardisering. Stoll menar att de som är riktigt kreativa och vägrar gå med strömmen åker ut i kontrollsystemet som bygger på att man ska använda datorn si eller så.

Detta påminner mig om en diskussion som jag hört på pendeltåget i Stockholm. Två damer som uppenbarligen jobbade för landstinget pratade om det nya interna e-postsystemet. Den ena damen sade att hon inte hade svarat på posten från systemoperatören varefter den andra snabbt kommenterade detta:

– Du måste svara, för de kollar vem som gått in i sin brevlåda och kan använda e-posten. Det registreras och kan användas mot dig senare…

De programmerar också oss

När Stoll analyserar nätanvändningen upptäcker han att det finns mycket felstavat skräp on-line. De populära diskussionslistorna svämmar över när tusentals skall delta i snacket. Rapporter och hemsidor skrivs slarvigt. Nätet har inga redaktörer som sållar och filtrerar bort det överflödiga, det är ju mot internets principer. Det leder till att för guldkorn ibland får man stå ut med tiotals timmars harvande genom brus och meningslösheter. Rakt på sak, tänker jag när jag minns t.ex. de otaliga frågorna om offentlighetsprincipens detaljer på den svenska journalistlistan (som ursprungligen var grävande journalisters lista men sedan svällde över till statstjänstemän, bensinbolagsinformatörer o.s.v.). Varje gång de kunniga journalisterna hade svarat till de mindre kunniga dök samma fråga garanterat upp efter någon vecka igen. Inget arkiv, ingen struktur, inga recensioner – bara flöde.

Stolls egna gedigna erfarenheter inom dataområdet ger honom självförtroende att filosofera kring hur vi påverkas av datorer:

– Vi programmerar datorer men dessa programmerar också oss.

Han köper inte argumentet att datorer är verktyg för tänkande, utan Stoll menar att datorer kan hämma våra fria tankar. Det ska ske genom  att datorer kräver ett visst språk, ordning och system för att fungera. Dessa baseras på små enheter, digitaler, eller andra semiotiska gryn. Om man gör avstickare från dessa då fungerar inte burken. Men tankeverksamheten sker i koncept, inte i bitar av information, påpekar Stoll. Datorn kan hantera frågor såsom ”vilket av dessa tre alternativ är rätt” och vara förprogrammerad att gå vidare när du klickat på rätt alternativ. Men den kan inte hantera ditt svar på frågan:

”Hur påverkade 1800-talsjuridiken kapitalismens förutsättningar?”. Och det är i det senaste alternativet som man måste tänka kreativt och brett.

Inlärning måste inte vara lätt

Kapitel nio i boken ägnar sig åt pedagogiken, skolor och bibliotek. Om man inte har tid att läsa hela boken så kan det vara bra att ta sig tid att i alla fal läsa detta kapitel. Stoll tar här upp vitt skilda aspekter av livet i klassrummet. Han konstaterar att man inte blir klokare av att göra en e-postundersökning av hur mycket en pizza kostar i olika delstater, som vissa mellanstadieklasser i USA har gjort. Men om man analyserar varför pizzan är dyrast i Alaska kan man bli lite klokare för då sätter man informationen in i ett sammanhang och skapar kunskap. Han påpekar också att med samma peng eller mindre som man kan man göra en klassresa till Seaworld i Florida kan man koppla upp en hel klass och sedan lära sig om fiskar och havet på internet.

Stoll menar att barnen behöver två saker  som grund för sin inlärning och dem kan inte datorer ge. Det första är upplevelser. Därför skall man inte lämna dem ensamma med on-line-lektioner utan gå ut och göra saker. Det andra är den sociala kontakten med vuxna. Man måste diskutera, fråga, ha förebilder, ha mänsklig kontakt. Det kan datorer aldrig ge. Så enligt Stoll är det bra att ha datorer i klassrummen, men de ska inte ta ansvaret för inlärning eller lärarkontakten.

– Och varför har vi den illusionen att inlärning skall vara kul och lätt? Det är hårt arbete, tråkigt och kräver disciplin. Men med datorer lurar vi barnen att tro att all inlärning skall vara lättsam, dundrar Stoll.

Datorer eller bibliotekarier?

Parallellt med klassrummen har även biblioteken fått öppna sina dörrar för dataterminalerna. Ut åkte de gamla kortarkiven, som bibliotekarier under hela 1900-talet tålmodigt odlat. Ut åker tidskrifterna, p.g.a. ekonomiska omprioriteringar. Istället för dyra tidningar köps datorer. Och när allt är katalogiserat on-line åker väl de flesta bibliotekarier ut också. Stoll menar att detta är höjden av dumhet:

Här talas det om ”informationsåldern” och vilka är de som är proffs på information?! Bibliotekarier så klart! Och inte heller använder datasnubbar deras hjälp när de skapar on-line-kataloger, fast de har jobbat med katalogisering i decennier, enligt Stoll, som aldrig hittar snabbt för han begriper inte sättet att organisera information inom on-line-kataloger.

Boken är en mycket roande och träffsäker filosofering kring dataåldern och dess svagheter. Stoll lever i en akademisk värld och använder sig mycket av kända undersökningar som hans kolleger har gjort i vitt skilda discipliner som stöd för sina argument. Samtidigt väver han in sina egna erfarenheter på ett mycket subjektivt sätt. När jag samtidigt håller på med att harva igenom Manuel Castells tunga bibel Information Age märker jag att Stoll är en äkta humanist, som flyter över fakultetsgränser med en elegant lätthet. Samtidigt lämnar han ett djupt intryck och får läsaren reflektera över sitt eget förhållningssätt i dessa frågor. Egentligen menar Stoll att ”get a life before you get a computer”. Skrattet fastnar i halsen.

Johanna Parikka Altenstedt

I en intervju i nummer av Der Spiegel med datorer och barn som titeltema (42/99) talar Clifford Stoll om Internet som en faustisk pakt. Faust fick av Mefisto allvetande och allmakt i utbyte mot sin själ. Det samma hoppas vi få av vår tids ”Mefisto”, Bill Gates.

Johanna Parikka Altenstedt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.