Svenskarna som stred för Hitler är namnet  på både en bok och en tv-serie som den senaste tiden givit ytterligare bränsle åt den svenska debatten om landets förhållande till Nazityskland.Någon allvarlig och genomträngande offentlig uppgörelse har egentligen aldrig ägt rum i Sverige när det gäller landets förhållande till Nazityskland. Visst har många artiklar  och böcker under årens lopp skrivits och diskussioner förts. Men någon genomgripande genomlysning av perioden har aldrig genomförts och någon egentlig kollektiv och offentlig uppgörelse har aldrig kommit till stånd.

Orsakerna är naturligtvis flera, men kanske främst att så många, och från så många olika håll, agerade på ett sätt som i dag kan betraktas som mycket tvivelaktigt i sitt förhållande till  Nazityskland. Kungahus, kyrka, näringsliv, i stort sett samtliga politiska partier, militär, säkerhetspolis med flera har samtliga mer eller mindre varit inblandade i en historia som stundtals varit mycket smutsig och i flera fall föga ärorik.

En ärorik historia?

Den officiella bild som härskat här i landet under de senaste femtio åren har i stället i stort sett varit, att Sverige genom sin neutrala hållning och genom ett väl genomfört taktiskt politiskt agerande lyckades med att stå utanför kriget. Priset för detta var några eftergifter, men inte alltför tvivelaktiga sådana, som exempelvis de tyska trupptransporterna genom landet under kriget. I stora drag en ärorik nationell historia där nazismen betraktats som en marginell företeelse, som inte behövde redas ut offentligt.

Naturligtvis har man velat värna om den bilden, speciellt den generation som var direkt ansvarig och gärna ville glömma, men inte minst de socialdemokratiska regeringar som styrt landet under nästan hela efterkrigstiden och velat framhålla sina företrädares kloka agerande.

I dag börjar den här bilden att krackelera. Kanske främst beroende på att avståndet till krigsgenerationen blivit tillräckligt stort, men kanske även på grund av att en ny generation nazister gjort entré i landet.

Senkommen diskussion

Under de senaste åren har jag hört många här i Stockholm utbrista: “att det skulle ta så lång tid”.

För det är nämligen först under de senaste tre åren som en offentlig diskussion börjat växa fram. En diskussion som tog sin början med naziguldet och stulna judiska egendomar. Där det visade sig finnas även en svensk koppling, som den så kallade Wirténkommissionen nu utrett och om vilken statsminister Göran Persson nu säger:

“Vi vet att en del av det guld som Riksbanken kom att disponera genom Sveriges handel med Nazityskland under krigsåren kan ha varit guld som rövats från judar och andra förföljda.”

Han tillägger också att svenska beslutsfattare hade kännedom om detta liksom om herrelösa bankkonton i svenska banker, men att de uppenbarligen avstod från att agera och att den nuvarande regeringen djupt beklagar detta.

Och det var kanske först förra veckan som ett rejält avstamp till en uppgörelse togs i den svenska riksdagen, när statsminister Göran Persson i ett tal deklarerade att han vill ha en total genomlysning av det offentliga Sveriges och enskilda svenskars förhållande till Hitler-Tyskland och Förintelsen.

Säpos arkiv skall öppnas och preskriptionstiden för krigsförbrytelser ska ses över. Samtidigt var det nog första gången som en svensk statsminister genomförde något som liknade en nationell avbön för “mörka fläckar” under kriget.

Hundratals SS-soldater

Under de senaste veckorna har också en bok som skrivits av journalisten Bosse Schön, med titeln Svenskarna som stred för Hitler fått stor uppmärksamhet i media och den har även gått som tv-serie. Schön berättar om de svenskar som frivilligt stred i Hitlers elitförband Waffen-SS. Han har kunnat belägga att det handlade om minst 260 svenskar ur alla samhällsklasser, men det kan ha varit så många som 500.

Efter kriget fortsatte ett flertal av dessa veteraner att aktivt arbeta för nazismen som medlemmar i olika nazistpartier. De hjälpte tyska och baltiska krigsförbrytare att finna en fristad i Sverige och att ta sig vidare till Sydamerika. För nynazisterna har de svenska SS-veteranerna tjänat som inspiratörer, finansiärer och fostrare.

Några av de 42 veteraner som fortfarande lever är medlemmar i veteranorganisationen Korps Steiner, som ingår i ett nazistiskt nätverk med förgreningar över hela Europa. Bosse Schön har fått några av dessa svenskar att öppna sig och berätta.

Den 79-årige Harald Sundin berättade på bästa sändningstid att han varit vakt i Treblinka och skjutit lägerfångar som försökt fly. Och sammantaget med alla andra berättelser i boken om avrättningar och andra grymheter rullade lavinen igång. Samtidigt avslöjades också att man i Sverige hade färdiga ritningar för byggande av judiska koncentrationsläger i skånska Sjöbo. Gamla listor på baltiska nazister och krigsförbrytare som funnit en fristad i Sverige lyftes fram, de flesta avlidna, något som varit känt länge, men som aldrig någon myndighet velat ta tag i.

Historien uppmärksammades i Tyskland och Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem sände en skrivelse till svenska regeringen där man framförde önskemål om utredning och åtgärder. Göran Persson antydde att preskriptionslagarna skulle kunna ändras. Justitieministern Laila Freiwalds konfronterades med direkta krav på att Sundin skulle ställas inför rätta och kristdemokraternas ledare Alf Svensson krävde en historikerkomission.

Sedan visade det sig att Sundins berättelse i flera avseenden innehöll uppenbara felaktigheter. Treblinka hade rivits, när Sundin uppger att han varit där och även före detta lägerfångar ifrågasatte hans berättelse. Vad var orsaken till detta? Mindes han dåligt och varför överdrev han saker?

Bibel för unga nynazister?

Samtidigt anklagade ett flertal kritiker Schön för att ha lyft fram veteranernas berättelser på ett okritiskt sätt, som i flera avseenden liknade försvarstal, med ursäkter för en dålig barndom o.s.v., utan personligt ansvar och att de engagerade sig med ett legitimt skäl – att slåss mot kommunismen. En mycket dålig förklaring som mycket länge varit officiellt gångbar i Sverige. Schön anklagades även för att hans bok rentutav skulle kunna tjäna motsatta syften: att glorifiera de här männen och att han skrivit en ny bibel för unga nynazister.

Och efter allt detta uppstod en diskussion om preskriptionstiden för brott mot mänskligheten. Brotten är enligt svensk lag redan preskriberade, efter beslut redan på 60-talet, då Sverige avstod från en förlängning. En förnyad diskussion togs upp under 80-talet, utan någon förändring och i sitt anförande i riksdagen talade Göran Persson om de principiella problemen att lagföra brott som redan blivit preskriberade. De flesta experter bedömer också en sådan förändring som omöjlig.

Men enligt Persson kommer frågan återigen att övervägas i samband med att regeringen tillsätter en utredning “som ska se till att preskriptionstiden för bland annat krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten tas bort.”

Göran Persson är egentligen också den förste svenske statsministern som visat prov på en ärligt uttalad vilja att verkligen göra upp med det förflutna och han driver dessutom frågan hårt, men var gränsen för uppgörelsen går och om den eventuellt gör halt vid det egna socialdemokratiska partiets dörr vet vi ännu inte.

Ett första steg i att belysa nazitiden var projektet Levande historia och skriften om detta må ni berätta, som handlade om Förintelsen och som distribuerades till hundratusentals svenska hem. Ett initiativ som även rönt internationell uppmärksamhet och där den stora internationella konferensen i Stockholm 26-28.1 om Förintelsen är ett fortsatt steg.

Ännu mycket att berätta

Och nu säger alltså Göran Persson att den svenska regeringen är beredd att göra vad den kan för att utreda Sveriges förhållande till Nazityskland, genom att skjuta till pengar för oberoende forskning, utan direktiv från statsmakterna.

Regeringen ska också pröva sekretesstiden när det gäller säkerhetspolisens handlingar så att forskare kan få tillgång till dem. Dessutom kommer, efter samråd mellan partiledarna, 40 miljoner av Riksbankens medel att avsättas för att stödja studier och hävdandet av den judiska kultur och det kulturarv som hotades av total förintelse.

Det är en bra början, men mycket återstår att lyfta fram som ännu inte diskuterats offentligt: Den svenska neutralitetspolitiken och dess konsekvenser. Den svenska militärens, kungahusets, kyrkans och framförallt säkerhetspolisens samröre med Nazityskland. Den svenska ovilligheten att ta emot judiska flyktingar och kraven på att få dem utpekade så att de kunde stoppas vid gränsen. De svenska interneringsläger som skapades för kommunister och vänstersocialister, där flera av dem som stridit för demokratin i Spanien hamnade och som aldrig fått någon upprättelse. Den svenska maktapparatens medvetna förtigande av nazisternas brott mot mänskligheten, för att förhindra att en opinion skapades mot Hitler. Men kanske framförallt den svenska industrins export till Nazityskland av främst järn och kullager, som enligt många kritiker bidrog till att förlänga kriget.

Det finns nämligen en annan bild än den av den svenska diplomaten Raoul Wallenberg, som hjälper judiska flyktingar på Budapests gator och den är inte lika vacker. Av ett land som stod och vägde och både var med och inte med i Hitlers krig. Ett land med mycken tystnad och rädsla. Där stora resurser sattes in för att tysta de kommunister, radikala socialdemokrater och liberaler som försökte väcka opinion mot nazismen. Om detta borde man kanske också berätta.