Med stigande irritation åhörde jag en paneldebatt om konstens roll vid Stockholms universitet. Det var en liten inofficiell tillställning och diskussionen skvalpade som vanligt kring frågor om konstens nytta (vad är det egentligen för idé med skräpet om ingen blir frälst eller ens får högre pension …ja ni vet, allt det där). Särskilt illa åtgicks som vanligt konst med en s.k. teoretisk dimension. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan undrade lite spydiskt varför i fridens namn det är så omoraliskt att skapa konst som står i dialog med annan konst. Ingen behöver stå och titta på Malevitjs vit rektangel på vit botten ifall man nu alltså känner sig utsatt för nån slags teori….
Det ramaskri som uppstod hade jag verkligen aldrig kunnat vänta mig. Konsten GÖRS ju ändå för DEN VANLIGA MÄNNISKAN!!! Jag blev fullständigt tyst och betänksam och gick därifrån. Av alla människor jag träffat i mitt liv aldrig nånsin skulle jag drista mig till att kalla nån vanlig och den som skulle komma farande med ett dyligt epitet om mig kan vänta sig en lång och krokig höger.
Väl hemkommen tänkte jag att det kanske var frågan om nån slags bonde, den vanliga människan alltså och jag höll långa arga monologer i vilka jag för min favoritkrukväxt framhöll att bönderna idag är en hårt slitande minoritet och att konsten förvisso GÖRS men knappast för nån specifik typ.
Nåja, det här uttrycket den vanliga människan har retat mig under hela min ett-och-ett-halvt-åriga Sverigevistelse. Det är nämligen ett uttryck som dyker upp var evigaste gång en diskussion snuddar vid temat moral. Det hjälper ingalunda att bedyra att man älskar små barn och gamla tanter, nämner man inte den vanliga människan så är det kört man är ohjälpligt omoralisk. (Möjligen kan man få epiteten elitist eller sjuk, men det är ingen fara, från dessa kategorier kan man enkelt botas till vanlighet: det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.
Jag hade så småningom laddat upp med en hel uppsättning monologer färdiga att sättas in i min slutgiltiga attack mot den vanliga människan. Så följande gång en av mina mycket trevliga bekanta igen drog upp det förhatliga uttrycket ur rockärmen frågade jag på ytterst finskt manér:
Kan du vara snäll och tala om vem fan den vanliga människan är för jag har verkligan aldrig träffat henne!
Min kompis ögon bara växte och växte (det berodde inte på svordomen) och till slut fick hon fram
– Men den vanliga människan…det är ju JAG!
Det här svaret har jag på mindre burdusa frågor fått upprepat för mig gång på gång. Så vad mina upprörda studentkolleger egentligen skrek på den där paneldebatten var att konsten görs för MIG, för OSS!
Denna vanliga människa, vilken obehaglig krypande självbekräftande konstruktion är hon inte! Vilket kusligt sätt att rota moralen och verkligheten i det egna perspektivet! Den vanliga människan är ingenting annat än en falsk gud som försöker forma oss att tro att vårt eget perspektiv sammanfaller med alla andras, att alla religioner, ideologier, språk, o.s.v. EGENTLIGEN besitter precis samma insikt. Vi tror alla på Jesus, vi bara KALLAR honom olika saker. Hela världen befolkas av vanliga människor.
Det är verkligen tur att jag är hemma igen i juntarnas och kufarnas land, hoppas det smittar. Jag tänker omedelbart sätta igång med att vara ännu mer socialt inkompetent och underlig än någonsin förr och skriva ännu fler skumma grejer i Ny tid, men framförallt tänker jag författa en lång ode till Kufen. Den kan börja ungefär så här:
O Kuf
och att ljus
i Hallonbacken
(förslag beträffande fortsättningen mottages med tacksamhet).
Tatjana Brandt
