Finland kommer fortsättningsvis att vara en representativ demokrati, där medborgarna väljer presidenten, riksdagsledamöterna och medlemmarna i kommunalfullmäktige. Vår demokrati kommer också i framtiden att vara en indirekt demokrati, där medborgarnas politiska deltagande huvudsakligen kommer att inskränka sig till deltagande i de politiska valen.
Men trots detta innehåller den nya grundlagen några stadganden som pekar i riktning mot det som jag här kallar medborgardemokrati. De stadgandena har tillvidare förblivit ouppmärksammade och det har heller inte förts någon som helst diskussion om vad de kan komma att betyda. Ärligt talat förefaller det som om de hade medtagits i grundlagen utan att någon egentligen på allvar brytt sig om att fundera på deras potentiella betydelse.
De stadganden jag tänker på har följande lydelse: ”Till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling” (2 §) och ”Det allmänna skall verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön” (20 §).
I princip kan dessa nya paragrafer införa alldeles nya dimensioner i vårt politiska system. Till den finländska demokratin hör härefter också sådana element som man brukar hänföra till den direkta demokratin, medborgardemokratin.
Men eftersom grundlagsstiftaren tillsvidare inte uttalat sig om vad de nya reglerna innebär, kan det förstås vara i överkant optimistiskt att läsa in i dem ett medborgardemokratiskt innehåll. Jag tänker i denna kolumn försöka utveckla några tankar om vad de kan betyda, om vi verkligen tar dem på allvar. De är alltför viktiga för att lämnas därhän.
Vi måste göra en åtskillnad mellan de organ och myndigheter som använder offentlig makt och de organisationer och medborgargrupper som använder samhällelig makt. Också den nya grundlagen utgår från att den politiska (offentliga) makten i framtiden ska utövas via representativa organ (riksdagen, kommunalfullmäktige o.s.v.). Men de grundlagsregler som gäller medborgardemokratin syftar inte på offentlig maktanvändning utan i stället på den makt som medborgarna och deras organisationer använder vid sidan av den offentliga makten. Statsmakten och den samhälleliga makten är alltså inte identiska. Traditionellt har vi likväl vant oss vid att tänka att bara den offentliga maktanvändning är maktutövning. Idén om den representativa demokratin har fått oss att tro att det inte existerar någon maktutövning utanför den politiska makten.
I verkligheten brukar vi makt överallt, också utanför de politiska institutionerna. Om t.ex. arbetstagarna inte har makt att påverka de strategiskt viktiga beslut som fattas inom företagen, saknar de facto (samhällelig) makt. Om eleverna i skolor och högskolor inte har några möjligheter att påverka undervisningens innehåll och de undervisningsmetoder som används, saknar de makt. Och så vidare.
Följande exempel är lite mer komplicerat. Låt oss tänka oss att de centrala arbetstagarna och arbetsgivarorganisationerna kommer överens om att arbetstagarna och -givarna inte får föra s.k. lokala förhandlingar om löner och allmänna arbetsvillkor. Det är enbart tillåtet att sluta sådana överenskommelser på central nivå. I detta fall står inte statsmakten och medborgarsamhället mot varandra, utan här är det i stället en konflikt mellan centralorganisationerna och de lokala arbetstagarna och arbetsgivarna.
Ur medborgardemokratisk synpunkt skulle naturligtvis den mest demokratiska lösningen vara att lokala förhandlingar är tillåtna. Men det är förstås tvivelaktigt om denna lösning trots allt vore den bästa. Centralorganisationerna kan nämligen – och ofta med goda skäl – påstå att de via sin egen styrka bäst förmår garantera att alla arbetstagare i stort sett ges samma förmåner och rättigheter, oberoende av i vilken kommun de råkar arbeta och leva.
Själv vet jag inte hur detta problem i framtiden skall lösas. Jag vill bara peka på att en utvecklad medborgardemokrati i framtiden kommer att ge upphov till nya diskussionsämnen och nya samhällspolitiska konflikter just av detta slag. Politikens karaktär kommer att förändras. I en viss mening kommer politiken att avpolitiseras samtidigt som den församhälleligas.
Men medborgardemokratins verkningar kommer antagligen också att utsträckas till hur de grundläggande rättigheterna bör tillämpas. Grundrättighetsfrågorna betraktas idag som enbart rättsfrågor. Om dina rättigheter har kränkts, bör du föra saken till domstol. Rättigheterna är dessutom enbart individuella. Och just därför har deras betydelse ur demokratins synpunkt blivit tämligen marginell.
Den som är arbetslös bör inte vända sig till andra arbetslösa för att försöka förbättra sysselsättningsläget i sin hemkommun. Han bör i sista hand vända sig till domstol för att få den arbetslöshetsdagpenning han är berättigad till. Detta är givetvis inte bra. Systemet har lett till att samhälleliga problem har börjat uppfattas som problem som bara gäller förhållandet mellan individen och myndigheterna. De samhälleliga frågorna har juridifierats. De har förlorat sin samhälleliga betydelse.
Många moderna grundrättigheter är likväl inte mera bara individuella rättigheter. De är till sin karaktär gemensamma och kollektiva. Jag nämner här rätten till hälsa, rätten till bostad och de s.k. miljörättigheterna, som helt enkelt inte kan förverkligas såsom individuella rättigheter. Och just av det skälet har de ofta blivit betydelselösa. Domstolarna kan inte behandla annat än individuella rättigheter. Deras uppgift är inte att lösa samhälleliga problem.
Om och när medborgardemokratin börjar tillämpas i praktiken, kan dessa gemensamma och kollektiva rättigheter börja fungera som viktiga strategiska redskap för att få till stånd betydelsefulla samhälleliga förändringar. Medborgarna och olika medborgargrupper skulle inte vara hänvisade till domstolarna för att få sina rättigheter tillgodosedda. De skulle i stället koncentrera sig på att t.ex. ta initiativ till utredningar och rapporter, i vilka de skulle redogöra för de ekonomiska, samhälleliga, politiska och övriga omständigheter som i praktiken står i vägen för ett fullt förverkligande av t.ex. rätten till hälsa eller rätten till en sund miljö. De skulle samtidigt kunna börja ägna sig åt det som är verkligt viktigt, d.v.s. utarbeta lösningsmodeller och alternativ.
På detta sätt skulle grundrättigheterna kunna börja fungera som sant demokratiska instrument (och inte bara som juridiska tekniker) för faktiska samhällsförändringar. Det viktigaste skulle inte mera vara att vinna en process i en domstol, utan att verkliga förändringsprocesser fås igång och att medborgarna aktiveras till konkreta aktioner.
Medborgardemokratin står inte – i min tolkning – i strid med den representativa och politiska demokratin. Den betyder i stället att demokratin fördjupas och att den utsträcks till samhällets olika nivåer och delsektorer. Folkets makt (demokratin) förverkligas fullt ut då den också omfattar medborgarsamhället.
Då den politiska makten i allt högre grad överflyttas på internationella organisationer och samfund, är det viktigt att medborgarmakten förankras i medborgarsamhället.
Lars D. Eriksson
