Det är bråttom, jag har ställt till med en av dessa ytterst sällsynta släktmiddagar (jag har visst gjort det bara en gång förut), en flyktig bekant dyker upp, slår sig ner, börjar prata.

Jag borde få fram något tyg som man kan ha som bordduk, ett som inte bär spår av att ha varit med om något liknande förut, jag borde skaffa fram stolar, lösa problemet med alltför få glas, bestämma mig för vem som ska få den andra kantstötta tallriken. Den uppdykta sitter kvar. Jag sa redan när jag öppnade dörren att jag väntade gäster, jag känner henne alltför lite för att säga ”Nej, nu får du verkligen gå.”

Hon fortsätter att prata. Hon är lärare, hon är rätt ung, jag frågar hur hennes lektioner är fördelade i år, snabbt  redogör hon för det.

– Det har blivit så tungt, fortsätter hon sen.

– Disciplinproblem?

– Det är vad flera av de äldre lärarna klagar över, men det är inte det det handlar om. Det handlar överhuvudtaget inte om undervisningen. De här tonåringarna är allt vilsnare och allt mera övergivna för varje dag som går. Det är inte undervisning de behöver. De behöver vuxna människor som bryr sig om dem.

Tonfallet är bekant. Det här har jag hört förut, den här frågan har jag ställt förut. I en liten oas i Sahara, till en nyanländ lärare. I den nyinrättade byskolan fanns inga disciplinproblem, sa han, för de här barnen var skolgången ett privilegium, något som öppnade världen för dem. Men, sa också han, det var inte undervisningen som var det viktigaste.

– En lärares främsta uppgift är att älska barnen. För dem som nyss har börjat skolan måste man vara som en mor och en far, en syster och en bror. Rädda barn lär sig ingenting.

Den pratsamma fortsatte.

– Jag kommer hem på kvällarna med en känsla av att ha svikit. Jag vet vad jag borde göra, men det går inte. Klasserna har blivit allt större och man kan inte ägna sig åt enskilda elever, det finns ingen tid för det.

Hon talade om kolleger, om sådana som hade gett upp, eller bara såg fram mot pensionering för att slippa eländet.

– Jag kan inte acceptera det! De har en gång valt det här yrket, haft illusioner – och nu har det blivit en börda. Och barnens situation blir bara värre. Majoriteten av mina elever kommer från splittrade familjer, hem med sociala problem. Många av dem är helt utlämnade åt sig själva, det finns ingen därhemma som bryr sig om vad de gör, som ser att de existerar – och de är mitt inne i den svåraste puberteten.

Till slut var det jag och inte den pratsamma som förlängde samtalet, för det var tydligt att också hon behövde någon som lyssnade till henne.

Och alla de där barnen…

Jag var nyligen inbjuden att tala i en skola. I festsalen. Trehundrafyrtio elever, hade man sagt mig. Gymnasiet, trodde jag. Nej, högstadiet också, visade det sig, ”de svårhanterliga”. Hur talar man till 340 ungdomar mellan tretton och aderton? Jag fuskade. Jag började med dödliga skorpioner och ännu dödligare hornormar tills alla satt med ansiktena framåtvända. Därefter var det inte några problem.

Senare träffade jag några av lärarna.

– Vi har kommenterat det här med hur du fick alla att lyssna, sa de.

– Människor brukar lyssna, sa jag, bara de har en känsla av att man talar just till dem. Jag hade ändå inte trott att de skulle lyssna på detta med beduinpoesi från 500-talet.

– Det var inte det som förundrade oss mest. Det var när du talade om sorg.

– Sorg? Talade jag om sorg också? Det minns jag inte.

– Jo, det gjorde du. Och det var fullkomligt tyst i hela salen.

– Det minns jag. Jag minns hur de lyssnade.

– Vi har inte varit med om något liknande.

Sorg alltså. För unga människor mellan tretton och aderton.

Men fick jag med sorgen måste nog kärleken också ha varit med på något hörn!

Jag hann inte städa inför middagen men jag hittade en våldsamt blommig bordduk som i allt sitt överdåd gjorde ett festligt intryck och gästerna var glada och ivriga. Alla hade kameror eftersom vi så sällan möts, alla hade ett behov av att dokumentera detta möte, även jag, och de täta blixtarna blev till ett glatt fyrverkeri. De hade, som brukligt är, presenter med sig. Ur ett ”blompaket” kom det fram en handvirkad spetsduk, en tung kasse innehöll egenhändigt odlade rotsaker av alla de slag – där fanns till och med en tio liters dunk med ”världens godaste vatten” från egen brunn. En hembakad kaka, en amaryllis – och ett fotocollage som sträckte sig tillbaka till början av förra seklet.

På kvällen somnade jag i en oväntad känsla av trygghet, som om jag gjort mig ett bo i en snödriva. Det må så vara att jag i jämförelse med de flesta av mina hederliga och duktiga släktingar är en slarvmaja med tummen mitt i hand och att jag brister i det mesta av vad som betraktas som gott uppförande enligt de koder vi följer – det är dock inte värre än att jag accepteras som medlem i flocken.

För säkerhets skull formulerade jag det i ord för mig själv: Min familj tar hand om mig.

Jag är varken tretton eller aderton. Jag är sextioett. Det har kanske ingen större betydelse.

Häromdagen såg jag en mindre notis i tidningen. En femtonåring hade tillsammans med några kamrater en natt brutit sig in hos en irakisk flyktingfamilj. De slog sönder ett fönster till bostaden, där mamman var ensam hemma med barnen. Hon flydde ut på gården men femtonåringen hann upp henne, sparkade och slog. ”Sparkade i huvudet.” Kamraterna deltog inte i misshandeln, de bara såg på. Enligt notisen kände de inblandade inte varandra.

En av de många frågor som inställer sig är: Vad är det för ett land vi lever i? Alla vi som lever här?

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.