”Jag är lycklig över att jag fötts på landsbygden, i en familj av landsbygdsintellektuella. Utan den bakgrunden skulle jag inte haft tillräcklig psykisk jämvikt för att kunna skriva mina böcker. Det säger den vitryska författaren och journalisten Svetlana Alexijevitj.
Man kan förstå henne. Att vara en kritisk intellektuell i ett land som Vitryssland kan inte vara lätt. Hon har varit det länge och konsekvent.
Svetlana Alexejevits senaste bok heter på svenska Bön för Tjernobyl (1997) och det var den hon besökte Finland förra veckan för att presentera i den färska finska versionen,Tsernobylista nousee rukous.
Sovjetmänskans historia
Boken är den femte i en serie som hon skrivit under de senaste 20 åren, med samma metod. Såhär i efterskott säger hon att serien handlar om sovjetmänskans historia, utopins historia.
I slutet av året hoppas hon få följande bok färdig, som har kärlek som tema.
– Men vår kultur är en kultur av olyckor och motgångar och jag vet inte om jag i denna atmosfär ska lyckas skriva om kärlek, säger hon, men ser nog ut att ha sin sunda landsbygdsbalans i behåll.
Boken är en fortsättning på krönikan om sovjetmänskan.
– Jag är säker på att sovjetmänskan kommer att leva kvar i Ryssland, Ukraina och Vitryssland i ännu fem-sju år. Sedan kommer andra generationer som mer påminner om andra mänskor. Men min uppgift är att följa med vad som sker sovjetmänskan. All energi går nu åt till att överleva, men samtidigt sker väldiga förändringar i kulturen. Folk är inte längre på barrikaderna, utan drar sig tillbaka till sina hem. De vill inte längre blanda sig i vad som sker på gatan. Plötsligt märker mannen att han har hustru och barn, inte bara en allomfattande idé.
Kärleken som surrogat? Eller var det tvärtom?
Diktare och skojare
Svetlana Alexijevitj säger att hon inte hör till dem som nu påstår att de visste att imperiet skulle bryta samman.
– Jag tror att vi lätt bedrar oss själva, jag tror att vi är förvirrade av den nya situationen. De intellektuellas ställning i det postsovjetiska samhället är svår. Tidigare kunde vi läsa dikter på stadion, nu har den platsen intagits av skojare, spåmän och t.o.m. någon general..
– För en tid sedan sade en dissidentvän, en filmregissör, att vi tidigare inte hade frihet, men ändå levde intensivt – nu vet vi inte vad vi ska göra.
Hon berättar att hon när hon skrev den senaste boken läste genom sina tidigare böcker och märkte att den första och den sista skrivits av olika personer.
– Jag är en sovjetmänska som genomlevt utopins tid från början till slut, tills jag väcktes ur hypnosen.
När illusionerna brast
De två första böckerna handlade om kriget med kvinnans ögon, och med barnets.
– Sedan började det knaka i fogarna, jag märkte det på kriget i Afghanistan. Då måste jag överge alla illusioner.
Resultatet blev boken Zinkpojkarna (på svenska 1989). Den ledde till en process som pågick i två år, där hon anklagades för förtal av sovjetarmén.
När folk i utlandet frågar henne hur hon kan leva i Vitryssland brukar hon svara att det alltid är hemskt att bo där, i en ständig konflikt med Lukasjenka, men att det är bättre än att vara i ständig konflikt med den allmänna opinionen.
– Makthavarna kan stoppa en i fängelse, och förbjuda en bok, men om i domstolen en mor till en Afghanistanveteran säger att hon inte vill höra min sanning är det svårare att klara av. ”Våra barn är hjältar, men du har gjort dem till mördare”, sade man mig.
Hon berättar om hur hon besökt en man som försökt begå självmord, men räddats till livet. Hon sade tröstande till honom att det ändå är livet som är viktigast, men han svarade att idén är viktigast. Det visade sig att han försökt begå självmord för att man i hans stad försökt störta Leninstatyn. Han kunde inte leva utan den.
Sin följande bok skrev Svetlana Alexijevitj för den skull att man i väst inte förstod Ryssland.
– Man förstod inte hur djup narkosen varit. Gorbatjov och några andra gjorde revolution, men huvuddelen av dem som följande dag vaknade till en helt annan värld förstod inte vad som hänt.
En värld svår att förstå
Boken om Tjernobyl handlar inte bara om kärnkraftskatastrofen, understryker Svetlana Alexijevitj, utan också om det samhälle där något sådant kunde hända.
Boken kom ut först 1996, tio år efter olyckan. Länge ville hon inte skriva den, hon var så trött på de ständiga lidandena i Vitryssland att hon ville gräva djupare i dem. Hennes föräldrar bodde 100 km från Tjernobyl, och det var ju mot Vitryssland som radioaktiviteten spreds, så hon kunde inte undgå att känna mänskors oro:
– En taxichaufför sade att han skulle sluta köra för den skull att under varje skift mellan fem och sju fåglar kom flygande mot rutan, en man klagade över att han inte kunde så det året, en granne sade att de att det var så vettlöst att begrava jord i jorden.
– I en sådan värld är det svårt att leva eftersom den är så svår att förstå. Jag förstod att Tjernobyl var en hemlighet, och först då började jag resa omkring i området och märkte att alla förlorat orienteringen, från lokala ledare och militärer till minsta bygumman. Den rådlösheten harbara vuxit och är nu större än under den första dagen.
– Då kom chefen för en undersökningskommission till platsen och sade att han genast måste få se hålet i reaktorn. När man sade att det inte lät sig göras svarade han: Prata inte strunt, jag måste inom fyra timmar rapportera till Gorbatjov.
– Då var det omöjligt att förstå att det här hänt något som sovjetsystemet inte kunde lösa. Man försökte med de traditionella medlen: en massa teknik och en massa mänskor. Kring sarkofagen fanns det en väldig kedja soldater. Jag träffade helikopterflygare som undrade vad de skulle göra åt reaktorn med de fyra maskingevär som fanns i varje helikopter.
Generalerna och rödvinet
Än mindre förstod förstås den lokala befolkningen vad som skett. Svetlana Alexijevitj berättar att soldater skulle se till att boskapen mjölkades och att all mjölk hälldes ut. Men många kvinnor försökte gömma en del av mjölken för eget bruk. Och vid evakueringen var det omöjligt att få bort alla gamla mänskor, många gömde sig i källare och i skogarna.
Mänskorna hade inte fått någon information om hur de kunde skydda sig.
– Hustrun till en brandman som arbetat på reaktortaket lyckades följa honom till det sjukhus i Moskva dit han i hemlighet förts. På sjukhuset sade läkare till henne att han fått tusen gånger så mycket strålning som en mänska tål, och att han nu bara var ett objekt som måste deaktiveras. Hustrun förstod ändå inte varför hon inte fick röra honom eller ens komma nära honom.
Inte förstod man mycket mer inom den högsta ledningen i Kreml, där så gott som allt ansvar låg, i det stramt uppifrån ledda systemet. På en fråga om vems ansvaret för olyckan var svarade Gorbatjov att han inte visste vad som verkligen skett. I kärnsprängningar hade generaler gått ned i den grop som explosionen åstadkommit, druckit rödvin och allt hade varit OK…
Läget är enligt Svetlana Alexijevitj inte mycket bättre i dag:
– Ledande forskare som besökt sarkofagen säger att folk inte vet viken kruttunna vi fortfarande sitter på. Inom sarkofagen sker ännu reaktioner som man inte har klar kunskap om och dessutom finns det hål i sarkofagen.
Text: Peter Lodenius
Foto: Wikimedia Commons
