I västliga medier – inklusive finländska och svenska – har den zimbabwianske presidenten blivit varg i veum. Robert Mugabe görs till huvudansvarig för allt elände som de senaste åren kommit över Zimbabwe – korruption, en förödande ekonomisk kris som håller på att föra landet till ruinens brant och de senaste månadernas jordockupationer med åtföljande våldsdåd och mord på flera vita storfarmare. Mediernas bild är – som vanligt när det gäller tredje världen – ensidig. Det upptäcker man strax när man vänder på steken och försöker förstå det som nu sker ur ett afrikanskt perspektiv.

Den ekonomiska krisen och Mugabes ansvar för den (som sannolikt är betydande) måste jag lämna därhän. Jordfrågan är viktigare. Vem som skall äga och bruka jorden i Zimbabwe är nyckeln till hela landets dilemma.

Under den provokativa rubriken Varför Mugabe har rätt, analyserar den välrenommerade tidskriften New Africas medarbetare Baffour Ankomah striden om jorden i Zimbabwe och plockar fram fakta som “glömts” i den västliga nyhetsrapporteringen. Inte minst gäller detta Storbritanniens ansvar för att en sedan länge utlovad jordreform fördröjts och saboterats.

För att förstå vad frågan i grunden gäller måste man som alltid gå till historien. Cecil Rhodes (1853-1902), som gjorde sig en förmögenhet på guld och diamanter, lade 1889-90 under sig stora jordarealer i det område som så småningom skulle bära hans namn. Kolonisationen skedde genom en rad blodiga krig mot Ndebele- och Shonafolken 1890, 1893 och 1897. Den brittiska regeringen beviljade Rhodes bolag British South Africa Company omfattande landkoncessioner. De överlevande zimbabwianerna föstes ihop i reservat, som hade den sämsta jordbruksmarken. 1914 utgjorde de vita kolonisatörerna 3 procent av befolkningen men kontrollerade 75 procent av den mest produktiva jordbruksmarken.

Efter ett långt krig mot Ian Smiths vita separatister som stöddes av Sydafrika kom den svarta majoriteten till makten och staten Zimbabwe skapades 1980 under ledning av Robert Mugabe och hans Zanu-PF. Jordfrågan blev en av de centrala punkterna vid förhandlingarna om självständigheten som fördes i London. Efter att samtalen hade nått randen av kollaps gick Storbritannien och USA motvilligt med på att hjälpa den zimbabwianska regeringen att köpa mark för utdelning till svarta jordbrukare Speciellt britterna ansågs ha ett moraliskt och historiskt ansvar, inte minst därför att koloniseringen varit lönsam för den brittiska statskassan. De brittiska och amerikanska regeringarna krävde emellertid att ingen tvångsingslösning av mark fick ske under en tioårsperiod, vilket Mugabe gick med på. Följden blev att bara omkring 3,5 miljoner hektar mark löstes in åren 1980-1990. Omkring 70 000 svarta familjer fick dela på den marken; från början hade man hoppats skaffa jord åt 162 000 familjer.

Trots att Zimbabwes regering efter 1990 fick friare händer att köpa in mark gick utvecklingen i snigelfart. Det ekonomiska stöd som Storbritannien utlovat 1980 kom i små skvättar – när den brittiska regeringen i januari 1998 abrupt stoppade utbetalningarna hade bara 30 miljoner pund gått till att lösa in jordbruksmark. På 18 år hade USA bidragit med futtiga en miljon dollar. Hela programmet beräknas kosta minst 1,1 miljader dollar.

Under trycket från de svartas krav beslöt den zimbabwianska regeringen 1997 om tvångsinlösen av jordbruksmark. Inga farmare skulle förlora all sin mark och processen skulle ske i samförstånd med farmarna. I första hand skulle man lösa in jord vars ägare befann sig utomlands (det gällde framför allt britter), jord som låg i träda och jord som tillhörde personer med mer än en farm (en storägare uppges ha 18 farmer!). Sommaren 1998 hade staten löst in ytterligare 3,5 miljoner hektar mark och kompensation hade i samtliga fall betalats ut till ägarna.

Det ofta upprepade påståendet om Zimbabwes ensidiga beroende av storfarmarna håller bara delvis streck: 70 procent av landets majs, bomull och jordnötter odlas i detta nu av svarta småjordbrukare. Enligt Världsbanken utnyttjar storfarmarna mindre än hälften av den jord de äger, resten ligger i träda. Flera stora farmer har blivit omgjorda till safariparker för turister.

Zimbabwes befolkning uppgår i dag till 12 miljoner människor – 98 procent är svarta, 0,8 procent vita och resten är indier. Över en miljon svarta familjer brukar alltjämt de sämsta jordarna, varje familj har i genomsnitt 3 hektar. Ytterligare 10 000 svarta farmare som odlar s.k. “cash-crops” delar på 1,2 miljoner hektar mark. Men 4 000 vita storfarmare kontrollerar drygt 11 miljoner hektar av den bästa jordbruksmarken – genomsnittsarealen för en sådan farm är 2 000 hektar.

Zimbabwes 70 000 vita äger alltjämt hälften av all jord i landet. Siffrorna avspeglar tydligt den enorma ojämlikhet som alltjämt råder i Zimbabwe, 20 år efter självständighetsförklaringen.

När det brittiska utrikesdepartementet stoppade utbetalningarna till jordanskaffningen innebar det ett svårt bakslag för hela programmet. Beslutet bidrog till utlösa det våld vi i dag bevittnar – Zimbabwes svarta majoritet har helt enkelt tröttnat på löften som inte infrias. Britterna skyllde på att pengarna missbrukats, men en talesman för Whitehall,Tony Lloyd, förklarade varför britterna inte längre känner sig moraliskt förpliktigade att hjälpa Zimbabwe:

”Kolonialiseringen är ingenting som människor i min generation haft någon fördel av”, sade Lloyd.

Förvisso har Mugabe stor skuld till våldsamheterna i Zimbabwe. Men han är ingalunda ensam skyldig. En stor del av bördan faller också på Tony Blair och hans regering i Storbritannien. Men det får vi aldrig höra i våra medier.