Det stundande kommunalvalet i Finland i oktober har inte synts nämnvärt i medierna, men en diskussion om demokratins kris och behovet av nya påverkningskanaler förs i alla fall lite här och där. Alla är överens om att rösträtten i sig inte på länge räckt till som verktyg i ett demokratiskt samhälle, men det har gått trögt att utveckla verkliga nya påverkningskanaler och partierna har inte heller förändrats särskilt mycket under de senaste 100 åren.

Under våren dök plötsligt en debatt om den s.k. borgmästarmodellen upp. Många har undrat varifrån den egentligen kom, men i alla fall en källa är uppenbar: socialdemokraten Kari Urpilainen har i riksdagen föreslagit att en skild lag stiftas som gör det möjligt att i kommunerna gå in för borgmästarmodellen. I Finland är hela ordet borgmästare främmande och modellerna, och därmed missförstånden, är många. En går ut på att man väljer borgmästare i samband med kommunalvalet och han/hon blir kommunstyrelsens ordförande. Denna skulle jag kalla guldpopulist-modellen, eftersom den kandidaten riskerar vinna i direkt val som har mest pengar och lovar mest guld och gröna skogar. Genast. Åt alla (d.v.s åt alla dem som röstar, det gör ju inte de fattigaste).

En annan modell utgår i från att det är kommunfullmäktige som väljer borgmästare och att han/hon skulle fungera som fullmäktigeordförande och t.o.m. samtidigt som kommunstyrelseordförande (bevare oss för en sådan maktkoncentration!). Den tredje modellen (som enligt lagen är möjlig redan i dag) gör det möjligt att välja kommundirektören till kommunstyrelseordförande. Så var det ju förr i världen, men i dag har ingen kommun i Finland gått tillbaka till det systemet, fastän det är möjligt.

Demokratibokslut på kommande

Det största problemet med borgmästardebatten är att den bevisar att man missat hela poängen med demokratiunderskottet på lokal nivå. Många tycks tro att det bara handlar om ledarskap. Kommuninvånarnas påverkningsmöjligheter spelar ingen större roll i debatten.

De som talar varmt för borgmästarmodeller av diverse slag tycks tro att demokratin ökar om kommunen leds av en förtroendevald i stället för av en tjänsteman utan direkt politisk makt. De flesta kommun- och stadsdirektörer har en indirekt politisk makt som inte är liten, de är ju nästan alla politiskt valda. Åtminstone i större kommuner har det rakt ingen betydelse för en vanlig invånare vilkendera som är chef, de är för långt borta i vilket fall som helst. Borgmästardebatten handlar mest om att flytta lite makt från dem som redan har mycket av den varan till andra som kanske har ännu mer. Att flytta delar av makten till dem som inte har något att säga till om är inte populärt i verkligheten, för det betyder ju att någon annan förlorar sin makt.

Stadsdelsnämnder med riktig beslutsrätt är ju en god idé, men det är svårt att få igenom sådana förslag då sittande makthavare inser att deras inflytande minskar.

Det som man bör göra är att föra BÅDE tjänstemän och politiker närmare invånarna. Bokstavligen. Det är inget problem i små kommuner (det minns jag från min tid som socialsekreterare, då dagsvårdsbekymmer och åldringsvård ventilerades på färjan eller i Aaltos butik), men i lite större kommuner är det ett stort problem att invånarna inte vet hur de skall kunna påverka sin omgivning. Mycket få känner personligen en enda beslutsfattare.

Vid Åbo Akademi har ett forskningsprojekt där 46 kommuner medverkar nyss startats. Avsikten är att genom 20 olika mätare och ett s.k. demokratibokslut se hur demokratin fungerar i verkligheten i dessa utvalda kommuner. Det skall bli intressant att följa med hur det går, det är ytterst viktigt att man försöker hitta fungerande mätare också på det här området. Jag har i Åbo stadsbudget för innevarande år fått igenom ett krav på att det skall finnas s.k. demokratimätare att tillgå innan året är slut, bl.a. därför att det är just avsaknaden av påverkningsmöjligheter som är det abslout största problemet i Åbo (enligt invånarna själva).

Jag kan inte se hur en borgmästare hit eller dit skulle kunna öka demokratin, det krävs helt andra metoder. Bl.a. att öppna åtminstone en del av styrelsens och nämndens möten för allmänheten, de är i dag helt slutna för insyn och där görs stora beslut. Publiken och journalisterna får hjärtans gärna komma till fullmäktigemötena, där allt oftare ingenting av större värde händer.

Använd folkrörelserna

Medborgarorganisationerna och folkrörelserna har blivit en maktfaktor att räkna med, åtminstone globalt, men lokalt har de inte ännu använts tillräckligt. För det mesta har de blivit s.k. missnöjesgrupperingar som dyker upp med adresser och plakat när något går snett, men det kunde också fungera så att de är en naturlig del av demokratimaskineriet och att de är med redan i planeringsskedet.

Men medaljens baksida är att risken med att ge intresseorganisationer mera att säga till om förstås är att de svagaste i samhället inte klarar av att mobilisera folkrörelser och blir därför lätt överkörda av andra resursstarkare grupper. Skolor där det finns många barn till familjer med inflytande och goda kontakter får lätt mera pengar än andra, nya vägar dras närmare hyresbostäder än ägobostäder p.g.a. det sistnämnda områdets starka protester, små behandlingshem för missbrukare utsätts för våldsam kritik om de placeras några hundra meter från höginkomsttagares eleganta egnahemshus, och finare bostadsområden som samlat tusentals namn på nån lista får nya fritidsutrymmen medan områden med 30 procents arbetslöshet kan bli av med sina.

Där orkar nämligen få göra annat än hålla sig vid liv och bevara sitt mänskovärde så länge som möjligt. Därför är det de valda fullmäktigeledamöternas jobb att stöda de svaga, försöka garantera nånslags rättvisa och balans mellan olika grupper. Och därför är det mycket illa att så mycket makt har flyttats över från fullmäktige till andra organ. De som sitter i nämnder och styrelser behöver inte nödvändigtvis ha varit uppställda i ett enda val någonsin, ändå kan de sitta med och besluta om miljardsummor och om service som är livsviktig för kommuninvånarna. Det är fullmäktige som för ca 10 år sen gav bort sitt inflytande, nu är det dags att ta det tillbaka. Både tjänstemän och diverse politiska grå eminenser får nog problem om fullmäktige börjar bestämma igen.

Ett flagrant åboexempel på detta med inflytande: en synnerligen konservativ högerpolitiker brukar ordna traditionell flagghissning i sin villa på midsommarafton kl. 18. Då vill han och hans hermelinpälsprydda hustru med dito gäster ha fred och ro och sjunga sina nationalistiska små sommarsånger utan störande oljud. Sorgligt nog för dem hade stadens ungdomsbyrå beslutat ordna en liten rockkonsert (med sina sista pengar) för de yngsta ungdomarna så de skulle ha något att göra i stan på midsommaren. Herr högerpolitiker lyckades få polisen övertalad att gå och dra ut stöpseln (mitt i Tommy Läntinens sång) på denna ungdomskonsert som ordnats några kilometer längre bort. Området var tyst i ca en kvart lite före och efter kl. 18 och ungdomarna trodde väl att det var strömavbrott. Det finns alltså gott om påverkningsmöjligheter, de är bara ojämnt fördelade. Och så är ju inte alla lika fräcka. Lyckligtvis.

Makten tillhör folket. Borgmästardebatten är ett sätt att undvika kärnfrågan, d.v.s. hur man skall fördela makten så att betydligt fler känner sig delaktiga i det som sker i ens egen närmiljö. Då stiger röstningsprocenten och då tvingas högst antagligen den politiska högern att inhibera sina segerfester.