Läste just en kolumn av Henrietta Zorn i DN där hon talar om de olästa böckerna. Alla dedär klassikerna man borde ha läst, särskilt om man har papper på att man är filosofie magister i litteraturvetenskap. Det finns sådana böcker, onekligen. Senaste födelsedag fick jag Musils Mannen utan egenskaper i födelsedagspresent. Fyra inbundna band. Jag öppnade den första boken, tyckte den var ganska intressant, och där blev jag. Böckerna står i hyllan och påminner mig – varje dag – om att jag inte läst dem: 1, 2, 3, 4 – haha din obildade fjant! Försöker nu övertala en vän att läsa dem i mitt ställe. Jag kunde intervjua honom sen och skriva en juttu om en man utan egenskaper som läst en man utan egenskaper. (Inte kommer jag att skriva den juttun heller.)

På nattduksbordet ligger Bibeln, uppslagen på sid 72. Den skall vara utläst om ett år, har jag tänkt. (5 sidor om dan, har jag tänkt.) Odysseus har ett bokmärke instoppat på sid 123. Orkar inte orkar inte. Fann Ulysses for Dummies på internet och upplevde en viss lättnad efter att ha klickat mig igenom den på relativt kort tid. På något sätt känner jag på mig att jag fick veta allt jag behöver veta. Om det är något speciellt med språket kan jag antagligen öppna boken på vilket ställe som helst och arbeta mig igenom ett tiotal sidor. Så kan jag det. Sinuhe Egyptiern bara står där, en pocketversion som någon av männen i min barndoms familj till och med plastat in, liksom för att understryka hur viktigt det är att den håller ihop, att den skall läsas om. Just nu läser jag Camus Pesten. Den skall jag tamejfan orka mig igenom. Den är inte hemskt lång, men ack så små bokstäver. Jag har kommit så långt att den första människan avlidit i pesten. Fann mig själv stående vid bokhyllan för sisådär någon timme sedan. Drog ut en helt annan bok.

Vad läser jag under tiden? När kommer jag att läsa de olästa böckerna? Och – framför allt – vad kommer att tillföras mig när jag läst dem? Jag föreställer mig att jag kommer att vara mer bildad, beläst helt enkelt, på ett helt annat sätt än när man ägnat sig åt Karin Ströms Feber eller Erlend Loes Naiv.Super. Jag inbillar mig att jag får en större förståelse för en massa livsproblematik i största allmänhet, sådär som man genom att läsa Kafka kan få reda på allt man behöver veta om skam. Samtidigt misstänker jag att jag inte skulle tillföras något mer av exempelvis På spaning efter den tid som flytt än av något annat. Det enda är att jag skulle kunna säga att jag minsann läst, jag skulle kunna bolla friare med citat, inte bara använda mig av doften av lindblomsté och mandelkakor eller vad det nu var. Men skulle jag bli en bättre människa? Mer tillfreds kanske, men vill man det?

Jag tror att de olästa böckerna fyller en viss funktion. Det finns alltid något Större, något som Väntar På Det Rätta Ögonblicket, något lite Heligt och Stort, även om det bara är en illusion. Genom att undvika att röra vid de olästa böckerna upprätthålls en föreställning om att det finns något avgörande mellan pärmarna. Och kanske det inspirerar mig mer än om jag avmystifierar dem genom att öppna dem, läsa mig besviken.

Det finns saker man vill göra också, saker som man inte gör. Inför varje sommar planerar jag och några andra att vi skall åka ut till en holme och tälta. Vi skall ta motorbåten och lasta den full med grillkol och ölback och massor med mat. Och så en bärbar cd-spelare och ganska många cigaretter och sovsäckar. Jag föreställer mig hur solen skiner och hur vi sitter där i båten allihop och hur roligt vi har det och hur det inte regnar och hur vi grillar och dricker öl och pratar om intressanta saker. Då pratar vi om allt detdär som vi inte pratar om annars.

Det blir aldrig någonsin av. Möjligen är drömmen om det perfekta äventyret en viktig del i vår vänskap.

Föreställningen om Det Stora Mellan Pärmarna eller Det Perfekta Äventyret kan jämföras med förälskelse, den sorten som ännu inte fått gensvar, den sorten som är uppskruvad förväntan och till stor del fantasi. Minns hur jag som tonåring blåste upp mina föreställningar kring objektet för min kärlek. Jag gick omkring och spanade på honom på Jeppis legendariska ”gaturally” på lördagskvällarna. Han var 18, jag 15. Han ägde en körsbärsröd sommarbil, en så kallad ”bubbla”, som drog allas blickar till sig i sin fulländning.

För mig blev han ett slags Bubbelman, jag till och med kallade honom så. Jag kunde omöjligt se honom framför mig i en vardaglig, trist situation, han var Mer. Småningom kom han ut ur bubblan, stegade fram mot mig på en Bubbelmans självsäkra vis, tog min hand, pussade mig och menade att han spanat in mig under en längre tid.

Snart satt jag i den röda bubblan, snart blev det klart för mig att den var på väg någonstans, hem. Hem till ett vanligt hem på en vanlig gata. Där fanns en vanlig mamma, en vanlig pappa, ett vanligt pojkrum. Snart visade sig hela Bubbelmannen vara en alldeles vanlig ung man, som åt och sov och var kär i mig. Hans vinterbil var trasig, varpå vi fick låna min mammas bil när vi skulle ut på vinterns ”gaturallyn”. Bubblan sprack.

Kanske jag kommer att ha kvar mina Bubbelböcker för evigt. Orörda, olästa, oförstörda, något att ha visioner om och kring.

Ulrika Nielsen

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.