”Varför? Varför? Säg mig det! Min son är begravd där nere! Aldrig i livet kan jag förlåta er det här! Ta av er epåletterna genast! Ni är bara rädda för epåletternas skull! Ta av dem! Genast! Ni borde skjuta er själva! Jävla svin!”

Ministern som representerar Kreml i Severomorsk, den stängda staden på Kolahalvön, står mållös. Ja, han verkar faktiskt mera förbluffad än arg. Kvinnan ges en spruta och leds bort.

Det här utbrottet, som sändes på rysk TV fredagen den 19.9, blev för mig den starkaste minnesbilden från hela tragedin med den ryska megaubåten Kursk. En politisk skandal där det inte var exhibitionistiska partiledare eller stridande oligarker som gjorde upp med varandra. Ett uppror som för omväxlings skull gjordes av det ryska folket självt.

De anhörigas förtvivlan och journalisternas indignation kan ha gjort  mycket för att återuppliva demokratin i landet. På diskussionssidorna i internet finns förstås också de som försvarar makthavarnas agerande. Men de som är kritiska svarar inte så mycket med att skälla ned militären och Putin som genom att ställa frågor: ”Varför var det nödvändigt att ljuga?” ”Var är våra djuphavsdykare?” ”Varför kunde Putin inte åtminstone resa till Moskva?” Detta är en sympatisk och säkert samhällsnyttig stil, om än de flesta frågorna lär bli obesvarade länge till.

De anhöriga gavs huvudrollen både i Ryssland och utomlands, om än av olika skäl. Från väst hade ett rekordantal journalister skickats till Murmansk (jag undrar var de inkvarterades?!) utan något annat officiellt att rapportera än de presskonferenser på en mening – och ingen möjlighet att ställa frågor – som ryssarna bjöd på. Återstod de anhöriga. Tror de att någon är vid liv? Är de oroliga? Ber de för dem? Hbl:s Staffan Bruun gjorde mycket vettigare rapporter genom att bland annat återge de missvisande uppgifter BBC gick ut med: ”here in Murmansk everybody has been on a submarine”

Kommentarerna i väst kom också gärna med den djupanalytiska förklaringen att ”människoliv inte värderas i Ryssland”. Man skulle tycka att det står i strid med de anhörigas reaktioner, som uttryckligen visar att de värderar människolivet. Man kunde ju också fråga sig varför 118 män på en båt är så mycket mera värda i västmedia än 1180 irakiska barn, som dör p.g.a. bojkotten, eller 1 180 000 rwandesiska medborgare, som dog för att väst med FN i spetsen drog sig ur landet när mördandet bröt loss. Men så tjatiga ska vi väl inte vara…

Inom Ryssland var de anhörigas protester så oerhört viktiga för att de kom från dagens – eller åtminstone gårdagens – elit. De flesta ombord på Kursk var ju högt skolade och ansedda militärer. Skillnaden med till exempel de ryssar som dör i Tjetjenien är enorm: dit skickas framför allt de socialt och ekonomiskt utslagna. Ingen rysk familj med den minsta möjlighet att muta en läkare eller vädja till en general genom bekantas bekanta tvingas offra sin son i Kaukasus. Kännetecknande för ”Soldatmödrarna”, den medborgarorganisation som starkast och mest effektivt motsatt sig kriget i Tjetjenien, är att det är föräldrarna från fattiga familjer som vänder sig till dem. Medborgaraktivitet har varit den sista, inte den första, utvägen.

Den sovjet/ryska militära eliten däremot, har solidariserat sig med statsmakten. Den stödde Putin, som ju fortfarande ”slutför” den tjetjenska operation Jeltsin i tiden avbröt, och som lovat rejält höjda anslag till armén.

Officersfamiljerna är också annars traditionella och konservativa – de har levat ett liv genomsyrat av hemlighetsmakeri, specialförmåner och patriarkala rollmönster. (Disa Håstad intervjuade en nybliven officersänka som berättade hur hon inte jobbar utan sysslar med att putsa och polera i hemmet i väntan på mannens hemkomst, ”han vet inte hur man gör uppköp”).

En psykoterapeut från Moskva har berättat att hennes kvinnliga patienter från de här kretsarna brukade hemlighålla sina problem för mannen till den grad att de gjorde aborter medan mannen var på tjänsteresa. Det privata och sociala tigandet fortsatte också under verkligt dramatiska olyckor, då mannen blev invalidiserad eller omkom. Efter en sovjetisk ubåtsolycka 1986 flögs de överlevande hem från Kuba. De anhöriga hade ombetts komma och möta med varma kläder. De fyra kvinnor som blivit änkor fick veta om olyckan först på flygplatsen.

Officersfamiljerna har alltså levat med sovjetsystemets både för- och nackdelar, men de har i regel varit obrottsligt lojala. Det här är första gången de uppträder som en kritisk samhällelig röst, som kritiserar och frågar: ”Varför? Varför?”

Jag tror också det är nyttigt att ryssarnas förälskelse i Putin gick över så pass snabbt. Den stålgrå blicken verkade plötsligt bara tom, och de korthuggna fraserna lät som illa valda undanflykter. Det är inte nyttigt att älska sina ledare i allmänhet (med undantag avTarja Halonen förstås) och Putin i synnerhet. Det heter också bland makthavarna i väst, från Tony Blair till Helsingin Sanomats ledarskribenter, att Putin gjort vettiga reformer och inger förtroende. Det är bara de intellektuella som klagar, och det gör de ju per definition alltid. Dessutom går det ju för en gångs skull bättre ekonomiskt i Ryssland, och det är väl det som räknas (sic).

(I själva verket beror de optimistiska siffrorna inte på Putin utan på rubelns krasch 1998, vilket stärkte den ryska industrin, och på att det inte gjorts några större misstag i penningpolitiken efter det.)

Det de småpetiga intellektuella hakat upp sig på är att flera av Putins reformer (mindre makt åt de godtyckliga guvernörerna, genomgång av oligarkernas skumaffärer) kan ha bra målsättningar, men att de genomdrevs för snabbt och med tvivelaktiga medel.

Masha Gessen, jorunalist vid ryska versionen av Newsweek, betonar att Putins enda politiska målsättning, ”lagens diktatur”, inte ens följs av honom själv. Bland annat har inget förbättrats i det ryska rättsväsendet. Detta är en struktur som egentligen inte förändrats sedan Sovjettiden: antalet frikännande domar är fortfarande försvinnande litet, några enstaka procent. Här har Putin inte påbörjat några reformer – tvärtom verkar trycket på att återinföra dödsstraffet öka.

Det fria ordet kvästes i Tjetjenien, och antalet icke-statsägda seriösa media har minskat dramatiskt. Enligt Gessen finns det i dag en rysk icke-statlig radiokanal med nyheter,Echo Moskvy, och den ägs av MediaMost, som statens högbeväpnade specialstyrkor stormade i våras, utan att en obunden part var närvarande såsom lagen förutsätter. Och den västfinansierade Radio Libertys journalist Andrej Babitskij såldes som känt av Putins generaler till tjetjenska terrorister.

Man får alltså hoppas att Kursks öde leder till att de ryska journalisterna håller fast vid sitt återvunna spelrum och sin kritiska distans, och att gänget kring Putin tvingas beakta demokratins spelregler bättre, åtminstone för syns skull. Ett förslag till ny slogan som jag härmed gratis delger Vladimir Vladimirovitj kunde vara:

Lagens demokrati!