Efter att i fem år ha bott i USA nåddes också jag av vågen av nostalgi och nyfikenhet på de stora omvälvningarna som svept över Central- och Östeuropa i slutet av 80-talet. Så jag packade mina saker, pressade in mina böcker i lådor, kysste mina amerikanska vänner farväl och återvände i februari 1992 till Ljubljana, min hemstad.

Men inte hade jag kunnat ana vilka överraskningar jag skulle mötas av! I denna centraleuropeiska stad, huvudstad i Slovenien, en ny stat i fickformat som uppstått nästan utan blodsutgjutelse ur askan av det sorgligen upplösta Jugoslavien, var nästan ingenting vad det hade varit. Om ordet kulturchock står för ett dramatiskt möte med värden som radikalt skiljer sig från dem man vuxit upp med, då beskriver det exakt min hemkomst efter en lång frånvaro.

En skarpare hjärna än min hade, antar jag, kunnat förutspå denna chock. Det som skedde i Slovenien sommaren 1991 var dock en unik, radikal och absolut historisk händelse: en nationalstats födelse!

Poet i skottsäker väst

Sommaren 1991 hade jag faktiskt varit i Slovenien. I stället för att lata mig i solen drog jag på mig en skottsäker väst och klistrade mig som tolk fast vid kameramannen i CNN-gruppen som rapporterade om den första öppna militära konflikten på europeisk mark sedan andra världskriget.

I tiodagarskriget som följde på Sloveniens självständighetsförklaring den 26 juni 1991 kämpade lätt beväpnade slovenska hemvärnsmän mot den serbisktledda jugoslaviska armén, den tredje största hären i Europa. Dessa oförglömliga ögonblick kommer otvivelaktigt att stanna i mitt minne för evigt. Jag såg nedbrända hus, döda kroppar, förvirrade hästar, gråtande barn, plundrade butiker. Jag uppfattade beslutsamheten i ögonen på unga slovener som kom från åkrarna och kontoren för att försvara ett land som angripits, jag bevittnade korta men häftiga eldstrider på stadens gator, jag var mållös vid åsynen av den federala arméns reträtt efter dess helt oväntade men övertygande nederlag.

Men kort efter det den sista soldaten i olivgrå jugoslavisk uniform dragits tillbaka måste jag dock återvända till New York, mina akademiska plikter kallade. Därför hann jag inte uppleva den kulturella, politiska, diplomatiska och ekonomiska uppblomstringen efter kriget. Den hisnande fart med vilken den slovenska livsstilens knopp slog ut i full blom var omöjlig att uppfatta på andra sidan Atlanten. TV kan knappast ersätta obundna media, ännu mindre egna upplevelser.

Inget under alltså att jag när jag återvände ett och ett halvt år senare kände mig inte olikt Adam i Miltons Paradise Lost: ”Deprimerad, borttappad och hemma!”.

Det skulle inte ha kunnat gå annorlunda. Under de senaste åren har jag ansträngt mig en hel del för att känna mig hemma i tre olika sociala, politiska och kulturella system: 1988 lämnade jag senkommunismen i Slovenien, den mest utvecklade republiken i Jugoslavien, och reste till senkapitalismen i Amerika. 1992 återvände jag till den primitiva kapitalismeni det självständiga Slovenien. Om jag kände mina skapande möjligheter begränsas något i det första systemet och blev allt mer kritisk mot det andra kunde jag inte heller bli entusiastisk över det tredje.

Återvändaren

Alfred Schütz, en känd österrikisk-amerikansk samhällsfilosof, utvecklade i sin exil i New York en teori om återvändaren, en mänska som kommer tillbaka hem bara för att finna att både han själv och hans hem förändrats under hans frånvaro. Schütz’ teori hör till den mer eller mindre obligatoriska läsningen vid doktorandseminarier i social studies i USA. Jag hade läst hans texter, men jag hade aldrig riktigt trott att en teori om kluvenheten mellan de tidigare och nuvarande upplevelserna av hemlandet, fördjupad av långa vistelser utomlands, skulle bli något förmer än en akademisk fotnot.

Denna återvändarens speciella situation har dock sedan jag kom tillbaka så småningom tagit allt konkretare form för mig. Också jag har märkt att det som karakteriserar en återvändare är att han ser sitt hemland i ett ljus där levande minnen av det förflutna blandas med nya erfarenheter som samlats i utlandet. Dessa blandade erfarenheter kan dock inte alltid med framgång översättas till det språk som talas i hemlandet.

Min vän filosofen

Det fick jag märka när jag en dag vandrade längs de vindlande gränderna i gamla stan i Ljubljana och stötte på en vän från studietiden. Han förde mig till ett kromblänkande kafé som kommit i stället för en sliten statlig sylta i en av gränderna under den medeltida borgen.

Han var inte vem som helst. Han har examen i filosofi och jämförande litteratur från universitetet i Ljubljana. Han var i tiden en passionerad bokläsare, skrev dikter och brukade gå på litterära aftnar. Han var intelligent och engagerad, han var snar att kommentera dispyter mellan dissidenter och myndigheter i vilka jag aktivt deltog som chefredaktör för studenternas radikala veckotidning Tribuna. Han var en aktiv medborgare i res publica, han engagerade sig i offentliga frågor.

Men allt detta är sedan länge historia. I dag är han chef för en reklambyrå. Hans ständiga leende, hans Rolex, hans sätt att i förbigående nämna vilken välkänd modell han delade säng med eller nämna olika politiker vid förnamn – allt visade att denna självmedvetna unga man visste vad han ville och också hur han skulle få det.

Samtalet blev kusligt. Det var som om jag stirrat på en figur direkt ur Tom Wolfes kända roman The Bonfire of Vanities, som hyllar ”girighetens tid” i det trista amerikanska 80-talet. Romanen har ännu inte översatts till slovenska, men den förefaller att ha sin motsvarighet i verkligheten i alla urbana miljöer i mitt land.

”Allt är numera möjligt”

När vi över några koppar het cappuccino pratade om vad vi gjort under de senaste åren tvekade min vän inte en sekund när jag frågade honom vad som lett honom så långt från hans första kärlek, filosofin. Han lutade sig bakåt i stolen, drack en klunk och sade med eftertryck: ”Jag har inte övergivit idéernas värld. Jag behöver nyskapande begrepp också på min byrå. Och affärslivet är ett sådant jungfruligt fält! Allt är numera möjligt. Dessutom”, blinkade han till mig, ”är det där som makten finns!”

Som svar på min naiva fråga om han nyligen läst någon intressant bok han kunde rekommendera mig, en förvirrad återvändare, skakade han på huvudet. Den unge mannen som brukade följa med modern fransk litteratur och kasta sig över brittiska bokrecensioner tyckte inte han behövde formulera det uppenbara: ”Vem bryr sig om sådant som inte längre spelar någon roll!”

Hans svar och hans attityd är inte exceptionella, de är regeln snarare än undantaget. Alla företagschefer har naturligtvis inte samma humanistiska bakgrund eller passion för idéer som min vän. Men liksom alla färska medlemmar av denna bisarra klass, som i USA redan hunnit bli skäligen andefattig, om inte helt uttömd på liv, känner dessa centraleuropeiska yuppies en stor tillfredsställelse i att tjäna pengar och samma oemtståndliga behov av att klättra upp mot samhällsstegens topp. Det är bara naturligt. Före de kommunistiska regimernas fall representerade dessa njutningar en förbjuden frukt för dem som inte hörde till nomenklaturan, de ledande partifunktionärerna.

Kulturens nya ställning

Men när dessa mänskor uppvisar en sådan likgiltighet mot kultur, språk och litteratur, dessa sköra men ändå mycket viktiga byggstenar för en slovensk nation som historiskt saknat egna politiska institutioner, avslöjar det mycket mera än en strävan till medlemskap i ”ett nytt väl-ståndssamhälle”. Denna likgiltighet, det medger jag gärna, kan bidra till den ekonomiska tillväxten i Slovenien, eftersom den inte inriktar medborgarnas intresse eller energi på annat än det materiella.

Samtidigt pekar den dock på det oroande, men samtidigt också på sätt och vis lugnande faktum att kulturen inte längre är det privilegierade forum för sanning, rättvisa och skönhet, som man tidigare allmänt ansåg den vara. Därför har den upphört att utgöra en oomtvistad plattform för att uttrycka den nationella identiteten. Mina äldre kolleger, författare och essäister, traditionellt mycket respekterade talesmän för folket och därför vana vid att man lyssnar till dem, är naturligtvis missnöjda och deprimerade. De klagar över att de intellektuella marginaliseras.

Jag förstår deras klagomål. Delvis har de rätt. Men när författarna i Slovenien (och i östra Centraleuropa i allmänhet) nu utgör en grupp som gjorts ”arvlös” är det paradoxalt nog ett resultat av författarnas eget agerande: deras moraliska ställningstaganden, deras medborgerliga olydnad, deras politiska protester. Som individer som kämpade för frihet och mot totalitära gränser för den mänskliga anden föll de offer för sin egen framgång. Valfrihet innebär också frihet att välja att inte längre lyssna till författarna.

Så medan jag väl förstod de sårade författarnas kränkta ära och besvikelse över att inte få den erkänsla som tillkom dem tog jag mig tid att fundera över den nya situationen och idka självrannsakan. Det var inte lätt. Man måste vara brutalt ärlig mot sig själv.

Kulturens frizon

Det blev klart för mig att det inom kulturlivet och samhället i stort nu pågick en process där de självvalda frändskaper bildades som inte kunnat uppstå innan Slovenien blivit självständigt. När maktpositionerna fortfarande var besatta med kommunister med partikort representerade författarförbundet, Sloveniens PEN-centrum, de kulturella tidskrifterna och andra organ för vad som kunde beskrivas som ett medborgarsamhälle i vardande ett slags paraplyinstitution. Under dess osäkra beskydd samlades ett förbluffande brett spektrum av olika ideologiska grupper, individer, tendenser, program och agendor. Den kulturella sfären åtnjöt en vagt definierad licentia poetica och undandrog sig därmed mer eller mindre framgångsrikt kommunistisk kontroll.

Detta kulturella paraply erbjöd alltså ett skydd för dem som klarast artikulerade slovenernas förhoppningar och nationella intressen. Litterära tidskrifter som Perspektiv på 60-talet och Nova Revija på 80-talet spelade en viktig roll genom att låta författarnas historiska ansvar komma till offentligt uttryck. Den senare tidskriften inspirerade t.o.m. författarna till att utarbeta ett förslag till en ny konstitution – en sofistikerad utmaning mot det styrande partiets grepp om makten i slutet av 80-talet.

Det var därför inte överraskande att kulturen kom att tjäna som en kanal för de grupper och individer (oliktänkande politiker, samhällsvetare o.s.v.) som behövde kulturen närmast som en kuliss bakom vilken de halvlegalt ägnade sig åt sina olika aktiviteter.

Inte längre schamaner

Sedan kommunisterna lämnat makten och härligheten behövdes denna sociala mimicryinte längre, den kulturella förklädnaden blev onödig. Dessa individer med sina speciella ambitioner kom ut ur den ”kulturella garderoben” och lämnade kulturen och dess institutioner bakom sig.

Den förskjutning av fokus från kulturen till politiken och ekonomin som ägde rum efter det att kommunisterna tillät andra partier 1989 bör dock inte ses som ett resultat av ”förräderi” eller ”konformism”, som kritiska mänskor i Slovenien ibland uppfattar saken. Det rör sig i stället om en naturlig och logisk process där den kreativa potentialen omfördelas över hela spektret för mänsklig verksamhet.

Att kulturen upphörde att vara en privilegierad plattform från vilken man kunde utfärda moraliska domar kunde ingen författare ta lätt på, inte heller jag. Livet i ett elfenbenstorn lockade inte oss, veteraner från passionerade offentliga debatter. Hur mycket vi än svor att vi bara ville vara författare, ingenting annat, njöt vi ändå alla undermedvetet av den svåra men tacksamma roll historien tilldelat oss.

Rollerna som vördad schaman och som en talesman för folket, som för vidare berättelserna om historiska tabun, förträngda minnen, om individers ensamhet och gruppers motstånd, är slutspelade. Ridån har dragits för, författarnas framträdande på de offentliga skådeplatsen har kommit till ett slut. Föreställ er: en dikt som i sig bär ett folks dolda hopp, en roman där ett estetiskt uttryck också innehållar etiska ställningstaganden som respekteras som sådana… allt detta förefaller att ha försvunnit, försvunnit för alltid med självständighetens vindar.

Författaruppdragets samhälleliga innebörd har i alla avseenden oåterkalleligen förändrats. Om författaren inte längre riskerar att hamna i fängelse för vad han eller hon publicerar, då har förtattarens ord inte längre samma moraliska tyngd som förr. Så länge författarnas letande efter ett svar på frågan om ex oriente lux, ljuset från öster, besvaras med läsarnas lyckliga tillbedjan av ex occidente luxus, lyxvarorna från väst, har författarna bara en enda möjlighet.

Författarna bör, anser jag, upphöra med sin ändlösa diskussion om socialismen med mänskligt anlete och den radikala kritiken av den. I stället bör vi inrikta oss enbart på det mänskliga anletet. Det politiska temat utgör inte längre det önskade historiska och därmed estetiska alibiet. Frågan om huruvida friheten kommer att veta på vilket sätt slavarna sjöng om den, för att parafrasera den serbiske poeten Branko Milijkovi´c, blir därmed en retorisk fråga.