Det lilla propellerplanet lyfter från Pärnu och styr ut mot Rigabukten. Det är inget badväder, sandstranden ligger öde. Snart syns bara vatten, men efter en stund dyker Kihnu, eller Kynö, upp, man ser hamnen, öllemaja (ölpaviljongen), kyrkan, fyren. Sedan igen bara vatten tills Runö, eller Ruhnu, dyker upp.

Vi går ner på en gräsbevuxen landningsbana och rullar fram mot flygstationen, stor som en kiosk. Den behöver vi ändå inte bry oss om, bagaget lyfts ner på marken och så är det bara att fortsätta. En flicka möts av en mottagningskommitté som öppnar en champagneflaska här på landningsbanan. Flygbussen, med tyska registerplåtar, har kört fram till planet och några stiger i den. Jag möts av en man som placerar mig i sin bil, med svenska registerplåtar och en dekal som på finska uppmanar mig att tänka efter var jag ska tillbringa evigheten. Jag spänner fast bilbältet, men blir inte förvånad när mannen säger att det är onödigt, här finns ingen polis.

Vello Kümmel är mest fiskare, medan hans hustru Anne Mikson är flygplatschef. Men de odlar också råg och grönsaker och har bin och hasselnötsskörden borde fylla mer än Runöbornas årsbehov. Dessutom tar de emot turister. Allt detta gör att de klarar  sig, men på Runö blir man nog inte rik. Transportkostnaderna gör varorna i de två butikerna dyra (ja, två butiker för 60 invånare, det blir inga supermarketar). Så det gäller att vara självförsörjande så långt det går. I deras hus äter man mest rökt flundra, morgon, middag, kväll (inget fel på det!).

Få spår av svenskarna

Jag ger mig ut efter spår av Runösvenskarna. Det är inte mycket jag hittar. Bostadshusen är mestadels inte så gamla, medan många av uthusen nog ser ut att ha ett sekel eller två på nacken. Bebyggelsen är inte längre så tät som på gamla kartor. Största intrycket gör de väldiga träden: ekar, almar, askar, lönnar. De måste vara flera hundra år gamla. Ön är mycket lummig.

Öns museum är nu inrymt i en barack. Men bakom den håller man på med att rusta upp Korsgården till ett nytt museum. (Det var antagligen på Korsgården som Matts Dreijer, sedermera Ålands landskapsarkeolog och känd kulturpersonlighet, växte upp, eftersom gården under några generationer hörde till prästsläkten Dreijer.) Korsgården har den enda bevarade mangårdslängan på Runö, där stugan, förrummet, rian, logen, och halmladan låg under samma halmtak.

Att rusta upp Korsgården måste vara ett storverk, man får hoppas att resurserna och krafterna räcker. Men åtminstone i juli jobbade man intensivt med att lägga upp halmtak och bila stockar. En stor del av föremålen i museet härstammar just från Korsgården. Redan under 60-talet började man nämligen samla gamla bruksföremål där. Nu mer än 30 år senare börjar den gamla tanken på ett bondgårdsmuseum komma närmare sitt förverkligande.

Två världar

I det nuvarande museet får man en god bild av livet på ön i forna tider. Här finns bilder från säljakten och båtbyggeriet, från skördearbetet och kyrkogången. En bild från 1930 visar en Runöskuta med potatis i Helsingfors hamn.

På en bild hittar jag häktet, som inte behövde vakt eller lås – om någon dömts att sitta där visste alla öbor det. På en karta kallas häktet Skithuse. Någonstans läser jag en anmärkning från 1910 att inga brott begåtts på ön på 17 år.

Josefina Johansdotter Bergs’ avgångsbetyg från 1922 visar att hon fått godkänt i allt, utom i kristendomskunskap, där vitsordet är med beröm godkänt. Det ämnet var väl Runöborna överlag bra på. Betyget visar också att man redan 1922 fick undervisning i estniska i skolan, Josefina fick dock betyg bara i läsning, inte i skrivning.

Ett foto från 1924 visar eleverna uppställda för fotografering. Alla flickorna har hela Runödräkten med huckle och allt, också pojkarna är förstås finklädda.

Där intill finns ett skolhäfte med kalligrafi från 1950, på vänstra sidan har eleven fortfarande övat enskilda bokstäver, på högra sidan kommer redan en text med rubrikenLenin ja Stalin som slutar med orden Elagu seltsimees Stalin!

Två olika världar, inom en generation har man gått från den ena extremen till den andra. Hur idylliskt och sympatiskt Runö än är så skulle det ha varit svårt att leva här både 1924 och 1950.

Men nu känns det åtminstone såhär på sommaren som ett tidlöst paradis långt borta från en stressad och stressande omvärld. Starkast blir känslan på strandängarna i väster där ingen mänska rör sig. Två gånger skrämmer jag upp rådjur. Strandstenarna är vita (i några fall svarta) av sjöfåglar.

När jag flyger tillbaka har flickan bredvid mig en stolt fjällskivling i famnen. Det har jag aldrig sett på något Finnairplan.

Varför Runö?

Redan 1994 meddelade Ny Tid att förberedelserna inletts för en expedition till Runö, den forna svenskön mitt i Rigabukten.

Sedan dess har det inte hörts något, men förberedelserna har hela tiden pågått, och denna sommar genomfördes expeditionen.

Varför detta intresse för en ganska liten plätt i havet, där det som mest bott 389 personer, numera bara 60?

Orsaken är att det svenska Runö fram till 1944 var ett unikt samhälle, ett av de mest ålderdomliga i Europa. Öborna levde sitt eget isolerade liv och etnologen Ernst Klein som studerade livet på ön på 20-talet kallade den ett levande exempel på ett svenskt 1600-talsbyasamhälle. Senare under 1900-talet trängde nya tider in och den enda gamla Runösvensken som i dag på nytt bor på ön, Artur Algren, säger att man i slutskedet levde som på 1800-talet, eller kanske 1700-talet.

Runö var i praktiken ett självstyrande samhälle, man kunde nästan kalla ön den minsta statliga enheten i Europa. Sverige låg alltför långt borta för att kunna påverka, Ryssland och Estland talade inte runöbornas språk och var inte heller så intresserade av den lilla ön.

Den äldsta kända urkunden om Runö är från 1341 och där ger Johannes, biskop av Kurland, rätt åt ”de svenska personer, vilka bebo den kringflutna ön Runen” att ”besitta sin egendom efter svensk rätt”.

Detta förblev på det stora hela öns grundlag fram till 1944. I Sverige utvecklades rätten under seklernas gång, men på Runö förändrades seder och bruk, lag och rätt bara långsamt. Rysk lag tillämpades aldrig på ön och estnisk lagstiftning fick inte heller stor betydelse.

Svenskar eller finlandssvenskar?

Men var det Sverige som var Runöbornas moderland, eller var det Svenskfinland? När de i augusti 1944 flydde undan kriget och kom till Sverige uppfattade de förvisso det så att de kom ”hem till riket”, och var lyckliga över det.

Men när Runö befolkades, antagligen i början av 1300-talet, skedde det kanske från Svenskfinland. Jörgen Hedman, som forskat i Estlandssvenskarnas historia, anger att de svenska inflyttarna till Revaltrakten troligen främst kom från Finland i slutet av 1200-talet, inflyttarna till Nuckö och Ormsö, Stora Rågö och Laydes, Wichterpahl och Lilla Rågö samt Dagö troligen från Nyland under 1300-talet, medan Runö möjligen befolkades från Åland eller Åboland. Bara Ösel befolkades från Gotland.

Hedman anger flera skäl att tro att att kontakterna mellan finlands- och estlandssvenskar varit nära. Dialekten man talade i Estlands  centrala svenskbygder – Dagö, Ormsö och Nuckö – är närmast besläktad med den som talas i östra Nyland.

Han noterar för övrigt att svenskarna i Estland fick det sämre under den svenska tiden (1564-1710). Tidigare hade man levat ganska ostörda av överheten, men den svenska erövringspolitiken hade förts med lånta medel och skulderna betalades genom att kronan delade ut jorden till adelsgods, som i sin tur pressade ut bönderna.

Bättre blev det inte under den ryska tiden, då den balttyska adelns ställning snarast stärktes.

– Brist på folkbildning, samt förtryck och dryckenskap höll på 1800-talet helt på att utrota svenskheten i Estland, berättar Hedman vidare.

Ett jämlikt samhälle

Så var det inte på Runö. Folkbildningen var väl inte så hög, men något förtryck led öborna inte av. Under en kort tid var ön förlänad till några adelsmän, men sedan 1655 arrenderade invånarna själva ön.

Och de styrde i huvudsakligen sig själva. I gamla tider var den enda ”utomstående” på ön prästen som vanligen sändes hit från Sverige, ibland från Balticum, under åren 1807-1902 från Svenskfinland. Prästen fungerade också länge som lärare. Senare tillkom fyrvaktaren, som under den estniska tiden representerade centralmakten också som länsman och skogsvaktare.

Men det mesta bestämde Runöborna själva om. Det skedde huvudsakligen genom landskapet (loandskape), en församling som bestod av en person, i regel en man, från varje gård. Den valde sina representanter och beslöt om andra viktiga frågor. Vartannat år valdes på detta sätt länsman (taletaja), vice länsman (hjalpsman) och sekreterare(skrivan). Så mycket behövde man inte besluta om eftersom det mesta gjordes så som det alltid gjorts, berättar Jakob Steffensson i sin bok Livet på Runö:

– Livet på Runö var reglerat i minsta detalj genom skrivna och oskrivna föreskrifter eller om man så vill genom lagar, som varit gemensamma för generationer av runöbor. Under århundradens lopp hade en verklig jämlikhet uppstått mellan människorna, samhället fungerade som en enda stor familj. Den privata äganderätten var inskränkt till minsta möjliga och jorden var fördelad så rättvist man förmådde mellan gårdarna. Varje gård fick sig tilldelad en jordlott, tillräckligt stor för livsuppehället. Denna jordlott betraktades måhända som en arvslott från förfäderna, man sålde den aldrig vare sig till öbor eller utomstående. Däremot överläts jorden genom adoption och giftermål.

Och etnologen Ernst Klein, som forskade på Runö 1923, säger i sin bok Runö:

– Det är ett rättshistoriskt fornfynd, denna Runöbornas jordäganderätt, som redan för 300 år sedan såväl som i dag slår besökaren med förvåning! Den enskilda familjens arbetsliv på Runö påverkas och är beroende av samhällets levande intressen. Det är under byn, ’loandskape’, som säljaktlagen och båtslagen sortera och det är denna myndighet som skapat och stadfäst deras lagar. ’Loandskape’ bestämmer också tiden för slåtter och skörd, för tröskning och sjötångsläpning o.s.v. Det är för sådana ändamål som husfäderna sammanträda till stämma.

Många arbeten gjordes gemensamt, och det kallade man talko, en antydan om att Runöborna faktiskt hade en anknytning till Finland.

Det är knappast förvånande att arbetsuppgifterna i stort sett var uppdelade i mans- och kvinnoarbeten och att det för en man, enligt Steffensson, var högst motbjudande, för att inte säga omöjligt att  utföra kvinnoarbete. Att en kvinna utförde mansarbete ansågs mera naturligt.

Också om detta gamla bondesamhälle nu är borta är det fascinerande att leta efter resterna av det.

text & foto:Peter Lodenius

Hänt på Runö

Om äldre tider på Runö vet man just ingenting, eftersom det på 1600-talet hände sig att hustrun till uppbördsmannen Thomas Mågs ”i rusigt mod” i en brinnande ugn kastade den kista där han förvarade församlingens alla äldre handlingar.

1707 kom en man från Wirmo socken i Finland till Runö, gifte sig med en bondänka och bosatte sig på ön.

1708 besegrade ryssarna den svenska garnisonen på ön, 4 svenskar dödades.

1710 dödade pesten 213 personer – bara 80 överlevde.

1740 förbjöds dans vid bröllop ovillkorligen och sockenstämman beslöt att framöver inte lämna skydd åt rymmare.

1751 utmärkte sig öborna vid sockenstämman genom sturskhet, pockande och hot. Några församlingsbor blev bannlysta för osedlighet.

1757 förbjöd sockenstämman pojkarna att röka tobak, medan flickorna fick en sträng varning att inte locka till sig pojkar med brännvin.

1759 infördes brännvin till ön av köpman Brendel från Windau i Kurland. Brännvinet förorsakade mycken oreda och uppstudsighet mot prästen, som bl.a. vägrades båt att resa till Arensburg.

1761 uppstod slagsmål mellan bönder, förorsakade av det kurländska brännvinet. Till prästen anmäldes också att flera kvinnor lovat befria sig från sina foster genom skadliga medel.

1770 stadgades att ”lösdrivare” på Runö var skyldiga att under skördetid och höslåtter prestera kyrkoherden tre dagsverken med egen kost. Under vintern skulle  hustrur tilllösdrivare spinna tre skålpund lin för kyrkoherden.

1781 anlände vapensmeden Sven Runberg till ön och lärde männen där att tillverka vapen, men han avled redan nästa år, 28 år gammal, förmodligen av spritmissbruk.

1847 fanns det ännu ingen klocka på ön, bara ett sandur.

1647-1847 föddes 15 oäkta barn på ön. Mödrarna kom huvudsakligen från andra orter – Runö var som en asyl för sådana barnaföderskor.

1902 överlämnade några Runöbor en anklagelseskrift till konsistoriet mot prästen Oskar Ferdinand Sevelius, som kommit 1897 från Finland. Det sades att 1) Pastorn predikar falskt evangelium, 2) Lärer barnen att visa olydnad mot föräldrar. 3) Lärer kvinnor att visa olydnad mot sina män. 4) Pastorn har infört en misstänkt sångbok. 5) Han utestänger en del från Herrens nattvard. 6) På pastoratet gives ej mer supen när tionde betalas. 7) Pastorns verksamhet är skadlig för Runösamhället.

1908 beslöt man under den nye prästen August Zetterbergs ordförandeskap att flickorna hädanefter alltid skulle ligga i samma rum som föräldrarna för att vara övervakade, att de unga blev förbjudna allt nattlopp och att de skulle lägga sig samtidigt med de äldre.

1910 besökte Albert Engström ön. Han förvånade sig över att Zetterberg i sin ämbetsberättelse till domkapitlet framhävt sina vandringar i byn nattetid för att se till att ungdomen håller sig hemma och betonat att det var farligt: ”Man måste vara mycket bekant med terrängen och alla förhållanden för att i nattens mörker icke stupa ned i någon grop eller öppen brunn samt veta hvilka vägar man skall gå för att om möjligt undvika de ilsknaste hundarne, af hvilka man vanligtvis har två hvid varje gård.”

(Plockat ur en sammanställning i Jakob Steffensson: Livet på Runö)

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.