>Kultur är det enda som verkligen lönar sig, brukar Vivica Bandler säga. Hon har så rätt, på många olika sätt. Dels mänskligt, livsinnehållsligt. Dels rent ekonomiskt, mätt i lönsamhet på lite längre sikt. Den audiovisuella sektorn i USA omsätter redan dubbelt så mycket pengar som bilindustrin. Investeringar i kultur och konst är först och främst viktiga för sina inneboende kvaliteters skull; de stimulerar till skapande och nyskapande verksamhet av olika slag, de hjälper oss att se oss själva och världen en aning tydligare och mera nyanserat. Men vad är då kultur? kanske någon frågar.
Det står naturligtvis var och fritt att välja sin egen kulturdefinition. Man kan utgå från en bred, alltomfattande och diffus eller från en smal, konstcentrerad definiton. Själv föredrar jag en bred, generös och kanske diffus kulturdefinition. Dels för att inte halka in i den hopplösa och fruktlösa motsättningen mellan ”finkultur och folkkultur”, eller ”seriös kultur och populärkultur”, eller mellan kultur och kroppskultur. Dels för att ett brett kulturbegrepp är ett bättre argument när det gäller att bredda kulturens och konstens finansiering. Ett kulturbegrepp som begränsas till den ”konstnärliga verksamheten” gör det lätt för de ekonomiska makthavarna att hänvisa också resurseringen till enbart kulturministeriets hårt ansatta budgetramar.
Andra ankaret
Enligt Maastricht-avtalets artikel 128 förbinder sig EU till att beakta och inkludera de kulturella och konstnärliga aspekterna i all samhällelig, lokal, regional, nationell och transnationell planering och beslutsfattning. Det kan låta som en tom fras, men behöver inte vara det. Utgångspunkten är en vilja att förändra och i grunden bredda hela kulturbegreppet så att kulturens och konstens allt viktigare roll i samhällslivet och för den enskilda medborgaren också får konkreta konsekvenser när det gäller de ekonomiska ramar och resurser som finns att tillgå. Enkelt uttryckt: kulturen och konsten bör finansieras gemensamt ur alla ministeriers anslag. Det här kan låta självklart men är det inte. Hittills har kulturens resurser hänvisats till kulturbudgeten – i Finland i praktiken de medel som staten tar in på tips- och lotterimedel, årligen cirka två miljarder, som skall delas mellan kulturen, idrotten och ungdomsverksamheten.
Att en förändring verkligen är möjlig fick jag uppleva när jag ledde en arbetsgrupp med kanslichefer från olika ministerier för att utarbeta den statliga finansieringen av Helsingfors kulturstadsår 2000. Det visade sig att det fanns en positiv beredskap att vara med och planera och bekosta sådana kultur- och konstprojekt som stod nära respektive ministeriers verksamhetsområde. De olika ministerierna visade sig ha goda och originella uppslag och verkade entusiastiska inför sina nya uppgifter.
Tredje ankaret
Det tycks vara frestande för kulturarbetare och konstnärer att kraftigt hänvisa till kulturens medelbara politiska, ekonomiska och samhälleliga nyttoeffekter, så som skapandet av nya arbetsplatser, befrämjandet av turismen eller exportindustrin, då man kräver mera pengar till kulturen. Detta kan innebära en indirekt nedvärdering av kulturen och konstskapandet. Nyttoaspekten är inte oviktig, men dock sekundär till de kvaliteter som kultur och konst är ämnade att befrämja; kreativitet, fantasi, tolerans, inlevelse i andra mänskors liv och villkor, gemensamt handlande för att skapa positiva förändringar. Att kultur och konst dessutom har en stor potential att förbättra sysselsättning, ekonomi och samhällsklimat, ja så mycket bättre. Vi skall dock inte argumentera för mera resurser utgående från en nytto- och effektivitetssyn, utan utgående från kulturens och konstens värde i sig.
Fjärde ankaret
Gräv där du står, sade man på 1970-talet. Om vi vill lära känna andra kulturer, seder, religioner och värdesystem än våra egna bör vi börja med att förstå vår egen kultur. Kultur och konst som är genuin, personlig och nyskapande utgår ofta från en lokal, provinsiell tradition, symbol- och språkvärld. Kulturens och konstens bärkraft och giltighet hämtar sin styrka här, i vår egen kultur, inte i det internationella eller mellanstatliga. Växelverkan mellan olika kulturer och internationellt samarbete är naturligtvis viktigt, men mera när det gäller spridning av konstverk, samprojekt av olika slag, gästbesök, marknadsföring. Fönstren mot världen måste hållas öppna, korsdraget måste finnas. Således: gräv där du står, men gräv inte ner dig själv. Fall inte själv i graven.
Femte ankaret
Man brukar säga, att samhällets viktigaste resurs är det mänskliga kapitalet. Om man verkligen menar vad man säger, är det minst sagt förbluffande hur detta mänskliga kapital både försummas och förslöas i vårt samhälle. Hur mycket av mänskligt arbete och positivt skapande går inte förlorat genom att vi tolererar en bestående stor långtidsarbetslöshet. Hur illa tar vi inte tillvara den rikedom av nya idéer och ny kunskap som invandrare och hit inflyttade mänskor från andra kulturer hämtar med sig, bara för att bemötas med yttersta njugghet och oginhet, och ofta rena diskrimineringen, på vår arbetsmarknad. En framsynt kulturpolitik måste rikta in sig på att överbrygga dessa missförhållanden. Vi bör lära oss att ta tillvara och stimulera hela den potential av skapande och nya idéer som vi hela tiden har nära oss och omkring oss, fastän vi skamligen negligerar dem och gör oss blinda för dem.
Sjätte ankaret
Konsten och kulturen är viktiga för att motverka den pågående dehumaniseringen av samhället och våra värderingar. Den nu rådande råkapitalismen, den globaliserade ekonomins rövarfasoner, roffa-åt-sig-mentaliteten och den hela tiden allt tydligare favoriseringen av de hårda ekonomiska vinstintressena på de mänskliga och humana värdenas bekostnad, kräver resoluta och gemensamma motåtgärder, både lokalt och på det globala planet. Vi ser globaliseringens destruktiva följdverkningar som en ökad polarisering mellan fattiga och rika regioner och mellan priviligierade och utstötta medborgare. Vi ser hur de mångnationella företagen lyckas pressa fram regler och lagar som missgynnar medborgarna i fattiga länder och som gynnar de ekonomiska egenintressena på bekostnad av vanliga mänskors levnadsvillkor och livskvalitet.
Kulturen och konsten är de redskap som är bäst ägnade att synliggöra verkligheten och ställa de viktiga frågorna. Därför är makthavarna (och har alltid varit) rädda för den kritik och de avslöjanden som konstnärerna och kulturarbetarna framför. Filmen upplevs som den allra farligaste konstarten, på grund av sin stora genomslagskraft. Den nya teknologin har kommit medborgarrörelserna till hjälp genom att skapa snabba och effektiva informations- och kontaktmöjligheter med nätverk som sträcker sig över hela jordklotet. Därför är demonstrationerna i Seattle och senast vid G7-ländernas toppmöte ett så hoppingivande tecken.
Sjunde ankaret
Den nyliberala ekonomiska maktdominansen gynnar hårda och profita värden, vinstmaximering, sådan kunskap som snabbt låter omsätta sig i makt och pengar och som är konkurrenskraftig på arbetsmarknaden, på bekostnad av de humanistiska ämnena, mänskokunskapen och konstämnena. Detta kan få mycket negativa konsekvenser för framtiden. Man tycks inte ha insett riskerna med att beskära den del av skolningen och undervisningen som är nödvändiga för att en mänska ska lyckas leva ett bra och meningsfullt liv i förhållande till andra mänskor, i närrelationer och som en aktiv medlem av medborgarsamhället. Kulturutbudet, särskilt det mediala, har blivit genomkommersialiserat och underkastat underhållningens och reklamens lagar. Nyalfabetismen är en realitet, inte enbart en sextitalists hallucinationer. Nyare undersökningar visar att unga pojkar läser mycket lite idag. Deras språk är fattigt och onyanserat. Också om internet är språkbaserat, är språket där inte speciellt analytiskt utan mera ett signal- och teckenspråk. Negativa trender kan doch vändas, hotbilder kan vändas till något positivt. Kulturen och konsten är viktiga redskap i den processen.
Åttonde ankaret
C.P. Snows tankar om de två kulturerna, den tekniska och den humanistiska som aldrig möts, kanske inte längre stämmer överens med verkligheten. Den tekniska utvecklingen särskilt inom internet och mediateknologi ger oss idag redskap och nya möjligheter för skapande aktiviteter och nya dialoger och ”multi- eller polyloger” av tidigare okänd art och i en tidigare oanad utsträckning. Det finns goda möjligheter att överbrygga de gamla murarna mellan bastion Teknik och fästningsverk Kultur. Samtidigt föreligger här – som med alla stora innovationer och förändringar – också en risk för att den tekniska utvecklingen samtidigt skapar grogrunden för en ny maktelit, som via sin smala specialkompetens får mera makt och en demokratiskt mera okontrollerbar makt än vi idag kan föreställa oss.
Nionde ankaret
Kulturpolitiken bör värna om gemenskap och sammanhållning samtidigt som den bör beakta och ta till vara den individuella kompetensen och kreativiteten. Kulturpolitikens opartiskhet är ett demokratiskt livsvillkor. Kulturpolitiken bör beakta alla grupper och strömningar så rättvist och objektivt som möjligt (inom ramarna för demokratiska och mänskorättsliga värderingar). En felinriktad, någon särgrupp favoriserande kulturpolitik kan i värsta fall underblåsa motsättningar och oförsonliga konflikter mellan olika ideologier, värdesystem eller religiösa samfund. Låt blommorna blomma, men rensa bort våldsbenäget och nynazistiskt ogräs ur rabatten.
Tionde ankaret
Det är kulturpolitikens viktiga uppgift att stödja och aktivera civil- eller medborgarsamhället. Dock inte så, att staten eller kommunen strävar till infiltrering eller någon form av styrning av medborgarsamhället, men så att olika aktiviteter, föreningar, klubbar, projekt, nätverk, aktioner och just name it, ges de erfoderliga möjligheterna att förverkliga sig. Ett aktivt och kritiskt medborgarsamhälle är den bästa garanten för en fungerande demokrati. Gräv där du står, men fall inte själv i graven!
Claes Andersson
