”En miljö som knappt förändrats alls sedan 70-talet och som snart borde K-märkas. Den kitschiga fontänen i mitten av salen är värd att se. Är kanske ingen matkrog för kulinarister, men nog en ’pratkrog’ för små sällskap som vill kunna känna sig nästan som hemma.”

Såhär beskrevs restaurang Kultainen Härkä i en svensk dagstidning i våras. Det ligger något av en besvärjelse över det där ”som snart borde K-märkas” – en förhoppning om att trenderna måtte vända och kunderna igen hitta krogen, innan ägaren Elanto tröttnar och gör något radikalt.

Men business är business och eftersom knappt någon annan utom jag och ungefär två till hann begripa charmen med en krog med gediget 70-talistisk, tung, murrig och ärligt talat rätt smaklös inredning, så är det inte förvånande att Härkä i all stillhet stängde sina dörrar för några veckor sedan.

När jag får tag på Petri Löfberg, chef för Elantos restaurangverksamhet och den enda som får svara på frågor om Härkä och dess framtid, ids jag inte ens tjata om kulturskandal och oersättliga värden. Jag bara frågar vad som nu skall hända – trots att jag ju vet att svar inte ges. Men det hör nu till att fråga.

– Restaurangverksamheten fortsätter, krogen kommer att få nytt namn och nytt koncept och öppnar igen under hösten. Mera kan jag inte säga nu, vi kommer att informera pressen inom september månad, säger Löfberg.

Och han låter sig inte lirkas med, avslöjar ingenting om det nya konceptet, eller ens namnet.

Men Petri Löfberg hummar förstående när jag presenterar den viktiga frågan: Vad har hänt med den gyllene oxen, statyn, stor som en pudel ungefär, som tronade mitt i fontänen, omgiven av konstgjorda stenar (av betong) och konstgjorda grönväxter (av plast). Den som kan svara på det är Isto Friman, som ansvarar för anskaffningar till Elantos krogar.

Jag ringer upp Isto Friman. Han berättar för sin del att en del av lösöret kommer att återanvändas i någon av Elantos krogar, en del har sålts till en firma som förmedlar restaurangutrustning. Några av sexpersonersbåsen som stod längs fönsterväggen har sålts till en krog i Ärvings. En del av lösöret kommer att hamna i Estland.

– Men springbrunnen och statyn borde finnas kvar på krogen, säger Friman och hänvisar mig vidare till Tapio Aaltonen på den firma som tagit hand om lösöret.

Jag ringer Tapio Aaltonen.

– Springbrunnen finns på krogen. Om den inte har förts till Kärringmossens avstjälpningsplats, säger han.

– Men statyn vet jag ingenting om. Den kanske finns kvar i lokalen. Eller på Kärringmossen?

Utanför det forna Härkä står ett gäng killar och röker tobak. Framför dem, på betongmuren som skiljer terrassen från trottoaren, ligger en ritning över den nya krogen. Den av herrarna som ser ut att vara mest boss har kortklippt hår, solglasögonen uppskjutna i pannan, mobiltelefon i handen och en t-skjorta med logo-texten ”HD-Center, Harley Davidson, Helsinki, Finland” på bröstet.

– Har ni sett en staty av en oxe här? frågar jag.

Det har de inte. Jag beskriver fontänen, och oxen. Killarna från HD-center, som planerar omvandlingen av Härkä från dammig och stillsam pratkrog till något annat, är hjälpsamma och trevliga. Men springbrunnen säger de att är bortslängd, ”den finns på Kärringmossen”.

– Den var så rutten, förklarar Pete.

Det råder ingen tvekan om att killarna, Pete och Lasse har sett springbrunnen med egna ögon och vet vad de talar om. De beskriver ”rövarna”, de konstgjorda stenarna som faktiskt såg ut litet som nakna bakdelar och fnissar, typ att vem skulle nu vara intresserad av någonting sånt.

– Men nån oxe har vi inte sett, den fanns inte här när vi kom, förklarar Pete.

– Fast på väggen hänger en oxe, duger den? undrar han och visar: långt inne, i det som måste ha varit Pystis-sidan, finns en nisch i den mörkbruna väggen. På en likaledes mörkbrun fanerskiva tronar en bronsfärgad relief som nog föreställer något slags tjurhuvud.

Jag har aldrig sett den förut.

Trots att bardisken var gemensam rådde det så gott som vattentäta skott mellan Härkä, matsidan där man satt och konverserade, och Pystis-baren – ”karvalakkipuoli”, pöbelsidan – där man spelade schack och drack öl stående.

– Vill du ha den? Jag kan ta ner den åt dig, säger Pete hjälpsamt och börjar kolla konstruktionen. Det visar sig att reliefen är så hårt fastskruvad att den knappast kan tas ner utan att demoleras.Vi enas om att det är bäst att fotografera den först.

Det här är i och för sig inte rätt oxe, men omutifall att den riktiga inte hittas är det bäst att ha någonting dokumenterat.

Medan jag väntar på fotografen studerar jag kreaturet närmare. Det ser ut som om det vore gjort av torkat släckningsskum som applicerats på faneren. En del av bronsfärgen på det lätt psykedeliska tjurhuvudet har skavts av, fanerskivan är litet skamfilad i hörnen. Konstverket är signerat H. Lankinen -89.

Jag går runt på byggarbetsplatsen, försöker lokalisera var allting fanns förr, för bara någon vecka sedan. Men när alla mellanväggar är nerrivna är det svårt att riktigt ens lista ut var gränserna mellan Härkä, Pystisbaren och den tredje baren, Fiba, har gått.

Fiba hette förr Street Bar, det sägs att den bytte profil för att den blev för populär bland bögarna (det här var innan Lost&Found dök upp runt hörnet, innan det blev trendigt att vara homo- eller åtminstone bisexuell). Fiba – kansallinen drinkkibaari (nationell drinkbar), stod det plötsligt på skylten mot gatan. Och bögarna lät sig tydligen skämmas bort av det finsknationella konceptet.

Bland Härkäs stamkunder spelade det just ingen roll vad Fiba hette eller hade för profil. Vattentäta skott, som sagt.

Nu kan man knappt ana att denna fabrikshall en gång har varit tre krogar. Byggnadsställningarna, golvet som är upprivet ända in på betongstommen, sladdarna som ringlar sig genom dammet, strålkastarna, skräpet, tussarna av gul isolering som strötts omkring och pressats ned i räfflorna i dörrmattan, bullret, borrtjutet, slamret av verktyg mot metall och betong…

Det är svårt att föreställa sig var de runda sammetssofforna stod, var mellanväggen med de fåniga blindfönstren fanns, var pianot tronade.

På golvet ligger grova silverglänsande ventilationsrör, en del av dem är redan uppsatta i det avskalade taket, antagligen skall de förbli synliga. Jag antar att den nya inredningen blir något modernt, maskulint, maskinellt. Tidigare har jag sett en glimt av ritningen, så jag vet att det kommer att bli en lång bardisk längs hela ena väggen.

Det är intressant i sig, liksom det faktum att det är HD-Center som står för den nya inredningen. Men egentligen bryr jag mig inte. Mitt projekt nu har ingenting med framtiden att göra. Jag är på jakt efter oxen, för att den är ett stycke kulturhistoria, för att den representerar en tid som riskerar att glida förbi utan att lämna synligare spår i den lokala (finlandssvenska, helsingforsiska – intellektuella?) kultur- och kroghistorien. Slutet av 80-talet, början av 90-talet – vad hände då, egentligen, förutom att det fanns en massa människor som satt på restaurang Kultainen Härkä och talade strunt? Imperier föll och världsbilder rasade samman, men vad hände i vår lilla värld?

Kanske hände det nu inte så mycket mera, kanske är det därför jag tycker att en guldbemålad gipsoxe, som har stått i en springbrunn omgiven av konstgjorda stenar och konstgjorda växter, känns som en adekvat symbol för just den tiden?

Eller egentligen är det där bara undanflykter. Egentligen är jag bara ute efter att rita in min egen ungdom på minnenas karta. Men det erkänner jag inte. Det låter bättre att tala om ”ett stycke kulturhistoria”.

Fotografen Synnöve kommer, vi får bilder på oxen. Oxen som bara är nästan rätt oxe. Jakten fortsätter.

Jag ringer Isto Friman en gång till, berättar att oxen inte finns där han trodde och att ingen vet var den är – kanske på Kärringmossen, trots allt?

– Jag har också sökt oxen – och jag har hittat den. Den finns på krogen, men den är inlåst på kontoret i källaren, säger han glatt.

Nyckeln finns hos Linda Rosilainen, som är ny restaurangchef för Härkä – d.v.s. chef för det som Härkä skall bli när renoveringen är färdig.

Följande dag åker vi tillbaka till Nylandsgatan 16-20. HD-killarna hälsar glatt, vi blir visade ner för en smal spiraltrappa, går genom en trång korridor, hittar det som måtte vara norra Europas minsta och mest fönsterlösa kontor.

Men där finns oxen, inlåst i ett skåp. Linda Rosilainen lyfter ut den på den trasiga linoleummattan med kakelplattemönster. Den gyllene oxen, symbolen för ett förlorat decennium.

Som alltid när man ser en symbol i verkligheten ter den sig mindre än man minns. Ensam och övergiven, felplacerad. Var är springbrunnen, var är de konstgjorda stenarna och plastväxterna?

Mika, en av renoveringskillarna, passerar i korridoren. Han stannar, tittar intresserat på fotografen Synnöve som kryper på det dammiga golvet med baken i vädret.

– Vi kan ju lyfta ut den på gården, så kan ni fota den i dagsljus, föreslår han.

– Nejnej, den skall fotas precis där den befinner sig just nu, annars är det att förvanska verkligheten, förklarar jag.

– Men å andra sidan stod den faktiskt inne i ett skåp, det var jag som lyfte ut den för att ni ville fota den, så verkligheten är redan förvanskad, påpekar Linda Rosilainen stillsamt.

Sant. Men som slutstation för en stolt förgylld gipsoxe känns det här grådaskiga kontoret ändå mera rätt, med den smutsiga telefonen, mapparna med gammal bokföring och den allmänna sorgliga röran av saker som någon gång har varit så viktiga att någon har sparat dem, men som nu har mist all mening. Ur dramaturgisk synvinkel sett är detta den logiska slutpunkten.

Men verkligheten följer sällan dramaturgins lagar. Oxen kommer inte att förbli i skrubben, den skall bevaras, placeras någonstans – tack och lov. Linda Rosilainen vet inte var den hamnar, besluten är inte fattade än.

På väg ut från krogen berättar Pete att några av Härkäs soffor skall kläs om och att de kommer tillbaka till det nyrenoverade Härkä, men hans kollega Lasse stäcker mitt hopp:

– Nejnej, de sofforna finns ju hos Ultra-Brutaalit, rättar han.

– Aj jaha, säger Pete.

– Ultra-Brutaalit??? säger jag.

– Motorcykelklubben Ultra-Brutaalit i Kånala, de tog ett par soffor och bardisken från Pystis-sidan, förklarar Lasse.

– Ja, annars hade de väl hamnat på Kärringmossen, säger Pete och ler litet urskuldrande.

Ultra-Brutaalit är i och för sig och intressant, men just i det här skedet är det en parentes. Den riktiga historien fortsätter i en krog på gränsen mellan Helsingfors och Vanda. Där finns en stor del av soffbåsen från Härkä nu.

Café Mido ligger i ett gråvitt förortsbetonghus i Ärvings. Huset är av nyare snitt än 70-talslådan på Nylandsgatan, men lika fyrkantigt. Jag får en spontan känsla av att Härkäs soffor har hittat ett passande hem.

Kirsi och Petri Haapanen har jobbat i krogbranschen länge, bl.a. också på Härkä, som är bekant sedan många år. För några månader sedan öppnade Haapanens eget och passade på att rädda en del av inredningen från Härkä. Tre av soffbåsen har hittat hit, liksom en halvrund soffa som förr stod i hörnet invid pianot, två lyktstolpar och några av borden.

– Vi ville köpa oxen också, men det fick vi inte, berättar Kirsi Haapanen.

– Fontänen var ju fin också, men den hade inte rymts in här, tillägger hon.

Vi slår oss ner i ett av soffbåsen, jag stryker med handen över den vispgrötsfärgade sammeten, undrar hur många gånger jag suttit i just den här soffan förr. Fast den rätta nostalgiska känslan infinner sig inte riktigt. Det beror på att möblerna ser ut som om de alltid skulle ha stått här. De hör hemma här.

– Lyktstolparna passar också bra in, säger Petri och pekar mot pubsidan. Du borde ha sett hur det såg ut förr, där fanns egentligen ingenting utom en darttavla.

Kirsi och Petri har fräschat upp Café Mido litet försiktigt, mycket har gjorts som talkojobb, i samarbete med kunderna. Meningen är att skapa en riktig 70-talistisk mat-, dans och sällskapskrog i stil med gamla Zillertal eller Jortsumestari. Café Mido kommer att byta namn snart, pubsidan skall heta Morgan’s Café, matsidan döps till Taiga-Tupa, efter de haapanenska barnen.

– Petri har släkt i Lappland, en gång när han kom hem från en tur dit hade han med sig två samedräkter, den ena var till Morgan. ”Men vem skall ha den andra”, frågade jag. ”Nå, Taiga”, svarade Petri – och den natten kom Taiga (= magi) till!

– Vår hund heter förresten Mido, tillägger Petri.

Men där har tågordningen varit en annan: först fanns krogen, sedan döptes hunden efter den.

Jag pajar den vispgrötsfärgade soffan igen, stryker med handen över det mörkbruna bordet.

En danskrog är i och för sig inte samma sak som en pianorestaurang, men det här är nära nog. I de här sofforna kommer folk att sitta och tala strunt länge än. Det är ett betygligt värdigare öde är att hamna på Kärringmossens avstjälpningsplats.