Euforin i Europa

har haft sina höjdpunkter, som 1968 och 1989, men år 2000 är inget euforiskt tal. Det enade (och idylliska?) Europa som hägrade efter murens fall har inte kommit närmare sitt förverkligande, klyftorna mellan öst och väst har inte minskat.

Vems Europa? var rubriken för historiens första men kanske inte sista Helsingfors-Forum under slutet av förra veckan. Författare, samhällsvetare och journalister från bortåt 40 länder i vår världsdel kom visserligen inte fram till något gemensamt svar, men det var knappast heller meningen.

Däremot visade diskussionerna i paneler och arbetsgrupper att Europa ännu inte är alla européers.

Nationalismens olidliga lätthet

talade författaren Slavenka Drakulic från Zagreb/Wien/Stockholm (så kan en europeisk intellektuells adress numera lyda) om:

– För ett år sedan skulle jag ha talat med större optimism om Europa. Under de senaste tio åren har stora förändringar skett, kommunismen försvann, det kalla krigets fiendebilder är borta, på Balkan utbröt krig. Förändringarna har varit så stora att de skapat ångest hos många, de förstår inte vad som sker.

– Vi har lärts att tänka i termer av nationalstat, och det betyder gränser och mänskorna på andra sidan dem är främlingar. En långvarig psykologisk process har pågått som i det forna Jugoslavien skapat nya fiendebilder. Den intellektuella eliten har ägnat sig åt att producera ideologi om fienden.

– Folk i ”Europa” tror att nationalismen hos dem inte kan få sådana uttryck som i Bosnien, och det får den inte, men xenofobin lever och frodas. ISchweiz förkastade invånarna i Emmen utanför Luzern nyligen ett förslag om medborgarskap för invandrare. Jörg Haidervet hur man manipulerar mänskors rädslor och ångest i politiska syften.

– Frågan är hur länge xenofobin är marginell. I land efter land ökar stödet för de främlingsfientliga krafterna skrämmande snabbt. Det har skett i Danmark där framstegspartiet hävdar att invandrarna hotar kärnan i danskheten.

– Men den nationella identiteten är en konstruktion och man borde kunna konstruera nya identiteter som inte utesluter andra.

Murar eller broar

frågade den albanske författaren Bashkim Shehu, nu bosatt iBarcelona (han kommer snart att presenteras närmare). Han citerade den ungerske sociologen Elemér Hankis, som sagt att Berlinmuren var en fängelsemur för mänskor i Östeuropa, men en spegel för väst.

– När den försvann fann vi i öst oss fria från detta fängelse, men samtidigt kände vi att vi hade förlorat vår trygghet, fast den var tryggheten i ett fängelse där allt är på förhand bestämt – det var en trygghet vi vant oss vid. Väst åter förlorade den spegel som visade dess identitet genom att kontrastera den mot våra kommunistiska regimer. Samtidigt dyker nya murar upp i olika delar av Europa, både i väst och i öst: det etniska hatets murar.

Sämre ställt är det med brobyggandet.

– Eftersom det ännu inte finns någon bro mellan väst och öst dyker den gamla murens spöke upp på olika sätt, och framför allt i form av uppfattningen av öst som en homogen helhet. Väst vill inte ge upp den gamla spegelbilden och i öst blandar vi det förflutna med det närvarande. Därför existerar fortfarande tudelningen mellan öst och väst.

Vissa gemensamma känslor finns, men medan det för tio år sedan handlade om en triumf över murens fall så är det nu snarare en känsla av skam över vad som tillåtits ske på Balkan.

– Som André Glucksmann sagt är skammen en central motiverande faktor i Europas historia under de senaste femtio åren: skammen över Auschwitz och allting som påminner om detta fenomen.

Därför behövs det en europeisk politisk strategi som syftar till integration av hela världsdelen, så att det inte uppstår nya orsaker till skamkänslor.

Det gemensamma europeiska huset

talade både Shehu och poeten och kulturvetaren Ales Debeljak från Ljubljana om.Michail Gorbatjovs gamla begrepp har aldrig på samma sätt slagit igenom i väst.

– Omvälvningarna gav västeuropéerna glimtar av sitt eget förflutna och de gav till en början upphov till eufori och förhoppningar om ett mer rättvist, mer fredligt och odelat Europa. Tio år senare har de förverkligats bara till en liten del. De gamla kommunistiska regimernas fall har inte löst den delade kontinentens problem, och den måste nu dessutom kämpa med en allt snabbare ekonomisk globalisering och, som en följd av denna, etnisk, religiös och kulturell fundamentalism.

– Berlinmuren (Wall) har ersatts av köpcentret Berlin (Mall) och begreppet ”fästningen Europa” har blivit starkare än ”det gemensamma europeiska huset”. I stället för att vara engagerade medborgare i ett modernt politiskt samfund har vi europeéer blivit konsumenter. Vår kritiska kapacitet förlamas och till slut undermineras de politiska villkoren för solidaritet över nations- och religionsgränser.

– I stället för att skapa mekanismer inspirerade av våra olikheter och av den mångomtalade multikulturalismen återgår den officiella europeiska politiska diskursen i allt högre grad till begrepp baserade på den traditionella uppdelningen mellan ”oss” (Västeuropa) och ”dem” (Öst- och Centraleuropa, Balkan). Fast tiden är ny är argumenten de gamla.

När EU nu diskuterar sin framtid drar man inte in de postkommunistiska länderna i den diskussionen.

– I klubben sätter man upp regler för hur de nya medlemmarna ska uppföra sig. Men om EU ska utvidgas borde man inte bara exportera en massa regler, utan också anamma den språkliga och kulturella rikedomen som en utvidgning skulle ge.

Förödmjukelse

är en känsla som präglar centraleuropéerna, hävdade kulturjournalisten Martin Simeckafrån Bratislava. Också om känslorna av skam och förödmjukelse ofta inte är medvetna utgör de något av ett nationellt kännetecken för slovakerna, liksom för andra nationer i området.

– Under hela 80-talet brukade jag gå upp på kullen ovanför Bratislava för att titta på Österrike. På kvällen var himlen ljusare där, eftersom den belystes av ljusen i Wien. Fast gränsen var nära kunde jag inte korsa den, men jag såg på österrikisk TV och med en känsla av förödmjukelse följde jag debatterna i parlamentet i Wien, så olika det orwellianska språk som politikerna i Slovakien talade. Känslan av att livet i östblocket var sämre och att de inte förtjänade ett sådant straff var så uppenbar att ingen ens någonsin diskuterade den.

– På den tiden kom det ibland mänskor från väst, sådana sällsynta mänskor som medgav den historiska absurditeten i det delade Europa. De kände att också de hade ansvar för Centraleuropas öde – en ödesdiger följd av segern över Hitler. De kände skam över västs själviska politik under 70- och 80-talen, avspänningspolitiken som försökte förändra den historiska absurditeten till historisk oundviklighet.

Avspänningen

var alltså enligt Martin Simecka en stor olycka eftersom den ledde till att de kommunistiska regimerna kunde förlänga sina liv.

– Det innebar att Centraleuropa drev allt längre från väst under de följande 20 åren, trots att det efter 1968 stod klart att kommunismen i Östeuropa förlorat allt ideologiskt innehåll och blivit enbart en diktatur som överlevde genom tröghetslagen. Dessa 20 extra år var den största katastrofen för denna del av Europa. Under denna tid växte en ny generation upp som vande sig vid att leva under statens överinseende, en generation som inte kände till friheten ens från sina föräldrars berättelser, eftersom de var rädda att tala om sådant ens med sina barn. En strävan till frihet skulle lätt kunna förstöra deras karriärsmöjligheter.

Men många stödde systemet, antingen för att de var rädda för det eller för att de kunde dra nytta av det.

– I denna situation upptäckte väst oss 1989. Då uppkom en grotesk paradox som avslöjade ett djupt ömsesidigt missförstånd. Iväst entusiasmerades man av revolutionen och eftersom man inte väntat den kom man till den slutsatsen att befolkningen i de kommunistiska länderna hade något slags mystisk kraft eftersom den hade kunnat besegra en totalitär regim.

Den tredje vägen

utvecklade man enligt MartinˇSimecka som ett begrepp för att inympa denna östliga urkraft på de västliga samhällena som hamnat i en återvändsgränd.

– På den tiden förklarade jag vid olika konferenser förgäves att det inte funnits någon mystisk andlig kraft i öst, utan att regimerna besegrats mer eller mindre av dem själva, eftersom de sedan 1968 inte var mycket mer än tomma diktaturer som väntade på sitt slut.

Men i väst tänkte man inte så mycket på saken och kände inget ansvar för att processen tagit så lång tid, man hade ändå segrat och segrarna behöver inte fundera på om något kunde ha gjorts bättre.

Nu tio år senare talar ingen om en tredje väg och tanken att man i öst skulle ha något att bidra med till det gemensamma europeiska huset tänks inte längre. Öst har inget att erbjuda och många stater där har försjunkit i djup depression eller gett utlopp för sin destruktiva energi. Mänskorna i öst anser sig igen en gång falla offer för egoismen i väst.

Och Martin Simeckas känsla av förödmjukelse har inte alls minskat, den har bara fått nya nyanser.

 

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.