Bilen symboliserar vårt nuvarande konsumtionssamhälle. Vårt sätt att hantera massbilismen avslöjar långt hur vi egentligen förhåller oss till försöken att skapa en ”hållbar utveckling”. Man kan anta att s.k. ”gröna” bilar eller bränslen ytterligare späder på bilismen, eftersom de skapar illlusionen om någon sorts ekobilism, och således upphäver eventuella positiva effekter i form av ”renare” bränslen.

Mark Hertsgaard ger en dyster rapport i sin Earth Odyssey (1998) om hur flera städer håller på att kvävas av bilar och deras utsläpp. Ett extremt exempel är Bangkok som beskrivs som en enda stor trafikstockning. Föräldrar som skjutsar sina barn till skolan måste rycka dem ur sängarna tidigt på morgonen för att hinna till skolan. Morgonmålet äts i bilen. Endel har t.o.m. installerat WC i sina bilar. Trots det uppenbara, att ju fler som kör bilar desto värre blir situationen, är det fortfarande var och ens stora dröm att ha en egen bil. Ett tydligt bevis på att utan effektiv begränsning kommer massbilismen att föröda denna planet. Människor tycks sätta större värde på att puttra längs asfalterade trafikleder i sin egen plåtlåda, även om de knappt kommer någonvart, än att det finns ren luft, gröna skogar, och brusande älvar.

Bilister klagar över skatter och bensinpriser, men har de tänkt på hur mycket bilismen kostar i förstörd natur, larm, olyckor, vägbyggen, och trafikstockningar? Bilen är kanske en sorts helig ko för många men ingalunda någon ”mjölkko”. En svensk beräkning som återges i Miljöns tillstånd i Finland (1992) visade att bilismen årligen kostade det svenska samhället mellan 8,6 och 11 miljarder mark, trots skatteinkomsterna.

Hertsgaard uppger att bilismen i USA direkt och indirekt subventioneras med 300 miljarder dollar per år – i privatbilismens helgade land (International Center for Technology Assessment, CTA, uppskattar bilismens externa kostnader i USA till mellan 560 miljarder och 1 690 miljarder dollar, se www.icta.org/projects/trans/rlprexsm.htm).

Miljöbrott lönar sig?

Hertsgaard berättar också hur kollektivtrafiken systematiskt saboterades i USA under 30-talet till förmån för privatbilismen. General Motors, Standard Oil of California, Firestone Tire & Rubber, Phillip’s Petrolium och Mack Manufacturing grundade 1932 National City Lines som köpte städernas spårvagns- och järnvägsverk i fyrtiofem städer och rev upp rälsen. Bulvanfirman bötfälldes 1949 till ett skrattretande belopp på 5 000 dollar för brott mot konkurrenslagarna. Tyvärr tycks miljöbrott löna sig då liksom nu. Ökänd är också historien hur man i en del amerikanska städer planerade gator och viadukter så att de hindrade busstrafiken.

De senste tiderna har det ojats över den dyra oljan både på tidningssidorna och gatorna. Få tycks se det osunda i att ett land som Finland, utan en enda droppe egen olja, baserar en stor del av sin infrastruktur på tillgången på billig olja (storförbrukaren USA är inte heller självförsörjande på olja). Inte har man behövt vara någon stor visionär för att inse att tiderna med billig olja är över när som helst.

För två år sedan utkom Scientific American med ett specialnummer (3/1998) om oljan, under rubriken The end of the cheap oil (http://hubbertpeak.com/sciam983.htm). Forskarna C. J. Campbell och J. H. Laherrère, som båda verkat över 40 år inom oljebranschen, konstaterade att oljeutvinningen kommer att börja minska tidigare än vad de flesta trott, sannolikt redan inom de åtta närmaste åren. Delar man de uppskattade kvarvarande konventionella oljetillgångarna på cirka 1 000 miljarder fat (= 1 000 Gbo, gigabarrel oil) med en utvinningstakt på c:a 24 Gbo om året, får vi att oljan räcker i c:a 40 år framåt. Hittills har mänskligheten pumpat upp ungefär 850 Gbo och med samma fart blir totalmängden 1 000 Gbo inom åtta år, då vi alltså konsumerat ungefär hälften av all olja som finns.

Priserna däremot kommer att börja stiga långt innan den sista droppen olja pressats ur marken, nämligen senast i det skede då utvinningen börjar avta, förutsatt att efterfrågan inte minskar (1990-1997 har den globala oljekonsumtionen vuxit med 1,4 procent per år). Den senaste prishöjningen är en föraning om vad som komma kan, fastän den inte är en hubberttopp utan en följd av att Opec håller tummen på kranen; Opec står nämligen för cirka 30 procent av oljeutbudet, en andel som bara växer. Jämfört med tidigare prischocker 1973, 1979 och 1990 väntar man ingen ekonomisk recession denna gång, bl.a. eftersom oljans procentuella andel av energiförsörjningen faktiskt har minskat i de västerländska ekonomierna.

Campbell och Laherrère använder en metod utvecklad av M. K. Hubbert (som arbetade som geolog hos Shell under 50-talet) för att förutse tidpunkten när utvinningen börjar minska. Hubbert kunde t.ex. 1956 förutsäga den minskning av oljeutvinningen som började 1969-70 i USA (utom Hawaii och Alaska). Nämligen, oljeutvinningen från oljefält följer en karaktäristisk utvecklingskurva (Verhulst-kurva) som når toppen när cirka hälften av all olja har utvunnits.

Oljetoppen nära

Genom att tillämpa Hubbert-modellen på data för den globala oljeutvinningen kommer forskarparet till slutsatsen:

”Barring a global recession, it seems most likely that world production of conventional oil will peak during the first decade of the 21st century.” (1 – övers. se nedan!)

Denna uppskattning påverkas inte nämnvärt om man räknar med nya oväntade oljefynd. En annan forskare, J. D. Edwards, utgick från dubbelt större reserver på cirka 2 000 Gbo (en s.k. P5-uppskattning – d.v.s. man räknar med endast 5 procents sannolikhet för att industrin kan utvinna hela denna mängd) men hans slutsats är ändå att utvinningen kulminerar redan kring 2020. Chris Fay, chef för Shell UK Ltd, antog i ett tal 1995 att utvinningen av fossil energin når sin kulmen först 2030 (i färskare data anger Shell att en rollover inträder tidigast kring 2020), men betonade i samma veva de förnyelsebara energikällornas roll:

”There is clearly a limit to fossil fuel. (…) Shell analysis suggests that resources and supplies are likely to peak around 2030 before declining slowly. (…) But what about the growing gap between demand and fossil fuel supplies? Some will obviously be filled by hydro-electric and nuclear power. Far more important will be the contribution of alternative renewable energy supplies.” (2)

Shell var förmodligen det enda oljebolaget som förutsåg prischocken 1973 och har sedan dess haft ett renommé om att ha de pålitligaste framtidsanalyserna inom branschen. Därför är det intressant att Shell betonar, eller skall man säga medger, betydelsen av de alternativa energiformerna (se www.ganesa.com/ecotopia/HubShell.htm) och räknar med att förnyelsebar energi kan stå för en tredjedel av elektriciteten inom två till tre decennier.

Självfallet skall man räkna med att Shell försöker satsa på teknologi som ger företaget de största vinsterna, inte det som är ekologiskt eller samhällsekonomiskt optimalt. T.ex. satsar Shell på s.k. CO₂-sequestering; d.v.s. man försöker pumpa tillbaka koldioxidgasen i oljekällorna för att minska växthuseffekten och på så sätt försvara fortsatt oljeutvinning. En lösning som bl.a. döms ut av J. A. Turner (A realizable renewable energy future, i Science 7/1999):

”However, we cannot continue to burn fossil fuels and somehow sequester the produced CO₂ efficiently enough to address global warming, as the the processes of concentrating and burying or transforming the CO₂ are themselves energy intensive; (…) there is no activity that can clean our lungs while we are still smoking.” (3)

”Justerade” siffror

Självfallet vill man på många håll i rädsla för ekonomisk recession understryka att det finns stora reserver olja kvar. Tidigare i år kom U.S. Geological Survey ut med ett pressmeddelande där man justerat upp reserverna betydligt. I Scientific American 9/2000 noteras saken under rubriken Awash in Oil: There’s plenty of cheap oil, says U.S. Geological Survey. Campbell anmärker in en kommentar (http://hubbertpeak.com/news/article.asp? id=848):

”It is no coincidence that the present press release appeared on the eve of a critical OPEC meeting. By issuing these bald numbers they seek to stake a position without revealing the definitions or detailed assumptions behind the study that could be contested.” (4)

Campbell hänvisar vidare till ett tidigare fall då man från myndigheters sida försökt sprida missvisande uppgifter om tillgången på olja:

”Let us not forget that McKelvey, a previous director of the USGS, succumbed to government pressure in the 1960’s to discredit Hubbert’s study of depletion, which was subseqently vindicated in the early 1970’s after US production actually peaked as Hubbert had predicted.” (5)

Campbell finner det ironiskt att både Opec och de amerikanska myndigheterna försöker överdriva sina oljetillgångar. Opec för att avhålla väst från att satsa på alternativ energi; USA för att stärka sin förhandlingsposition gentemot Opec. Saudiarabiens Shejk Ahmed Zaki Yamani gav å sin sida tidigare i höst (5/9) uttryck för åsikten att Opec redan förstört sina chanser genom att hålla produktionen nere och pressa upp priserna (http://www.planetark.org/dailynewsstory.cfm?newsid=8054). Hoppas han har rätt beträffande tron att väst nu satsar för fullt på alternativ energi (fast man kan undra i vems påse den gamla oljeräven egentligen spelar denna gång). ”The Stone Age came to an end not for the lack of stones and the oil age will end, but not for the lack of oil” (6), är ett av shejkens bevingade uttryck.

Borrtorn i naturreservat?

Oljan har också blivit ett slagträ i den amerikanska presidentvalskampanjen. George W. Bush och hans vicepresidentkandidat, båda med bakgrund i oljeindustrin, utmålas av motståndarna som oljeindustrins lakejer. Oljeindustrin beskylls bl.a. för att sko sig på folk som inte har råd att betala för brännolja till husuppvärmningen.

Demokraternas kandidat Al Gore har krävt att de federala oljereserverna (Strategic Petroleum Reserve) öppnas. Bill Clinton svarade påpassligt på det dagen efteråt (23/9) genom att tillåta reserven att sälja ut 30 miljoner fat olja under 30 dagar. Totalt innheåller reserverna 570 miljoner fat olja, vilket motsvarar cirka 30 dagars konsumtion i USA. Ett ganska genomskinligt kampanjtrick från demokraternas sida, men Bush-lägret fuskar i samma spel.

Kruxet är hur Al Gore, som tidigare profilerat sig som miljövän, tänker tackla olje- och energifrågan på längre sikt. Åtminstone har Gore skarpt tillbakavisat Bushs förslag att börja exploatera olja i Alaskas naturreservat:

”I am not in favor of putting fragile parts of our environment at risk in order to get tiny new amounts when the price is going up sky high and the production is being artificially cut back elsewhere. We do not have to sacrifice our environment and our environmental treasures in order to satisfy the appetite of big oil companies to go into new areas.” (New York Times 22/9) (7)

(F.ö. tenteras Bush och Gore på www.physicstoday.com, där Bush lovar börja pumpa olja i Alaskas naturreservat ifall han blir president.)

På tyskt håll har den röd-gröna regeringen reagerat på bilisternas protester genom att höja kilometerersättningen. Inte någon värst ”grön” politik men som sagt, när det kommer till bilen tycks den gå före allt annat. Det finns skäl att tvivla på politikernas ambitioner att gå in för långsiktiga lösningar. Under senare delen av 90-talet skar t.ex. den amerikanska kongressen ned anslagen för forskning i alternativ energi. För en förödande kritik av kongressens energipolitik, se J. J. Romm och C. B. Curtis: Mideast oil forever?, i The Atlantic Monthly, 4/1996 (www.theatlantic.com/issues/96apr/oil/oil.htm ).

Det finländska k-kraftsspöket

I Finland tycks energipolitiken fortfarande hämmas av spöket ”det femte kärnkraftverket”. Förhoppningsvis kommer utvecklingen ändå att ge en skjuts åt flödesenergierna och energisparandet istället. Nu har t.ex. vindkraften fått ordentlig fart i Finland och kapaciteten nästan fördubblades förra året.

Den som fortfarande tror att fortsatt ökande konsumtion går ihop med bibehållen natur och välstånd kan t.ex läsa No Middle Way on Environment i The Atlantic (12/1997), av Paul Ehrlich m.fl. (www.theatlantic.com/issues/ 97dec/enviro.htm). Det gäller inte bara att minska användningen av fossila bränslen utan energi överhuvudtaget. Som författarna anmärker:

”Bulldozers that ran on hydrogen generated by solar power could still destroy wetlands and old-growth forests.” (8)

Det mest pessimistiska alternativet är att man förtsätter enligt business-as-usual och fösöker ersätta den konventionella oljan med olja från oljeskiffer och tjärsand (bitumen), av vilka de det finns stora fyndigheter, vilket skulle smutsa ned och rådbråka jorden ytterligare och kräva stora mängder energi. (För att extrahera två fat olja ur tjärsand räknar man att det krävs energi motsvarande ett fat olja; processens s.k. EPR-faktor – energy profit ratio – är 2, medan den för konventionella oljekällor ligger melllan 30 och 50.)

Förstås tvingas vi leva med oljan ännu en tid. För att lätta på det totala kostnadstrycket bör man nyttja t.ex. skatteväxling; bränslet/ energin får kosta medan t.ex. bilskatten kan dras ned för att bl.a. underlätta investeringar i energisnålare bilar (helst bör stödet gå till kollektivtrafiken). Speciellt transport och jordbruk kräver stora omställningar vid övergång från oljeberoendet. Det västerländska petrokemiska jordbruket konsumerar cirka 7,5 oljekalorier för att framställa 1 kalori föda. Givetvis måste stödet för energisnålare teknik och livsstil intensifieras. Endel tycks i detta sammanhang fortfarande prioritera t.ex. inflationskontrollen och kräva sänkta bränslepriser framom åtgärder som går till roten med problemet.

Tyvärr tenderar vi människor att ha ett mycket begränsat tidsperspektiv. Vid nästa prisfall på oljan glöms förmodligen de goda föresatserna bort igen. Det är här alla kloka politiker och företagsledare har en viktig roll att hålla en stadig kurs i rätt riktning. Det är hög tid att planera avtrappningen av oljeberoendet, utan att för den skull ersätta det med ett annat lika skadligt beroende.

Enheter:
US barrel (oil) = 159 liter
Gbo = gigabarrel (oil) = 159 miljarder liter
US gallon (liq) = 3,79 liter

Ungefärliga översättningar:
(1) Med undantag för om det inträffar en global recssion verkar det högst sannolikt att världsproduktionen av olja kulminerar under 2000-talets första decennium.
(2) Oljeresurserna är helt klart ändliga. Tillgången på olja kommer att kulminera kring år 2030 och efter det börjar den långsamt minska. (…) Och vad sker med det växande gapet mellan tillgång och efterfrågan på fossila bränslen? En del av det kommer att fyllas av vatten- och kärnkraft, men alternativa energikällor kommer att spela en betydligt viktigare roll.
(3) Vi kan inte fortsätta bränna fossila bränslen, och samtidigt sekvestrera den koldioxid som uppstår, tillräckligt effektivt för att råda bot på den globala uppvärmningen, eftersom processerna att koncentrera och begrava eller transformera koldioxiden i sig är energiintesiva – det finns ingen aktivitet som kan rena våra lungor medan vi ännu röker.
(4) Det är inget sammanträffande att pressmeddelandet dök upp inför ett viktigt Opec-möte. Man försöker /////vad?///// genom att ge ut sådana här siffror utan att avslöja vilka definitioner eller antaganden som ligger bakom dem, så att det inte går att argumentera mot dem.
(5) Låt oss inte glömma att McKelvey, en tidigare chef på USGS, på 1960-talet gav efter för påtryckningar från regeringens sida och misskrediterade Hubberts forskning om de sinande oljekällorna. Hubbert fick upprättelse i början av 70-talet, efter att USA:s oljeproduktion faktiskt kulminerade, som han hade förutspått.
(6) Stenåldern tog inte slut p.g.a. brist på stenar. Oljeåldern kommer också att ta slut, men inte p.g.a. brist på olja.
(7) Jag motsätter mig att man riskerar känsliga delar av vår miljö för risker för att få fram minimala mängder (olja) när priserna rasar i höjden och man annanstans på ett artificiellt sätt skär ned på produktionen. Vi behöver inte offra vår miljö och våra miljöskatter för att tillfredsställa oljebolagens hunger efter nya områden.
(8) Bulldozers som drivs med väte framställd av solenergi kan fortfarande förstöra våtmarker och urskogar.