Här i Stavanger kurar vi oss under höststormarna och frågar: vad är sanningen?

Det är inte bara att man blivit filosofiskt lagd i dessa mörknande tider.

Men det är en hel del på sistone som har gett anledning till frågan. Inte minst Viksveen-saken: journalisten på Stavanger Aftenblad som misstänks för att ha spionerat för Östtysklands räkning. Liksom väl i spionageaffärer i allmänhet är det hopplöst att lista sig fram till vem som talar sanning och vem som inte gör det.

Det är också i Stavanger Aftenblad, bland annat med anledning av ovanstående, som många ställt sig frågan om vad sanning är och huruvida vi har något grepp om den alls. Men det är ju inte ett så postmodernt samhälle som vi lever i.

Vi vet att allt som skrivs i tidningarna inte är neutrala fakta. Det är inte bara journalistens egna val och formuleringar som modifierar fakta: rubriker, bilder, bildtexter gör ännu mer, och ligger ofta utanför journalistens egen kontroll. Men det finns trots allt gränser för vad som är tillåtet.

Ingen kan skriva: ”Viksveen var en spion” utan redovisbara fakta. Det går inte att hitta på saker eller rapportera dem helt osanningsenligt. En händelse kan beskrivas på olika sätt; men den kan inte förnekas helt och hållet, flyttas fram eller tillbaka i tiden eller tillskrivas andra personer. Det finns ett minimikrav på att det som förmedlas ska motsvara verkligheten, och vid behov kunna dokumenteras.

Detsamma gäller vetenskap. En forskare som förfalskar sitt material har ingen rätt att bli hörd, även om det han/hon säger kan vara intressant eller fint formulerat. Varken journalisten eller forskaren har heller rätt att blunda för fakta de inte vill ha: de är också skyldiga att söka fram allt som är relevant, och rapportera det.

Det fungerar ju inte alltid. Men det finns trots allt någorlunda klara spelregler för att förmedla information. När de helt bryter samman, liksom det kan ske i totalitära stater, är det någonting avgörande som sker med hela det mentala klimatet.

Bland annat detta ämne tas upp i den nya debutroman på norska som är det huvudsakliga upphovet till de här funderingarna, Arkivene av Aage Storm Borchgrevink (Gyldendals förlag). Enligt omslaget är författaren rådgivare för Helsingforskommittén, med Balkan som specialområde.

Romanen handlar om Albanien under de sista tolv åren, tiden precis före, och efter Skiftet. Historien berättas av olika röster: en världsberömd albansk författare, hans fru, och en ung kvinna, dottern till den albanska ledaren. Två av dem är aktivt involverade i att mana fram blodsutgjutelserna i Kosova, något som kommer lägligt både för serbiska och albanska regeringar som kämpar med interna problem. Den allt mer sjuka och förvirrade författaren, som flytt till Paris, blir tvingad till att uppträda som galjonsfigur för propagandan som riktas mot Kosova. Bakom kulisserna finns rå makt, prostitution, utpressning och ett genomgående osunt patriarkaliskt samhälle.

Det ingår en beskrivning av ett blodbad i Övre Bernica i Kosova, baserat på ögonvittnens berättelser (författaren har varit där, och ett par fotografier återges på bakpärmen) men flyttat två år tillbaka i tiden för att passa in i bokens händelseförlopp.

I en efterskrift skriver Borchgrevink att boken ”blander forskjellige typer erfaringer, oppspinn og genre i et forsøk på å formulere en respons til en virkelighet som ofte virker overveldende. I denne blandingen går flere ting, blant annet faktisitet, tapt og noe annet oppstår.”

Arkivene är en bra roman: välskriven, svår att lägga ner när man börjat läsa. Den är också fantastiskt intressant som en skildring av 90-talets Albanien. Författaren imponerar med sin kunskap, med sina insikter om det albanska samhället.

Men det är just detta som oroar.

Man är ju tvungen att läsa boken utgående från det man vet om det moderna Albanien. Det är ingen fabel om ”Albanien” eller något annat diffust område på Balkan: det handlar om nära, faktisk historia i en konkret nation. Det blir svårt att skilja den unga kvinnan från (en fiktiva eller reell) dotter till Sali Berisha, han som tog makten efter att Enver Hoxha-regimen föll.

Ännu svårare blir det att skilja de två andra berättarrösterna, författaren Bessian V och hans fru, från den verkliga Ismail Kadare och hans fru. Det finns alltför många historiska paralleller i de biografiska upplysningarna. Borchgrevink skriver, något koketterande, i efterordet: ”Betyr det at Bessian V er Ismail Kadare? Jeg tror ikke det. Men jeg vet det ikke, fordi jeg kjenner svært lite til ham.”

Kan man göra så?
I en roman kan man, naturligtvis, göra vad man vill. Det är hela poängen: det finns inga regler. Sanningen i en roman finns på ett annat plan: den har inte att göra med återgivning av personer och händelser. Vi vet det, och därför läser vi romaner på ett annat sätt än tidningar och forskningsartiklar.

Men hur är det med romaner som balanserar på kanten till sin genre, som varvar fakta med fiktion, drar in verkliga människor och händelser? Vad händer med sanningen, när vi stöper om den och kallar den fiktion? Ibland kan det leda till ärekränkning, och här är Borchgrevink knappast långt ifrån. Men det är inte bara det som ger en olustig känsla.

Skulle Borchgrevink inte ha fått skriva boken? Tvärtom. De insikter han för fram skulle inte vara lätta att få fram i någon annan form än den fiktiva.

Vad är då fel? Jag tror att det handlar om författarens uttalat avfärdande hållning till skillnaden mellan fakta och fiktion. En kort inledning som hade förklarat problemen och redogjort för hans val skulle ha gjort en enorm skillnad: läsaren hade kunnat orientera sig, haft möjlighet att undersöka och dra sina egna konklusioner. Så som det är blir blandningen av information och diktning ett hinder för själva den konstnärliga upplevelsen (för att inte tala om den historiska nyfikenheten): ”noe annet oppstår”, men detta andra är mindre intressant.

Som läsare sitter man kvar med sina frågor om ”Vad är sanningen?” Och vidare: frågan huruvida inte fiktionen också har, eller borde ha, sina allmänna spelregler någonstans, då det gäller att behandla verkliga personer eller händelser. Borde författaren, liksom journalisten och forskaren, erkänna sitt ansvar för den bild han för fram?