Vår ovetenskapliga tid

av Joel Backström

Joel Backström.

Läste häromdagen Galileo Galileis Breven om solfläckarna från 1613. Den som undrar över vad vetenskapligt tänkande är kan knappast få en bättre introduktion i ämnet (boken finns i njutbar svensk översättning på Atlantis).

Det fina med boken är att den inte är populärvetenskap, utan populär vetenskap. Det är inte en bok där läsaren får höra vad vetenskapsmän kommit fram till, utan en bok där en vetenskapsman låter läsaren förstå hur han kommer fram till någonting. Vi förevisas inte frukterna av vetenskapligt tänkande utan det vetenskapliga tänkandet självt. Galilei skriver för vetenskapsmän, men vem som helst som har tankarna med sig och inte glömt sin skolgeometri följa hans bevisföring, som är lysande utan att vara tekniskt komplicerad.

Vi lever i en vetenskaplig tid, men det betyder inte att vi alla tänker vetenskapligt, utan bara att vi alla omges och fascineras av vetenskapens frukter: dess rön och tekniska tillämpningar.

Idag vet varje lekman att solfläckarna är ovanligt starka magnetfält med lägre temperatur än den omgivande fotosfären. Galilei hade däremot inte en aning om fläckarnas egentliga natur: vad han bevisar i breven är bara att fläckarna faktiskt måste befinna sig på eller mycket nära solens yta och inte, som andra astronomer hävdade, var en illusion skapad av himlakroppar mellan oss och solen.

På sätt och vis vet en lekman av idag alltså mer än Galilei. Skillnaden är förstås att vi ”vet” vad vi vet för att vi tror på vad vetenskapsmännen berättat för oss: vi har inte en aning om hur dom vet vad dom säger sig veta. Om någon frågade mig hur jag vet att solfläckarna är magnetfält, så skulle jag ”bevisa” saken genom att slå upp i närmsta uppslagsverk. Galilei visste vad han visste för att han läst i naturens stora bok och kunde bevisa att saken inte alls förhöll sig som det stod i tidens uppslagsverk.

Galilei tänkte vetenskapligt: han tänkte klart och redigt, och han tänkte själv. Han ansåg att det var bättre att vara ensam om ett riktigt resonemang än att ta miste med mängden. I teorin förnekar ingen att det är så, i praktiken är det mycket få som förmår stå emot grupptrycket och tänka klart i kontroversiella frågor. De är knappast fler idag än på Galileis tid, och knappast heller så många fler bland vetenskapsmän än andra. Att man arbetar med vetenskap bevisar ju inte att man verkligen tänker vetenskapligt, lika litet som präsrocken bevisar att man lever som en riktig kristen.

I själva verket kunde man säga att ingen tid varit så ovetenskaplig som vår. Att påstå saker som man inte har belägg för är i sig bara tanklöst eller fördomsfullt: verkligt ovetenskapligt blir det först när man gör anspråk på att ha vetenskapliga belägg för det man säger. Och sådana falska anspråk är offentligheten full av.

Åsa Moberg refererade den 27.10 i denna spalt en svensk biologiprofessor som ansåg att vetenskapen visat att religiösa upplevelser ”saknar övernaturlig grund” och i själva verket beror på en ”tillfällig obalans mellan tinningloberna”. Sånt nonsens har ett stort antal vetenskapsmän med sorglig monotoni släppt ur sig i ett par hundra år nu. Än är det kärleken, än Gud, än rättvisan som ”i själva verket” förklaras vara ”bara” hjärnimpulser, sexualdrift, klassintressen eller vad det nu är.

Det handlar inte om förklaringar utan (bokstavligen) om bortförklaringar: det som skulle förklaras blir inte upplyst utan försvinner. Principen för bortförklaringen är alltid den samma. Man påstår att vetenskapen visat att världen ser ut på ett visst sätt, när allt man visat är hur världen ser ut om man bestämmer sig för att se på den på ett visst sätt. Bestämmer man sig för att filma världen med svartvit film ser man garanterat inga färger på filmen, men det bevisar ju inte att inga färger existerar.

Om man som den svenska professorn håller sig till vad man kan få reda på genom att mäta blodets syrenivå och liknande saker, så kommer man förstås inte att få fatt på Gud, men inte för att Gud inte existerar utan för att man sökt honom på alldeles fel ställe.

Det verkar inte finnas någon gräns för det nonsens som kan torgföras som det sista inom vetenskapen. I mer religiösa tider trodde en del människor blint på prästen, idag tror många fler blint på vetenskapsmannen, hur vettlösa idéer han än kommer dragande med (tänk t.ex. på alla de ”vetenskapliga” trender som avlöst varandra inom barnuppfostran).

Vetenskapligt tänkande strider inte mot det sunda förnuftet. Den sofistikerade matematiken och de komplicerade experimenten i mycket av dagens vetenskap kan ge intryck av en för vanliga dödliga helt obegriplig verksamhet, men i Galileis bevisföring ser man klart att det vetenskapliga tänkandet är en förädling, ett ovanligt kreativt och disciplinerat bruk av det sunda förnuftet.

Man talar ofta om ”den vetenskapliga världsbilden”, men jag skulle säga att vetenskapligt tänkande tvärtom just strävar till att befria oss från alla möjliga bilder av världen.

När Galilei visade att solen var fläckig slog han hål på en världsbild, nämligen den aristoteliska fysikens, som utgick från att himlakropparna var av alldeles annat slag än den förgängliga jordiska naturen: eviga och rena, alltså fläckfria, väsen. Men han ersatte inte den aristoteliska bilden med en ny, han sade tvärtom: ”Försök frigöra dig från din bild av hurudan solen måste vara, och se istället efter hurudan solen är.” Och faktiskt: solen går lysande och fläckig som en kossa över himlen.

Joel Backström

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.