Det har varit både spännande och sorgligt att följa med debatten kring finlandssvenskarnas framtid. Absoluta höjdpunkten för mig var att läsa om Fjalar Finnäs rapport om finlandssvenskarnas situation år 2017. ”Vi minskar inte…” löd rubriken i Husis. Det har varit allmänt känt att antalet svenskspråkiga minskar. Men vad bygger den föreställningen månne på? Knappast fakta, som Finnäs rapport bevisar. Rädsla, kanske? En minoritet känner sig oftast i underläge i förhållande till majoriteten. Håller minoriteten dessutom på att minska, är dess existens och framtid hotade, är det väl förståeligt att känna rädsla. Men hur lätt är det inte för rädslan att omvandlas till något negativt, t.o.m. destruktivt? I synnerhet om det inte ens finns fog för denna rädsla. Det är bra och viktigt att slå vakt om sin språkliga identitet, men när överskrids gränsen till chauvinism?

Hur oroliga borde vi vara över den nya föreningen Finlandssvensk framtid som kommer att registreras i mars? Föreningen anser bl.a. att tvåspråkigheten är något negativt. De är dessvärre inte de enda som gör det. Uppfattningen är förvånansansvärt utbredd. Hör nu alla ni svenskspråkiga som också talar finska (eller nåt annat språk) hemma, ni håller på med något negativt! Ni ska bekämpas! Om detta är inställningen så är det knappast förvånande att man inte anser sig höra hemma i ankdammen och väljer att flytta bort.
Det finns andra oroväckande detaljer i debatten. Detaljer som antingen kan uppfattas som ”enstaka fall” (var har jag hört den förklaringen tidigare?) eller som fenomen att ta på allvar. T.ex. rubriken ”Vi minskar inte…”, som jag referar till i början, fortsätter: ”…men blir uppblandade”. Uppblandade till skillnad från att vara vaddå? Renrasiga? Tomas Ries uttrycker sig på följande sätt i sin kolumn (Hbl 23.1):
”Finlandssvenskans nedgång är svår att bromsa. Den är kopplad till floden av finskspråkiga invandrare som förvandlat Nylands svenskbygder till finska kommuner, och den hänger samman med det finska lynnet som är mycket blygare eller envisare att majoritetens språk därefter råder” (min kursivering).
Löper man linan ut med den sortens logik där man börjar hitta fel i ett folks ”lynne” hamnar man snabbt på mycket, mycket tunn is. (Förresten är mina egna erfarenheter av varför man hellre pratar finska än svenska i ett ”blandat” sällskap, att det de facto alltför ofta hänger samman med intoleransen inför en person som inte pratar tillräckligt bra svenska. Det har alltid varit mycket lättare för mig att t.ex. prata dålig finska med finskspråkiga än att prata dålig svenska med svenskspråkiga.)
Kjell Herberts skriver i sin kolumn (Hbl 13.1):
”Närheten (i ankdammen) ger trygghet men kan leda till överdriven social kontroll. Det kan vara svårt att vara avvikande i Ankdammen”.
Han har så rätt. Att leva i en minoritet liknar mycket livet i en liten by. Är man annorlunda vill man hellre flytta bort till en större by eller en stad där trycket att ”vara som alla andra” inte är lika stort.
Vi har länge stoltserat över att vara mera ”liberala” och mera toleranta än resten av befolkningen. Det är lätt att vara tolerant på ett teoretiskt plan. Men toleransen tar snabbt slut när man märker att ”invandrarna” (må de prata vilket språk som helst) inte går med på att assimilera sig helt, inte tänker glömma sitt eget språk, faktiskt har sina egna traditioner, och kommer att lämna sin prägel på den miljö de bor i.
Det är knappast en nyhet att världen blir mindre idag, att vi tar intryck av andra kulturer, språk och traditioner – vi reser, vi blir mer och mer ”uppblandade” och det anses överlag vara en positiv sak. Vill man trygga en levande och vital finlandssvenskhet så är det knappast genom att skuldbelägga de tvåspråkiga eller genom att måla upp en hotande bild av ”invandrarna”. Ett samfund som sluter sig in mot sig självt, som blir exklusivt och xenofobiskt, har inga chanser att överleva idag. Tack och lov!
Det finns många olika sorters finlandssvenskar idag. Ju fler av oss som upplever att vi har en plats inom det finlandssvenska samfundet, desto sannolikare är det att vi vill stanna kvar och trygga den gemensamma framtiden.