1970 gav Mikael Sundman och Vilhelm Helander ut debattboken Vems är Helsingfors? – rapport från innerstaden 1970. 1971 fick Sundman jobb inom Helsingfors stad. Idag, drygt 30 år senare, finns han kvar i stadens tjänst, som projektchef för stadens projekt ”innerstadens östra stränder”. Och idag anser han att innerstaden mår rätt väl. Men det finns hotbilder: trafiken är (fortfarande) en, segregationen mellan förorterna och innerstaden en annan.

I Vems är Helsingfors? gick Helander och Sundman hårt åt det rådande rivningsraseriet och det att invånarna trängdes ut till förmån för kontor, affärer och bilar, bilar, mera bilar. Nu, 30 år senare, kan man konstatera att staden har utvecklats betydligt bättre än man då fruktade – tack vare medveten stadsplanering och en aktiv opiniosbildning.


– Vi publicerade vår kritik av ”förbusningen” av miljön litet före den kritiken annars också skulle ha kommit igång. Då var vår huvudmålsättning att få ett slut på det rådande rivningsraseriet, idag har pendeln svängt till den andra ytterligheten: att man både i vida befolkningsskikt och bland professionella anser att ingenting kan rivas, anser Mikael Sundman.
– Här är ett bra exempel, säger han och rusar upp för att hämta en ritning över Skatudden, och berättar om idétävlingen för Skatudden som Pekka Pakkala, Helander och Sundman vann 1972.
På den nya, yttre delen av udden planerade man in en del nya – eller snarare nygamla – element: man byggde ett torg (där fyrans spåra har sin ändhållplats) och återtog det slutna kvarteret som funnits i den äldre stadsarkitekturen, istället för att bygga husen i lameller som i annan ”modern” arkitektur, t.ex. i Havshagen. Samtidigt ville man också bevara en del äldre element, som ”budskap från en gången tid”; ett gammalt bageri, ett verkstadshus, Gustaf III:s portal… Planen har följts, utom på en punkt:
– Det finns ett hus, invid det s.k. Lutikkalinna, här, säger Sundman och pekar på kartan där ett kvarter i den nya delen av Skatudden inte är slutet, det fattas ett hörn av kvarteret.
– Staten, som inte bygger bostäder, ägde tomten och sålde den till en byggnadsfirma. När man för två veckor sedan ansökte om byggnadslov vaknade museimänskorna: det står ett tvåvåningstegelhus från 1914 där och det vill alla plötsligt bevara, den genomgående tendensen är numera att ingenting skall rivas. Men inte kan man låta en stad förstelnas, slå fast att efter just denna tidpunkt får ingenting mera ske, säger Sundman med eftertryck.
Ett annat problem i 60-70-talets Helsingfors var kontoriseringen: innerstaden tömdes på invånare för att företag var mera lönsamma hyresgäster.
– Där svängde pendeln redan i början av 70-talet och efter den förra lågkonjunkturen blev det igen mera lönsamt att ta in människor istället för företag som inte hade råd att betala hyror, så idag ser vi faktiskt att kontorslägenheter omvandlas till bostäder, säger Sundman.

Ilaskivis ”socialism”

På 70-talet gick Helsingfors stad också in för ett socialt program: hälften av alla bostäder som byggdes på stadens mark skulle vara hyresbostäder, hälften ägobostäder (Hitas-systemet infördes 1978).
– Med tanke på att Helsingfors aldrig har haft vänsterstyre är kraven i boken uppfyllda i överraskande hög grad. Det var faktiskt Raimo Ilaskivi som drev igenom detta typiskt ”socialistiska” system – det att man manipulerar sociala strukturer och ser till att också fattiga kan få bostad. Skälen var näringspolitiska: Helsingfors behövde ung arbetskraft.
Och så biltrafiken: I Helsingforsboken finns ett oändligt antal exempel på hur fotgängarna trängts undan för bilar; bredare körfiler, mera körfiler, parkeringsplatser istället för parker och trottoarer. Det är en ganska tröstlös läsning.
Men det blev inte riktigt så illa som det hotade bli. Enligt stadsplanerarnas trafikplan ”Udden 1” skulle man bygga motorvägar genom centrum, samtidigt som fotgängarna skulle drivas ner i tunnlar under gatunivån: ”Genom Gamla begravningsplatsen löper en 4-filig motorgata. En annan 4-filig led klyver Kajsaniemi park. Ned längs uddens vardera strandpartier leder motorvägar som delvis byggs ut i vattnet. Också genom centrum kommer en motorgata att dras. (…) Saluhallen föreslås riven och Skatuddens enda lilla parkflik vid stranden hamnar under bilarna”, berättar man i boken.
Men 1973-74 kom den första oljekrisen och personbilstrafiken slutade expandera. Det, i kombination med medvetna satsningar på kollektivtrafiken, har gjort att skräckscenarierna inte förverkligades: det finns ingen motortrafikled över Kolerabassängen, fotgängarna har visserligen fått tunnlar i centrum, men kan välja om de vill vandra ovan eller under jord.
– Det finns en vilja att prioritera kollektivtrafiken, samtidigt som vi har fått flera gågator i centrum. Tunnlarna finns visserligen, och jag är motståndare till dem – de har byggts för att bilisterna bekvämt skall kunna komma till Forum och Stockmann.

IT-ingenjörer vill köra bil

För att sammanfatta: de värsta hotbilderna i Helsingforsboken från 1970 finns inte längre, inte på samma sätt. Men visst finns det hotbilder fortfarande. Trafiken är fortfarande en, ojämlikheten i stadsstrukturen en annan, anser Sundman.
– Centrumtunneln presenteras i positiva ordalag, man säger att den medför att trafiken på gatorna minskar. Men det stämmer inte. På Sörnäs strandväg rör det sig idag 60000 bilar i dygnet, i jämförelse med Mannerheimvägens 40000. Med en tunnel ökar trafiken på Sörnäs strandväg.
– Men inte blir det något av en tunnel som kostar 1,5 miljarder mark – vem skulle vilja betala det?
Det är osannolikt att politikerna besluter att bygga tunneln, eftersom ingenjörerna inte kan visa på några kännbara förbättringar. Biltrafiken minskar bara marginellt i gatunätet, medan den klart skulle öka i tunnelns mynningar.
Mikael Sundman anser att det finns en latent vilja att köra in mera trafik i Helsingfors – och att det dessutom finns krafter som medvetet trycker på, t.ex. de nya IT-företagen:
– I varje projekt numera säger byggarna genast att ”det måste finnas mera parkeringsplatser, annars bygger vi i Esbo i stället”. Idag räknar man med en parkeringsplats per 200 kvadratmeter kontorsyta, det betyder ungefär en plats per fyra anställda. Men i de ingenjörsdominerade IT-företagen vill man köra bil, och i konkurrenskraftens namn ökar trycket på mera P-platser. Det har en självgenererande effekt: Ju flera parkeringsplatser och körfiler det finns i staden, desto mera ökar biltrafiken.
1970 var Sundman ingen vän av privatbilismen, för att den ”eroderar staden” – och han är det inte idag heller: kollektivtrafik, cykel och taxi är det som gäller.
– Vi är sex personer som arbetar med Arabiastranden. Och inte en enda av oss har körkort!

Centrum får alla resurser?

Helsingforsboken handlade uttryckligen om innerstaden, den som idag mår rätt bra. Men strukturomvandling, häftig urbanisering och ekonomisk kris har satt sina spår: innerstaden kanske är relativt välmående, men förorterna är det inte, vilket är den andra stora hotbilden i Helsingfors:
– Segregationen mellan förort och innerstad är ett problem. I.o.m. kulturstadsåret och EU-ordförandeskapet gjordes massiva satsningar på den offentliga miljön, men bara i centrum; Brunnsparken, Eiraparken, Tölövikens park, centrumgatorna… Det finns inte någon fysisk förslumning i Helsingfors, ännu, men t.ex. Kvarnbäcken och Gårdsbacka håller på att förfalla, stora delar av Vanda har problem. Den sociala sidan fungerar inte, det finns inte klubbutrymmen, serviceutbud. Och det gäller alla de förortsområden som skapades under 60-70-talen, före Hitassystemet kom.
– Det hjälper inte om husen är välskötta och vackra om det inte finns pengar för att rå på de sociala nätverken i förorterna. När invånarmönstret är ensidigt uppstår det sociala förfallsspiraler: grannen super och lockar med sig andra grannar.
Visst, det finns de som försöker starta klubbar och annan engagerande verksamhet i förorterna. Men många av dem slår huvudet i väggen och ger upp.
– De som försöker göra något får så vansinnigt lite stöd, trögheten i den kommunala byråkratin gör att de resurser som finns inte hittar fram, så många ger upp. Den kommunala byråkratin är tröstlös! Se bara på oss här på stadsplaneringskontoret: vi som skall stå för kreativitet och nytänkande har en medelålder på 55 år!

En stad är en stad…

Mikael Sundman verkar själv inte vara något vidare bra exempel på förstelning och byråkrati – han är livlig, talar med emfas och lyckas utstråla engagemang och eftertanke på samma gång. Och han håller med om att det finns positiva sidor av att stadsplaneringskontoret är fullt av gamla 70-talister, sådana som i tiden engagerade sig mot rivningsraseri och expanderande privatbilism, för en levande stadsmiljö. Idag finns det gågator och gårdsgator som är fredade från bilar, och försök att motverka social segregation i bosättningsområdena. Kanske kan man kalla det för någonsorts röd-grön ideologi. Men inte illgrön – trots risken för att bli missförstådd riktar Sundman hård kritik mot ”miljöriddarna” som han kallar dem:
– Jag skulle gärna skriva en pamflett om de gröna fundamentalisternas negativa inverkan på stadsmiljön – de har uppfattningen att staden a priori är ond och att det skulle vara bäst att helt låta bli att bygga – och om man bygger något bör det vara så att ingen någonsin kan utsättas för någon negativ påverkan från buller, avgaser, gifter, mögel… Det blir inte en stad på det sättet! Det går inte att kräva att stadsboendet skall ha precis samma kvaliteter som att bo på landet – det är ju självklart att staden inte är, inte kan vara oförstörd natur. Staden i sig är ett hot mot naturen; bygger man ett hus är naturen borta.
– Miljöriddarna ville förhindra utbyggnaden av Munkholmen, med argumentet att det målas båtar på Masa-Yards och då kan det uppstå ”luktproblem” – så för att någon kan tänkas tycka det är obehagligt borde man helt avstå från att bygga där!
Bor man i staden får man acceptera att det finns avgaser, lukter, buller – inom rimliga gränser, naturligtvis. Staden är inte detsamma som landsbygden.

Hur stor kan storstaden bli?

Och bygga måste man. Det behövs bostäder för alla som dras till storstadsregionen, och för alla dem som redan bor här, men inte har bostad. På Busholmen kommer man att bygga bostäder för 15 000 människor, i Sörnäs frigörs plats för 18 000 invånare och 10000 arbetsplatser när vi får en storhamn. Vid Arabiastranden byggs det bostäder för 7000. Men småningom blir det fullt, om man inte med regionpolitiska åtgärder lyckas vända trenderna. Vad skall man göra?
– Esbo, Vanda, Sibbo och Helsingfors borde slås samman till en storkommun, det är lättare att lokalisera bostadsproduktionen när man har gemensam beslutsfattning på högsta nivå i stället för att konkurrera med varandra. Men det kräver absolut att man gör som t.ex. i Oslo och utlokaliserar en stor del av förvaltningen till stadsdelarna. Annars blir det rena horrorn!
Mikael Sundman talar mycket om funktionell mångsidighet: att det i samma område finns flera olika sorters aktivitet; bostäder, kontor, industrier, krogar. Med exempel från Berlin och Oslo kunde man skapa mera bostäder inne i staden, ovanpå de platta taken på industri- och kontorsbyggnader, t.ex. i Vallgård-Sörnäs.
– Människor väger inte mycket, man kunde bygga två lätta våningar, lite indragna, uppe på taken. Med terrasser och gräsbevuxna tak skulle det bli attraktiva bostäder. Inte råder man bot på bostadsbristen på det här sättet, det är bara en droppe i havet – men det är en jävligt kiva droppe! Men miljöförkämparna säger bara att platta tak är vackra, inte får man…

Koncentrera minoriteterna

Det här låter paradoxalt, men samtidigt som Sundman talar varmt för den funktionella mångsidigheten, för social bredd i bostadsområdena, tycker han också att det är viktigt att skapa ”koherenta områden” för olika etniska grupper, oavsett om de talar svenska, ryska eller kinesiska. Här ringer genast alarmklockorna: Ghetton! Men Sundman föredrar att kalla det ”koncentrering”: att man skapar områden där kulturella minoriteter har en möjlighet att mötas och fungera på egna villkor, om de vill. Och naturligtvis inte så att någon annan grupp med våld utestängs.
Men hur åstadkommer man det?
– Det är lätt, titta här, säger han och visar på ritningarna över Arabiastranden:
Det finns planer på att yrkeshögskolan Arcada och yrkesskolan Praktika/Fokum får tomter intill varandra. Då behövs det bostäder för studerande och personal, det behövs svenskspråkigt dagis, verksamheterna genererar flera arbetsplatser – allt på svenska.
– Klumpar man ihop svenskspråkiga sjuksköterskor och ingenjörer på samma ställe så gifter de sig med varandra, så enkelt är det!
Det låter logiskt. Strör man ut dem som hör till små minoritetsgrupper över ett stort område minskar möjligheterna till spontant kontaktskapande med andra som hör till samma grupp. Kulturen tunnas ut. Det låter magiskt: att man med stadsplaneringens hjälp kan stöda finlandssvenskars, esters, ryssars, romers kulturella utveckling och sociala nätverk.
För den som vill, alltså.

Urbant = att kunna välja

Mikael Sundmans definition på urbanitet är nämligen: social, ekonomisk, demografisk och funktionell mångsidighet. Och mångsidighet betyder valmöjligheter.
– Det är icke-urbant att bara ha ett alternativ. Om du bara har en väg från jobbet till det tåg som för dig fram till din hållplats, där du bara kan välja en väg att välja för att komma hem är det inte urbant. I staden kan du välja mellan att åka buss eller spårvagn, du kan promenera och har flera möjliga rutter, förklarar han.
Det handlar naturligtvis inte bara om vägen till och från jobbet: det borde vara möjligt att också välja var man vill bo, också fastän man inte är rik – inom vissa ramar, förstås. Lever man på utkomststöd är det inte realistiskt att kräva att få bo på 300 kvadrat i Brunnsparken, men det skall finnas alternativ också för mindre bemedlade. I den idealiska urbana miljön borde man också kunna välja mellan att arbeta och att låta bli, t.ex.
Alternativen är svåra att hitta när det gäller stora saker som bostäder och jobb, men i många andra avseenden är Helsingfors rätt urbant: tänk på caféer, restauranger, teatrar, biografer, allt det man kan välja att se och uppleva – eller låta bli att se och uppleva. I fråga om arkitekturen finns det numera en klar strävan att erbjuda mångfald: 60-talets fyrkantiga lådor får ge vika för mera levande bostadsområden med lite krusiduller, färg, lustiga vinklar, kontraster i storlek och miljöer. I en del av arkitekturen. Den som ser storföretagens nya lådor i glas och stål, t.ex. Nokia & co:s nybyggen i Gräsviken, kan inte annat än bli nedslagen – detta om något måste vara ett exempel på alternativlöshet?
– Nokiabyggena är en reflektion av samhället som sådant. Det är omöjligt att ens styra dem – varför skall de vara inne i Helsingfors när de ändå är så slutna? Har du någon gång försökt komma in på Nokia? Varför kan de inte ligga ute i Esboskogarna någonstans, invid en metrostation? De här husen är så exkluderande, de bidrar inte med något alls, de är bara slutna och ensidiga, säger Mikael Sundman – för första gången under vårt samtal med en ton som kan tolkas som lätt uppgiven.
Ensidigt.
Slutet.
Icke-urbant.
Men tydligen här för att stanna?

 

Theresa Norrmén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.