VEM ÄGER ESTLAND?

Frågan är retorisk, eftersom bolag, hus och jordegendomar i dagens nyliberala Estland ägs av olika mänskor – och av andra företag. Tendensen under de senaste åren är också att starka utländska krafter äger mera och mera av landet. Lagstiftningen har gynnat utvecklingen, det borde inte förvåna någon, eftersom en ny republik som knappast har eget kapital att investera måste få pengar någonstansifrån om ekonomin skall blomstra. De som är kritiska mot den nykapitalistiska strömningen kan jämföra Estland nu med Estland för, låt oss säga 15 år sedan. Bara med illvilja kan man förneka att åtminstone ytan, stadsbilden, ser mycket vänligare, mänskligare ut än under sovjettiden.

Estland behöver utländska investeringar; ingen vet hur man annars skulle kunna överleva. Men utlänningar får inte styra, precis på samma sätt som den som betalar sin skatt till skattemyndigheterna inte bör kunna bestämma för vilket ändamål skattepengarna skall användas. Och här ligger en av de större ekonomiska farorna i dagens Estland: att landet riskerar att köpas upp av utlänningar, av vilka en del är helt skrupelfria. Somliga visar sig t.o.m. vara äkta lurendrejare.

Men först till de hederliga investeringarna. Här kan vi tala om bankerna och tidningspressen. För en tid sedan fusionerades två av Sveriges största banker, SEB och Swedbank. Vad har det med Estland att göra, kan man fråga sig? För esterna själva en hel del. Om det estländska konkurrensverket inte hade vaknat upp skulle 80 procent av kunderna i de två största estländska bankerna, Hansapank och Ühispank, hamna under samma tak.
Svenska banker
Jukka Rislakki påpekade i Helsingin Sanomat att 97,5 procent av Ühispank ägs av SEB och att Swedbank har en 57,7 procents andel i Hansapank. Förutom Hansapank och Ühispank finns det knappast någon annan trovärdig bank i Estland numera. Konkurrensen skulle dödas av brist på konkurrens. En oligarki skulle bli resultatet, en kartell där svenska intressen kunde diktera priserna på olika banktjänster.
Lyckligtvis står Estland i EU:s farstu och det betyder att Bryssel är mån om att kandidatländerna följar reglerna ännu noggrannare än de nuvarande medlemsländerna gör. EU har redan reagerat – Sverige skall inte kunna ”äga” bankintressena i grannlandet Estland. Någonting måste slumpas ut. Men hela denna ägandekarusell vållar osäkerhet bland mindre kunder och bolag i Estland. Vem äger deras banker nästa vecka, eller veckan därpå? Skall Sampo eller Merita köpa upp de delar av bankegendomen som svenskarna inte får äga mera? Vem vet? Skall det betyda nya fusioner, och det man fruktar mest: nya friställningar bland bankpersonalen?
Estland har haft sina ups and downs i fråga om bankväsendet. En sak är i alla fall säker: om skandinavierna äger bankerna styrs bankväsendet i allafall av länder med en betydligt längre banktradition än den nya republiken. Men har Estland råd med en ny våg av osäkerhet? Att till och med börsen ägs av nordbor? Även om utrikesministern Toomas Hendrik Ilves anser att Estland är ett kvasinordiskt land kan man fråga sig om det är hälsosamt att finska, svenska och norska affärsintressen äger lejonparten av en del större företag. Förgreningarna är inte alltid tydliga för gemene est.

”Pippi Långstrump” och ”trollen” äger pressen

Så till den estniska pressen: För 20 år sedan förhörde KGB alla dem som skrivit under ett brev där det krävdes att samhället måste bli öppnare. Bland dem som skrev under och förhördes fanns diktaren Jaan Kaplinski, Andres Tarand, som skulle bli premiärminister knappt femton år senare, och den framtida rektorn för Tartu Universitet, Peeter Tulviste. Nu, under republiken, har den fria pressen blivit verklighet. Nuförtiden är tidningspressen i Estland själv lika kritisk och öppen som de västländska tidningarna var för 15 år sedan. Och man kan köpa en hel flora av utländska tidningar och tidskrifter i flera tidningskiosker i Tallinns stadscentrum.
Men är den estniska pressen verkligen estnisk? Alla vet hur Rupert Murdoch och andra utländska intressen styr en del av det brittiska tidningsväsendet. Vem äger den estniska pressen? Det krävs bara lite forskning för att få bevis på att den estniska dagpressen ägs så gott som helt av svenskar och norrmän – d.v.s. av storföretagen Bonniers och Schibsted. Detta faktum är mer än självklart då det gäller affärstidningen Äripäev som ser ut precis som Dagens Industri. Samma format, samma layout samt samma rosafärgade tidningspapper – ett knep som möjligtvis ursprungligen kommer från Financial Times.
Man kan ställa en enkel fråga, men får knappast ett enkelt svar: hur påverkar kvasimonopolet det dagliga arbetet på redaktionerna? Hur bestäms det som rapporteras och inte rapporteras, hur tidningen skapar en bild av världen?
Den estniska pressen har, som sagt, en del fina journalister som gör undersökande reportage och behandlar invecklade temata med insikt och rättvisa. Men hur skulle det vara om problem kring Bonniers och Schibsted blev heta ämnen? Skulle samma journalister ha lika fria händer att utöva kritik mot sina skandinaviska ägare?
Andres Langemets, chefredaktören för kulturtidskriften Looming i tio år under 1990-talet säger följande i en artikel i Estlands Journalistförbunds tidskrift Klopper:
”Låt oss glömma det faktum att pressen en gång i tiden var en del av ett samhälle som upplyste och var didaktiskt till överdrift. Sedan journalistiken flyttat in i affärsvärlden, och detta är inte vårt fel, har så gott som allt förändrats. Nyheternas mångfald kan aldrig bli en affärsidé, därför att det är en samhällelig idé. I dagens journalistik står det samhälleliga och affärsväsendet mot varandra. Och det är inte svårt att förutspå vilkendera som blir lidande av denna situation. Det här är gamla sanningar, men frågan är om det kan bli annorlunda ändå, om någonting kan förbättras. Det enda som lär förändra något är pengar. Estland har inte pengar för en fri press och detta är en trist sanning. Friheten är beroende av Pippi Långstrumpor och troll (=svenskarna och norrmännen, red:s anm.). Samtidigt är det inte helt säkert att pressen i Estland är lika dyr att driva som det påstås. Förmodligen kan det skötas på enklare och billigare sätt. Och medieledarna verkar hunsa med både ägarna och läsarna.”

Privatiserad järnväg, europeisk trend

Och så till den estniska statens järnvägar. Järnvägsnätets privatisering vållar problem i flera länder samtidigt. I Storbritannien är järnvägarna närapå i kaos. Frågan om vem äger vad i England, Skottland och Wales har blivit så invecklad att besvara att det är nästan omöjligt att fatta hur systemet hänger ihop. Vagnparken ägs av olika företag, infrastrukturen av Railtrack, som också har ansvar för ställverket och för de viktigare stationerna. Sedan finns det entreprenörer som skall underhålla banan. Olika bolag skall sköta de mindre stationerna och driva passagerar- och godsversamheten. Det finns också en instans som sköter om beviljandet av licenser, och en för franchising. Om läsaren nu har blivit alldeles virrig är det inget under – inte heller i Storbritannien kan politikerna eller affärsvärlden helt följa med det som händer inom järnvägsbranschen. För att inte tala om ökningen av fatala och förödande olyckor på snabblinjerna…
Också i Nederländerna klagar man över att järnvägarna bildligt talat befinner sig på ett sluttande plan, sedan de privatiserades. Det är inte själva faktumet att järnvägen har privatiserats som skapar bitterhet, utan sättet på vilket det gjorts. Det finns helt enkelt för många inbördes bindningar mellan affärsvärlden, lagstiftarna och övervakningsinstansen. Ekonomen Annelies Huygen, citerad i den nederländska dagstidningen Trouw säger:
”Det som sliter sönder Nederländerna är bristen på avstånd mellan myndigheterna och affärsvärlden”.
Så hur är det med järnvägen i Estland? Om det som händer i Storbritannien och Nederländerna har goda förutsättningar att bli en tragedi har situationen i Estland närapå blivit en fars. Problemet i Estland är att landet i mer än femtio år har styrts av en främmande makt. Esterna själva hade föga inflytande. Allt av vikt bestämdes i Moskva. Och nu skall esterna själva bestämma var skåpet skall stå. Det finns en del före detta kommunister som har varit skickliga nog att snabbt anpassa sig till de nya kapitalistiska förhållandena. Somliga, som t.ex. den sista premiärministern i den Estniska Rådsrepubliken, Indrek Toome, har blivit stora fastighetsmäklare och handelsmän i fast egendom. Men det är inte överlöparna från kommunismen till kapitalismen som vållar esterna huvudbry. Det är de utländska spekulanterna.

Skumma affärsmän vill köpa järnvägen

Under de senaste veckorna har privatiseringen av järnvägen i Estland utmynnat i en ren skandal. Situationen är lika komplicerad som ägoförhållandena i det brittiska järnvägsnätet. Men i Estland är det en olycklig kombination av estnisk godtrogenhet och den utländska organiserade brottslighetens slughet som är upphovet till allt ont. Ta till exempel själva privatiseringsförloppet: Ursprungligen fanns det tre anbudsgivare och allt verkade framskrida enligt reglerna. Men varken Kommunikationsministeriet eller Privatiseringsnämnden verkade vara helt noga med vem som egentligen lämnade in anbud.
Och i början av mars sprack bubblan. Plötsligt visade det sig att en av anbudsgivarna – Rail Estonia – bland sina representanter hade en storsvindlare. Han är nu efterspanad av polisen och Interpol. Men detta hjälper knappast Estland och dess renommé utomlands. Mannen ifråga gav sig ut för att vara en viss Tony Massei. I verkligheten heter han Antonio Angotti och är av amerikansk-italiensk börd.
Några dagar efter det dök en sicilienare upp, som i sin tur sade sig ha affärer med Ryssland och ville investera i det kolombianska järnvägnätet. Mannen, som heter Giovanni Sposato, intervjuas för estnisk TV, där han gör det otroliga påståendet att han vill rädda det estniska järnvägsnätet från dess problem genom att investera miljarder – och inte med hjälp av lån eller reverser, utan med kontanter. Då det skrivs utförligt om denne mans affärskontakter i den estniska veckotidningen Eesti Ekspress och annorstädes börjar mannen ringa till tidningsredaktionerna och klaga över hur han behandlas.
Sposato, som till och med träffade ekonomiministern för att diskutera de stora investeringarna, tvingades plötsligt på defensiven. Varje dag upptäcktes nya förgreningar i härvan. Den tills alldeles nyligen väl ansedda kommunikationsministern Toivo Jürgenson har plötsligt blivit den minst populära ministern i regeringen. Ett tag såg det ut som om han skulle tvingas avgå, men en förtroendeomröstning i parlamentet den 12 mars gav honom fortsatt förtroende, med knapp marginal (48 röster mot 40).
I denna skumma affär verkar liberalpolitikern Ignar Fjuk vara vida överlägsen de andra. Han är medlem i Privatiseringsnämndens styrelse och lär vara den som är mest kritiskt inställd till affären. På tal om vem det är som bär skulden till det hela säger Fjuk, som är känd för att inte skräda orden, att ”(…) majoriteten i Privatiseringsnämndens styrelse om och om igen har försökt genomdriva privatiseringsförslaget under Kommunikationsministeriets hysteriska diktat”.

Också utländska pengar kan vara smutsiga

Det är för tidigt att kunna skilja getterna från fåren i denna oerhört kaotiska affär. Men en sak är alltför tydlig: esterna, som en gång i tiden var experter på att läsa mellan raderna och tolka de halvsanningar de läste i den tungt censurerade sovjetestniska pressen, har inte mognat nog för att fatta att det också i väst finns bovar. Skall esterna tillåta att deras land köps upp av maffian och andra skumma krafter? Förhoppningsvis inte – men då måste esterna nästan över en natt börja med långsiktigare ekonomisk planering på hemmaplan och bli mångdubbelt misstrogna mot ohederliga utlänningar, under den korta period som kvarstår innan Estland blir medlem i EU. Esterna måste försöka förbli herrar över ett land som fortfarande ekonomiskt är ytterst sårbart.

P.S: Den 20 mars berättade de estniska medierna (på nätet via Baltic News Service) att Giovanni Sposato anhållits – inte med anledning av några skumma affärer, utan för förstörelse av egendom – han anklagas för att ha satt eld på två bilar och en lägenhetsdörr (vilket han lär ha gjort för att han blev arg på sin flickvän!). Om Sposato döms kan han få upp till tio års fängelse.