Vad betyder det att vara konservativ i dag? Frågan ställdes vid en paneldebatt som Historiska föreningen i Finland och Renvall-institutet nyligen ordnade i Helsingfors, men fick inget klart svar. Det enda klara var väl att det inte är det samma som att vara höger, eftersom en stor del av högern i dag är nyliberal.

Det blev t.o.m. oklart om någon av panelisterna själv skulle kalla sig konservativ, också om de alla säkert, i växlande grad, har konservativa drag.

Professor Matti Klinge torpederade redan från början tanken att man skulle kunna se konservatismen som en fungerande politisk kategori. Han inledde nämligen med att konstatera att SFP, som sedan enkammarlantdagens tillkomst 1907 suttit längst till höger i parlamentet, enligt tidningsuppgifter förlorat väljare till de kristliga, centern, de gröna och samlingspartiet. Av dem såg han de kristliga och de gröna som konservativa.
Och visst är ju de kristliga konservativa, i förfärande grad, man vill konservera sociala mönster från en gången tid. Det visar ju just nu det rabiata motståndet mot partnerskapslagen, som på svenskt håll varit speciellt starkt i bibelbältet från Karleby söderut. Och visst är också de gröna konservativa, men i en helt annan mening, man vill konservera miljön. Politiskt står de båda grupperna ungefär så långt från varandra som man kan komma i dagens Finland.
Ett annat exempel på politisk relativitet gav Hbl:s chefredaktör Erik Wahlström som inledde med att citera förre presidenten Mauno Koivisto som sagt att Hbl står till vänster t.o.m. om Kansan Uutiset. (Vad han kan ha menat framgick tyvärr inte.)
Klinge förknippade i fortsättningen indirekt konservatism med bildning. Han räknade in också motståndarna mot globaliseringen – alltså t.ex. de som demonstrerade i Seattle och Prag – som konservativa. Och det kan man ju också göra, men då blir konservatismen som politiskt begrepp ännu mer ohanterligt. (Inte nödvändigtvis idéhistoriskt. Under diskussionen påpekades det att inställningen till frihandeln varit en vattendelare mellan konservativa protektionister och liberala frihandlare under olika skeden i historien.) Hans poäng var att dagens globaliseringsmotståndare ofta är barn från bildade familjer.

De bildades svek

Klinge citerade också Pentti Linkola som i en färsk artikel i kulturtidskriften Hiidenkivi beklagat att de bildade svikit sin ansvar och inte bromsat upp samhällsutvecklingen så målmedvetet som de bort. Klinge presenterade för panelisterna från Sverige, som han kallade ”vatusvenskarna”, Linkola som Tolstojs vakthavande i Finland. Linkola, som härstammar från den högsta kulturella och politiska fennomanska eliten i Finland, lever sedan länge som fiskare i Päijänne.
– Han har dragit den yttersta konsekvensen av sin konservativa samhällssyn. Han ser de bildade klassernas ideologi och idealism som något fint som försvann när ”packet” fick inflytande.
I artikeln ropar Linkola desperat ut sitt nej till demokratin och den allmänna rösträtten.
För eller mot 1789
Enligt Matti Klinge har alla konservativa rörelser i Europa utgått från ett motstånd mot franska revolutionen och en rädsla för dess återkomst. Han räknade upp ideologer som Burke, som skrev emot den franska revolutionen redan på 1790-talet, de Tocqueville, som befarade att folkvälde leder till materialism, Chauteaubriand, som talade om den kristna traditionen som estetiskt och etiskt vacker, och Gobineau, vars rastänkande är en central del av den konservativa traditionen.
Anders Björnsson, publicist från Stockholm, såg EU som ett anti-1789-projekt, som premierar långsiktig stabilitet framom legitimitet.
– Konservatismen finns, vi är en del av den, vi andas den, vi röstar på den vart fjärde år…
Konservatismen är i dag det segrande projektet.
– Men vad gör vi när mänskor berövas sina möjligheter att vara utopister, anti-konservativa?

Ekonom/ingenjörshöger

Docent Vesa Vares, som studerat konservativa rörelser i Finland, konstaterade att fennomanerna i tiden ansåg sig representera folket mot aristokratin, men att de redan omkring 1900 själva utgjorde en överklass.
På 60-talet talade unga samlingspartister om en ”dynamisk konservativsm”, men redan på 70-talet ville man göra slut på konservatismen inom partiet. Snart fick nyliberalismen övertaget.
– Den nutida högern är en ekonom- eller ingenjörshöger. Konservatismen är svag inom partiet.
Det samma gäller för högern i Sverige, där det ekonomiska tänkandet sedan 80-talet dominerats av Chicagoskolan, sade Erik Wallrup från Svenska Dagbladets kulturredaktion.
Också socialdemokraterna har anslutit sig till den liberalistiska ekonomiska politiken – detta är enligt Wallrup orsaken till att vänsterpartiet har gått så starkt framåt.
Men inte ens de två männen från SvD hade samma definition på konservatism, för Anders Björnson sköt in att den stora konservativa kraften i Europa är den etablerade socialdemokratin och arbetarrörelsen.
Erik Wahlström sade för sin del att konservatismen förr kopplats ihop med pengar och höger. Nu har pengarna frigjort sig från den kopplingen och konservatismen finns nu i mitten, hos centerpartiet och de kristliga. Men värdekonservatismen smälter bort också där.
Mest anti-
Nils-Erik Forsgård såg som den traditionella konservatismens fundament tre premisser:

• världen är ofullkomlig
• mänskan är svag
• det onda är en reell medspelare i denna värld.

Han ansåg konservatismen som en metafysisk företeelse vara oförenlig med tanken på en Zeitgeist, en idé som Björnsson framkastat.
Han listade också några kriterier för motupplysningen. Den är:

• antiutopisk
• bevarande
• antifrimurerisk
• antisocialistisk
• antiliberal.

Den är alltså mer anti- än för någonting.
Han tog fasta på Björnssons tes och skruvade den ett halvt varv:
– Den svenska socialdemokratin är en mer bevarande och konservativ kraft än många andra. I dagens värld är det ofta vänstern som vill försvara det bestående. Medan högern vill bryta ner det och ersätta välfärdsinstitutionerna med marknadsekonomi vill vänstern försvara nationalstaten, de fattiga länderna mot globaliseringen och socialstaten mot chockterapier.
Och här blev problemet med definitionen av konservatismen tydligt. Om man med ”konservativ” bara menar en som försvarar det gamla är de flesta av oss åtminstone på några punkter konservativa och hela begreppet blir diffust. För att det ska kunna användas politiskt måste det ha ett innehåll. Den som försvarar den gamla hierarkiska samhällsordningen är konservativ, men den som försvarar välfärdsstaten är det inte i politiska termer (kan förstås vara det som person).

Havet eller floden

Matti Klinge hänvisade till den estniske författaren Jaan Kross, som i början av 60-talet skrev dikter om världen som en ocean, den representerade friheten. Efter Tjeckoslovakien 1968 återvände han till floden, han erkände att världen inte var gränslös. Han föreställde sig att också Björnsson återvänt till floden.
Klinge höll fast vid att facket är en av de mest konservativa krafterna, dagens skråväsen som försöker värna om uppnådda privilegier, liksom de konservativa kämpat mot allmän rösträtt. Vares undrade om facket var konservativt när det gjorde en kvinna som inte hör till statskyrkan till president.
Henrik Stenius menade till slut att begreppet konservativ var ganska användbart under 1800-talet, men att det i dag är rätt obrukbart.
Diskussionen visade att det är om inte obrukbart, så åtminstone svårbrukbart.